Vardagsmagi

En av de allra gråaste dagarna i November stretade jag fram i regn och blåst. Kameran fick vara hemma, att ta ut den i hällregn verkade inte vara en bra idé. Men som jag ångrade det sedan! I buskage på båda sidor av vägen satt det fullt med stjärtmesar! De är riktiga sagofåglar som jag längtat efter att se och när de äntligen dyker upp har jag ingen kamera... Som lysande vita bollar fanns de plötsligt där. Mobilen åkte förstås fram och jag fotade förhoppningsfullt för att när jag kom hem konstatera att jag lyckats med att fota suddiga vita prickar... Men de satte guldkant på dagen, några stänk magi i det grå, glitter och flärd! De är verkligen speciella och nu spanar jag hela tiden, jag vill så gärna se dem igen.

Jag samlar på vardagsmagi... Igår vid postlådan hörde jag brus i luften, en rad med svanar svepte förbi. Det känns mäktigt när man hör vingarna. 

Allt det där sätter fantasin i rörelse och är rena energibomben för hjärnan som vägrar sluta spinna tanketrådar, man bara längtar efter att försöka fånga en liten trådända. Idéerna liksom börjar hoppa, lite som popcorn... 

Mina vardagsfåglar utanför fönstret vill också gärna ha en guldkant så egengjorda talgringar är det som jag försöker muntra upp dem med. Hälften av vardera av osaltat smör och cocosfett, i det lite solrosfrön och nötter. Hittills verkar det uppskattat även om misstänksamheten till att börja med var stor. Har du tänkt att vi ska äta det där??? Men nu så... Vem kan motstå en talgmunk? 

Kärlek utan ord

Vissa tider på året tänker man mer på de som inte längre finns kvar. Jag ordnar med granris och kransar på gravarna och känner mig så oändligt tacksam. Inte för vad jag har förlorat utan för vad jag en gång fått.

En del människor märks inte så mycket på jorden, tidningarna fylls inte med spaltmetrar när de försvinner. Ändå så viktiga. Ändå så älskade. Mina föräldrar kom ur generationen födda på 20-talet. En generation som ytterst sällan säger ord som; jag älskar dig! Men det finns i luften du andas ändå. Kärlek ligger aldrig i ord. Jag vet att jag som sex-sjuåring tänkte; tänk vilken tur de har som har mig! Oj så tråkigt de skulle ha annars... Så tänker nog bara den som verkligen känner sig älskad.

Och ibland saknar jag. I början, när någon nyss gått bort skaver hela livet. Sedan mjuknar kanterna. Men... Jag saknar att sitta i ett vänligt kök. Inte behöva tillföra något mer än mig. Att få sitta och höra välkända röster prata om stort och smått. Att där finns människor som har hela min historia. Som kan berätta om min första dag i skolan, hur jag fick ärret på överläppen... Som jag hör till.

Nu är det vi som får ge vidare.  Vänlighet, omtanke, värme. Och självklar kärlek som inga ord behöver.