På knä

Blåsippor är ljuvliga och snödroppar likaså. När jag äntligen hade tid att komma iväg ut hade solen gått i moln men diset i luften och ljuset gjorde blommorna ändå rättvisa. Sköra och starka på samma gång. Platsen är i mitt sinne sagoskimrande med ruggar av snödroppar bland gamla mossiga träd. Visst ligger det även skräp och skrot utspritt lite varstans men mina ögon ser inte det just då. De är upptagna med att sluka allt det vackra. Och naturligtvis faller jag på knä. Och kryper omkring. Så om någon undrar vad det är för en figur som kryper runt i skogen  så är det bara jag...

Jag lånar några verser från Moa Martinssons dikt för visst är det så. I mars är vinden blå.

Den Blå Vinden

Det är blåsippeblåst över slänten

har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten

dit ned där sipporna stå

Än är det bara små knoppar

att försiktigt ta en och en

medan töet droppar och droppar

i den långsynta solens sken

Sydsläntens sippor har blommat

i tusen och tusen år

och sinnen som frusit och domnat 

har vaknat varje vår

Moa Martinsson