torsdag 31 juli 2014

Lätt sommarblues

Augusti... Det är på något vis början på slutet. Det hjälper inte att tänka att det är SÅÅ mycket sommar kvar. Det är det inte. Det är bara en liten snutt. Över i ett blink, ett andetag, borta på en sekund om jag råkar vända mig bort. Augusti känns smått vemod med långa skuggor och tungt gransus i moll.

Men har jag rätt att klaga...? Nej, inte det minsta! För mig har den här sommaren varit ljuv. Mycket sommar med extra allt av sol, myggbett, bad och en fullständig oförmåga att jobba undan lite. Det är väl därför jag inte vill släppa taget. På måndag börjar vardagen igen. 


Några dyrbara dagar finns kvar. Vi har en ny liten hyresgäst i trädgårdslandet. Hyresgäst och  hyresgäst förresten, det där med hyran blir det nog inte mycket med, det är nog snarare så att vi får betala med lite planterat för att få äran att ha den där... Man kommer undan med mycket när man är så söt som vår hyresgäst.


Och så här i sommarens sista timmar blir det en del gjort som skjutits upp hela sommaren. Packlåren från när jag fick hem glas i våras har blivit inoljad och fått betongplattor som skiva. Fungerar nu som stadigt extrabord på altanen. Ser på bilden att huset ser ut att vara blått... Det är det inte egentligen, nu för tiden är det nog mer grått än blått. 
En liten ängel, nästan klar. I moll förstås...
Vackra kvällar hoppas jag trots allt att det blir fler av. Ännu ett tag. Augusti kan faktiskt, om jag tänker efter... vara varm med mörka kvällar dränkta i silver...







söndag 27 juli 2014

Kastlösa pelargoner och storknäbbar

En gång i tiden var jag en fanatisk pelargonsamlare... Lite dröjer sig kvar men i en mildare form. Jag är inte längre så sträng och strikt. Jag uppskattar fortfarande att veta namnet på de sorter jag har men jag betraktar inte längre en stackars pelargon som har råkat tappa skylten för kastlös... Någon gång på 90-talet svallade en fullkomlig pelargonvåg över Sverige och helt plötsligt fanns det åtråvärda pelargonrariteter att sukta efter. De jag först intresserade mig för var doftpelargonerna. Häpet insåg jag att det fanns betydligt fler än Dr. Westerlund. Min allra första var en P tomentosum, beskriven som: med blad mjuka som en älvas täcke... Och bladen är verkligen mjuka med en ganska stark mintdoft. 

Sedan dess har det passerat många genom mitt liv. Efter doftpelargonerna kom dvärgarna, miniatyrerna, de brokbladiga, fågeläggspelargonerna. Och alla de andra... Ett tag var pelargonhysterin ute på nätet fullständig. Jag skämtar inte när jag säger att det var lite som att kolla börssidorna. Tidvis var vissa pelargoner det alla skulle ha och priset blev därefter! För att sedan dala när en ny fantastisk skapelse dök upp... Men som alla bubblor sprack pelargonbubblan efter några år. Idag finns fler odlare och det är lättare att hitta de "ovanliga". Priserna är sundare. Men visst, spänningen och magin kanske har försvunnit en aning.

Något av det jag fortfarande tycker är roligt är att korsa fram egna sorter. Att få frö är ganska lätt och jag brukar välja ut ett par sorter som jag tror kan fungera tillsammans och sedan hjälpa till med en pensel. Efter ett tag bildas det sedan storknäbbar (fröställningar) som sparas tills de mognat och är färdiga att plocka. Inte alltför sällan ser mina pelargoner rätt stökiga ut. Välmenande hjälp att snygga till pelargonerna uppskattas inte...


Pelargonen har blivit uppkallad efter sina "näbbiga" fröställningar, pelargon kommer från grekiskan och pelargos som betyder just stork. Vissa pelargoner tycker jag är roligare att ta frö efter. Som min Saxonia Crimson (bilden ovan), då kan man aldrig riktigt veta vad det blir men ofta blir det bra. 

Nedan är två ättlingar till den.


Båda två betydligt storvuxnare än sin förälder men släktskapet är ändå tydligt.

Så här ser fröställningen ut när det är dags att plocka:

Väntar man för länge kan de flyga iväg alldeles av sig själva.
Fröna brukar jag spara i kaffefilter tills det är dags att så. Mammans namn hamnar på påsen, det där med faderskapet brukar jag inte vara så noga med. Numer... Det blev för krångligt att hålla isär, pelargoner korsar sig själva ibland så hellre än att göra fel räknar jag bara släktskapet på mödernet...
Ett tag blev alla mina småplantor vita. 

Olidligt spännande är det i alla fall att vänta på att en knopp ska slå ut och man får se vad det är man har fått. Så även om jag inte längre är en lika hängiven pelargonfantast är det ändå spännande. Smått övertygad som jag är att en vacker dag kommer det att bli något sjusärdeles... :)






onsdag 23 juli 2014

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.
Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.
Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...



tisdag 22 juli 2014

Gubbakärlek och salta bilder

Njuter av semester och ledighet och gör ibland små ansatser till skapande... Altanen är favoritplatsen. 
Jag tycker det är roligt med fina pennor (och fina block också för den delen...). Jag blir glad av att bara se dem och det kliar i fingrarna att få använda. 
Jag har invigt dem med att rita av blommor. Gubbakärlek närmare bestämt. Udda namn på en vacker blomma som jag vet tillhör malvorna. Riktigt vilken vet jag dock inte men det spelar inte så stor roll. Jag håller mig till det lokala namnet Gubbakärlek och kommer antagligen alltid att göra det. 


Och det kanske är det mest passande namnet av alla. Den gubbe som kan motstå den här skönheten måste vara rätt hårdhjärtad. 


De brukar självså sig och dyka upp lite här och var. 

Fler änglar tänkte jag skulle bli färdiga. Vilken dag, hm.... Vilken vecka som helst nu... Den här ligger på tork i solen, jag har strött över salt som jag sedan borstar bort för att få lite liv i bakgrunden.
Det är ju så mycket annat som ska hinnas med nu.

Som att bada fötterna i en sjö...






fredag 18 juli 2014

Att komma hem

Vi har åkt en sväng. Till Wien närmare bestämt. Underbart väder, god mat och trevliga människor. Inget mer kunde vi önska oss. Dessutom så mycket vackert att vila ögonen på.

Men ändå... Åh så skönt det är att komma hem igen! Och på något underligt vis har man förutom minnen och diverse udda inköp fått med sig nya ögon hem. Man ser på det gamla invanda med kärleksfull förvåning. Varför har man inte sett det förut? Att i denna lilla vrå av världen är himlen högre, gräset svajigare, molnen fluffigare, korna fetare, hästarna långbentare. Till och med människorna är vackrare :) Ja ni förstår kanske... En och annan utflykt skadar inte. Men jag trivs alldeles, alldeles bra på min lilla plätt i universum. 

Smultron finns det här...
...och gurkört...
...och riddarsporrar som skimrar i solen. 
Trädgården ger mig buketter för olika behov. Sideneterneller hänger jag upp och ner och torkar - för ögats skull.

Morotsvarianten åker direkt i grytan.
Änglarna flyger naturligtvis högt hos mig. Det är ett säkert tecken; då blir det vackert väder!
Velinga...
Jag är hemma!