Vurpor, Egon och nya tag

Ledigheten var lång i år och till och med bloggandet fick ledigt. Men nu är jag tillbaka :) Ledigheten var behövlig, en paus från allt brus. Nu blir det ju inte så stillsamt i en familj på fem personer ändå förstås... Men skönt att inte ha några absoluta måsten! Jag har pysslat lite med sådant som det aldrig blir tid över för annars. Det är mer än ett år sedan jag började med huvudena i papperslera och nu äntligen har jag börjat att göra kroppar!

Lite pilligt att sy alla fingrar men om man ritar upp mönstret först på tyget, syr och sedan klipper ut delarna efteråt så går det riktigt bra.

I lådan ligger många bra att ha saker. Bland annat boken Cloth Dolls av Brenda Brightmore. I den finns det många ljuvliga dockor med tillhörande mönster. Kroppen till mina figurer har jag lånat ur en annan bok, Make Cloth Dolls av Terese Cato. Ansiktena på dockorna i den boken tycker jag inte så mycket om men mönstren till kroppar är väldigt bra. Så jag lånar lite här och där... Och hoppas att slutresultatet blir som jag vill. 

Det är helt ur säsong - men min Lucia är färdig! Fel i tiden, så den får vila tills det är Luciasäsong igen.

I helgen drog stormen Egon fram, det blåste rejält men vi bor rätt skyddat så vinden fick inte riktigt tag. Men himlen innan stormen var dramatiskt vacker! Svarta fåglar cirklade kraxande i luften och molnen drev snabbt fram över himlen. Riktigt ödesmättat!

Över natten förvandlades landskapet till alldeles vitt. Och halt! Jag lyckades göra en mindre volt i snön men studsade smidigt (host, host....) upp igen... Det värsta var att min kompis och följeslagare for genom luften och landade i snön en bit bort... Min kära kamera! I kamerakretsar mer eller mindre antik med sina tio år på nacken och med vissa egenheter som den skaffat sig med tiden, men inte desto mindre kär. Jag rusade fram beredd att ge första hjälpen och konstgjord andning om så skulle behövas. Med varsamma händer lyftes den upp, undersöktes, blåstes på och klämdes över. Ingenting verkade brutet... Och den fortsätter snällt att ta kort. Puh...! 

En kväll (snarare natt) tidigare i veckan var det ett fantastiskt månsken. Jag såg det en kväll när jag var ensam kvar vaken och släckte alla lampor för att gå och lägga mig. Så ut i kylan på altanen med kameran i högsta hugg. Nu är ju inte månen det minst fotograferade motivet i världen så det var ju inte precis något nytänk, men  i alla fall. Jag tog några bilder när det helt plötsligt kändes som om någon stod mycket nära och tittade på mig. Håret reste sig i nacken (jag lovar!) och jag vände på huvudet och fick se... Ingenting! Jag hade inte blivit det minsta förvånad över en varulv, eller åtminstone en varg med dreglande käkar och gula tänder... Men nej, för mycket fantasi där! Mycket rak i ryggen och med flackande blick drog jag mig tillbaka in i huset. Och jag låste ordentligt!