Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna.