söndag 28 juni 2015

Hur förklarar man storheten i en macka med leverpastej...?

Ibland drunknar man lite grand... Eller kanske är det bara att man glömmer att simma...? Då när allt brus i tillvaron gör att man inte hör vad man tänker. Det är lätt att tappa måttstickan i det egna livet när man alltid matas med intryck. Och ibland känner man sig mer beige än vad man rimligtvis är om man lyssnar på bruset. Faller man i glädjetrans över att solen äntligen skiner finns det alltid någon som är ännu gladare... Och har man stopp i avloppet är det alltid någon vars hela källare badar i vatten... Ja ni fattar... Då blir alla livets berg och raviner förvandlade till kullar och gropar utan betydelse... Men så är det ju inte! Livet är fullt av subtila nyanser och det är fullt tillåtet att vara vansinnigt, omotiverat glad över att solen skiner. Eller att hoppa jämfota illröd i ansiktet över stopp i avloppet. Nätet har (och är förstås...) en viktig källa för kunskap, nyheter, kontakter... Där har jag efter otaliga timmars surfande lärt mig det mesta av det jag gör idag. Luskat ut hur det egentligen går till när man fusar glas... Lärt mig hur man quiltar... Letat efter vilka papperskvaliteter som är bäst till vad... Och massor av annat. Baksidan är att det ibland känns som allt redan är gjort. Alla tankar redan tänkta. Vad kan just jag tillföra? Men det är ju inte sant... Kan inte vara sant! Det gäller bara att simma lite lugnt. Stänga av ibland och kanske vända sig på rygg och flyta en stund medan molnen jagar förbi innan det är dags att ta nya tag...? Och för all del hålla munnen stängd så man inte får en kallsup av webbrus. Det är inte nyttigt...

Under tiden som jag flyter i tystnaden kan jag njuta min frukost på altanen. Konstigt att det inte är förmånsbeskattning på det som är så underbart ljuvligt! Men just sådant drunknar i brus... För hur ska man någonsin kunna förklara det som måste upplevas... Den fullkomliga njutningen av en solbelyst macka med leverpastej en tidig morgon...

torsdag 25 juni 2015

Det regnar...

Massor... Hela tiden! Trädgården är för all del glad. Med en jordmån närmast lik Saharas så älskar den vatten och allt växer så det knakar. Och allt är plötsligt stort. Jättestort! Vinbärsbuskar som inte rört sig ur fläcken (växtmässigt) på ett årtionde är helt plötsligt enorma och lupinernas stjälkar är grova som kvastskaft. Ogräset växer också. Förstås. Och inte blir det mycket rensat för allt regnandet men jag håller tummarna för att det mindre önskade ska kväsas av framvällande daggkåpor, irisar och stjärnflocka.

Syrenträdet vid verandan brukar blomma till skolavslutningen men inte i år. Ett par veckor försenat börjar det slå ut nu men inte mindre välkommet för det.
Irisarnas dramatiska snabbvisit i safir och vilddjursmönstrat är också mer än välkommen. 


Så sommar är det. 

I alla fall!