Lagom och lite extra allt

Lagom är alltid bäst. Men lagom är nog det svåraste att få till. Julen står och stampar i farstun som en yster ponny eller en skenande elefant. Med lagom stor dörr kommer ponnyn in men elefanten får nöja sig med att rasa av sig utomhus... Lite så är det med julen, man måste stå stadigt på surfingbrädan när julfloden väller fram. Nåja, med dålig balans blir det förstås en och annan kallsup men då är det bara upp igen. 

Ett besök i stora staden har det blivit det ska erkännas men numer blir jag närmast förlamad av allt överdåd som mest bara är yta. Tittar på jättesöta tomten som jag sedan lägger ifrån mig för att den är så illa sydd att jag antagligen inte vill se den nästa jul. Klappar på skimrande filten som svårligen klarar av ett bad i tvättmaskinen. Helheten är vacker, den förför ögat och betalkortet kliar... Man tänker att ja så ska det se ut. Men mycket är fernissa. Lite vardag och allt blir fult, dammigt kitschigt och inte det minsta festligt. Jag blir arg på mig själv för att jag nästan dras med i floden. Hetsen. Måsten av allt som jag borde köpa, fixa, tycka. Det som först har gjort ögat gott förvandlas till övermättnad. Jag är däst av julintryck, proppmätt. Och dessutom ska julen helst börja i Oktober och sluta den 25:e december. Jag vill inte ha det så. För att inte föräta mig på julens roligheter.  Med lättnad lämnar jag bullret och kliver in hemma hos mig. Här är sällan stillsamt... Men det är ändå inte samma sak. Här bor en annan jul.

Hos oss kommer lite lagom jul över tröskeln första advent. Punkt. Men även jag smyger nu in julen i omgångar, inte dagen före julafton som vi alltid gjorde förut. Julen är kort och det är roligt att få njuta av den, det behövs i halvdunklet så här års. 

Jag vill hinna njuta av lugnet och stillheten och jag tänker inte städa bort någon jul i förtid. Ibland känns det som att det gått prestige i att vara först med allt. Plocka fram... Städa bort... Men var får då lugnet plats? När får jag sova på morgonen? Slappa med en bok? Trycka i mig nötter vid TV:n? Sådant som förstås oftast bara blir en dröm... Men drömmen lever ;) 

Det stora roliga med jul är att man får pynta. Jag älskar blommorna, adventsstakarna, stjärnorna. Lite återhållsam på tomtarna men visst finns de där. Granen. En riktig som doftar. Och barrar! Ofta har vi barr till påsk... Fina julkrubban på sin plats (har märkt att vissa är näst intill allergiska mot den... Märkligt. Har inte märkt att adventsstjärnor utlöst samma reaktion...). Jag ÄLSKAR den.

Julen ändrar sig med tiden men basen består. Och nu när barnen blivit stora märker vi hur mycket de värderar julen som är vår. Maten, traditionerna. Som vuxen som gjort allt "hundra" gånger kan man få för sig att traditioner inte är så viktigt. Att vi kan ändra, hoppa över.  Men så blir vi påminda. Klart att det ska vara "rätt" doppbröd och glöm för allt i världen inte marsipanen. Så helt klart, nu släpper vi in ponnyn, dopp i grytan och marsipanmumsande blir det även i år. Kanske kan vi till och med hoppas på lite snö till jul som icing on the cake. Tidigare i december var det otroligt vackert några dagar. 

Och glöm nu inte... Städa inte för mycket till jul, så här glad blir pilfinken för kvarlämnade fröställningar i rabatten. 

En liten bit av mig

Små bitar av mig... Som liksom ramlar ner på pappret, blandar sig med färgen och får ett helt eget liv oberoende av mig. Skapar sig en egen historia som kanske inte alls var den jag först hade tänkt. Så känns det när jag målar någonting. Det blir oerhört personligt. Skört. Därför släpper jag nästan aldrig iväg en bild. Gör jag det släpper jag ju även mig själv. Om jag inte ska behålla något måste jag nästan veta det från början... Så mycket hamnar där på pappret för alla att se. När jag ser något jag gjort kan jag minnas vad jag tänkte när jag målade bilden. Vad jag åt... Vad jag lyssnade på... Jag kommer aldrig hinna måla så mycket jag vill för det går inte fort. En bild kan ta en vecka... Jag förlorar mig i det pilliga, går ifrån och funderar. Lägger undan. Tar fram. På något sätt blir det bilder från en annan plats. En reva i verkligheten. En plats där minsta humla har en personlighet. En vänlig plats som jag återvänder till om och om igen för där är jag hemma. Jag vill att det jag målar ska få andra att känna så. Att de hittar hem. Att bilden ska stå på egna ben och vara sparansvärd för sin egen skull. Inte för att den stämmer med färgen på soffan... Då blir jag lite lycklig.

Nästan som förut

För elva år sedan gjorde vi vårt kök precis som vi ville ha det. Nu behövde det få en uppryckning efter hård användning och tre killar som satt sina spår. Men vi tyckte ju om vårt kök som det var så det blev nästan som förut. Men snyggare. Det är där vi helst är. Allt som händer strålar liksom ut därifrån. Bordet är stort för att alla ska få plats, bänkarna höga för vi är långa, kökssoffan lagom hård så att man kan slumra till exakt femton minuter innan man vaknar av att ryggen värker. Och köksön är ett perfekt bakbord som man aldrig behöver släpa fram. 

Jag tror att det framgår rätt klart... Jag älskar mitt kök, det mesta som finns där har hängt med länge. Och jag hoppas det dröjer länge innan vi målar och tapetserar om igen! Att tömma hela köket och sedan plocka tillbaka (inte riktigt allt...) igen tog sin avsevärda tid. Som att lägga ett pussel. Och helt plötsligt SER man sitt kök igen och alla dess beståndsdelar av nytt och gammalt, viktigt och oviktig.

Några bitar från köket:

Tapeten. "Åt Solsidan" med mönster ritat av Carl Larsson i början på 1900-talet. Det är liksom min tidsepok... 

På väggen. En oansenlig liten lampa som kommer från min mormorsmor. Det var den enda ljuskälla hon hade i sitt kök. Något att fundera på idag när vi är vana att ha ljust överallt. 

Ett hjärta som en av de stora sönerna gjort i 6-års...

…och ett annat som är en present från en annan av dem.

Samling. Jag hävdar bestämt att jag inte samlar på någonting... Men det här är bara en del av mina kannor så det kan möjligtvis vara fel.

Egengjort. Som snödroppar.

Sådant som händer i köket. Som stickning.

Pinsamheter. I en kanna i köket finns några träbestick kvar, några få av ett helt dussin av allt. De var en ovälkommen bröllopspresent till mormor och morfar när de gifte sig 1925 av mormorsfar som skurit till dem. Pinsamt och oändligt omoderna som de var. Men nu tycker jag om dem. Sörjer lite alla de delar som är borta. Jag har sett dem kompletta men tyvärr lämnades de bort till auktion. 

Fast det bara är februari så börjar man verkligen fundera på om det inte är vår snart. Ljuset börjar blir fantastiskt. Jag fortsätter att mata fåglarna men ibland börjar jag undra om de ibland blir trötta på mathållningen... Den här pilfinken ser minst sagt uppgiven ut. Va? Nötter? Idag igen???