Ibland tror man nog att man inte har något val. Glad eller ledsen liksom, kan man välja? Lite kan man nog. Tror jag. När man känner sig fångad, pressad och ofri av krav och vardagslunk blir ens inre människa liten och grå. Trött. Den sitter där i ett hörn under en filt och vill helst inte sticka ut näsan för alla mörka moln som hopar sig vid horisonten. Jag tänker mig att olika personligheter är som en trasmatta... Vissa har mörk varp, andra har ljus med olika inslag och randning. Men bara för att grundvarpen är ljus betyder ju inte det att mattan saknar de mörka inslagen. Det skulle bli en blek historia. Jag har definitivt den ljusa varpen. Grundinställningen från fabrik är ljus med en barndom med sagor och drömmar om än inte självklart lätthanterlig med en gravt handikappad bror. Det påverkar och präglar men lär en samtidigt att ingenting är självklart. Full av älskade människor, framför allt mamma. En mamma som dessutom insåg nödvändigheten av att alltid ha tillgång till ett förråd av pennor, papper och färg. Vitt papper skulle det vara, ritvänligt, inte grått och strävt. Och morfar förstås som berättade så bra, ofta med en snus väl inlagd.
Men så det där om att hålla sig glad. Jag föreställer mig tanken som en fågel. Den vill inte vara instängd. Inte fastna. Den vill flyga, dyka, sitta och gunga stilla i vinden på en gren. Allra bäst och välmående är min tankefågel när händerna arbetar med något roligt. Allra helst lär sig något nytt. Att lära sig nytt är lite dubbelt för jag avskyr verkligen när jag inte kan... Men lycka när jag känner att nu, nu är jag något på spåren! Tankefågeln gillar att fundera ut saker, påta och pilla. Tankefågeln dyker genom ljusa skyar och drillar på glada melodier. Den laddar varje batteri i sin kropp. Vinden sveper genom fjädrarna, ögonen blänker. Ja ni fattar. Glädje! Allt sådant bygger glädjemuskler. När livet lägger snubbeltrådar, knuffar omkull och mörkret sänker sig så är det dit man längtar. Till ljuset och värmen. Man vet var den finns, man har varit där. Så mycket lättare då att hitta tillbaka dit när vägen är gammal och invand.
Det känns verkligen som julen kommer fort i år! Mycket man tänkt, lite man hinner... Men det är okej, man behöver inte hinna allt. Marken är vit, så mycket ljusare än det kompakta lock av mörker som legat över höstgrå skogar. Och igår kväll var det ett magiskt månsken med en nästan full måne. Natten känns andäktigt gåtfull när månen sveper med bleka slöjor över hus och snö för att titta in genom ett fönster här och där. Precis nu bubblar jul och vinterinspirationen. Just den måste jag greppa i flykten för att få till lite nya julbilder. Nästa år. Så fort julghelgen är över börjar våren att viska i bakgrunden. Snart, snart, snart...
