Face/Off

Jag har äntligen prövat silikonet från det här inlägget http://hugskottochinfall.blogspot.se/2014/03/hander-det-nat.html i "skarpt" läge. Det fungerade bra även om jag har en del kvar att lära...

Lite nervöst, man är ju rädd för att det ska fastna! Jag använde inget egentligt släppmedel, pudrade bara på en aning potatismjöl. Om det gjorde till eller ifrån har jag ingen aning om... Det lossnade i alla fall fint från underlaget. Jag kunde varit mer noggrann när jag byggde på massan men jag stressade, rädd att det skulle stelna innan jag var klar. Silikonet är dyrt och man är ju sparsam. Inget får gå till spillo i onödan...

Så här såg formarna ut när jag hade fått loss dem. En del ojämnheter i avtrycket men på det stora hela är jag nöjd. Och jag har lärt mig massor till nästa gång.

Jämnade sedan till kanterna med en kniv och retade mig på att jag nog kunde sparat lite på silikonet. Riktigt så tjocka och präktiga formar hade jag ju inte behövt. Men ja ja, nästa gång kan jag nog...

Nu ska jag lägga pussel! 

Många tillskurna glasbitar ligger på mellanlagring i ugnen (enda lediga ytan...) för att pusslas ihop. De kommer att bli till ett stort fat. 

Hoppas jag...

Damm och distraktioner

Tulpaner var det tänkt men inte blev de som jag tänkt.

Jag får se det som att jag har övat på att måla tulpaner. Jag hatar att öva! Ibland vill det sig inte, den här orkade jag inte ens öva färdigt...

Något annat som jag tycker är ungefär lika kul som att öva är att skrapa rent ugnen. Jag tänker börja bränna nu igen så det var liksom ingen återvändo.

Och nu är det gjort, hurra :)

 Bara de roligare bitarna kvar.

 Och så hade jag tänkt röja mer i verkstaden idag men jag blev distraherad. Jag hittade några av mina huvuden i paper clay som skulle putsas. 

Städa skulle jag ju hinna ändå, jag skulle ju bara putsa lite.
Oj vad tiden går när man putsar... 

Och vad dammig man blir...

Och så lite man hinner städa... 

Imorgon är det torsdag...

Det är en bra städdag!

Det blir nog ingen skandalbok

Med nytt år så kommer det nya mål. Eller kanske snarare gamla som jag ruskar liv i igen. Hurtigt brukar jag då och då börja skriva dagbok för det är ju rätt roligt att kunna se vad man har haft för sig. Och man glömmer så lätt. Nu gör jag ett nytt försök.

En lättsam variant hade jag tänkt med små anteckningar och bilder på det som finns runt omkring i vardagen. Som tulpanerna på köksbordet...

Men det blir nog inga stora avslöjanden i den här lilla boken, jag hade tänkt att den lättillgängligt skulle ligga framme för jämnan. Man vill ju inte avslöja alla sina mörka sidor så lättvindigt... :)

På köksbänken trängs mina huvuden i papperslera, en ny besatthet så här i alla helger. Det är så roligt att jag inte vill sluta! Högst irriterande när jag måste vänta för att det ska torka mellan omgångarna.

Inte alls färdigt men är tänkt att bli en lite primitivare variant.

Ytterligare ett på tork och långt ifrån färdigt.

Och det som jag har kommit längst med. Örat är inte till belåtenhet - jag måste öva mer, annars är jag rätt nöjd med uttrycket.

Och så behövs det händer... Det blir en utmaning!

Tycker även dagens bakverk var smått dekorativt, citronpaj med blåbärsmaräng.

 Färgkombinationen gillar jag... 

Tänderna i hjärtat

Ja, det börjar nog bli dags för det nu snart... Att sätta tänderna i hjärtat!

Dofterna börjar försvinna, inga pustar av pepparkaka längre när jag går förbi och granen doftar inte heller. 

Stillsamt släpper den ett och annat barr mot golvet, det är rätt trevligt det också. Hör liksom till. Och fortfarande glittrar den vackert om kvällarna. Hyacinterna, mina älskade vita, doftande, är överblommade.

Det som nyss strålade är i förfall och gör att längtan åter är här... Efter det nya. Efter tulpaner, primulor och krispiga färger. Lite till håller jag ut i juldvala och vissa saker får nog följa med ett litet tag efter tjugondag Knut - som skridskorna på öppna spisen.

Jag tycker de är vackra och nog är det väl skridskosäsong åtminstone till första mars? 

Vi är lediga hela familjen, det är ovanligt. Tempot går i sakta mak. I mycket sakta mak... Jag har tid att göra saker bara för roligts skull. Det är njutbart.

Jag har tagit fram ett gammalt projekt i papperslera. Jag vet hur jag vill att det ska bli men leran vill inte riktigt detsamma som jag. Lite mer förbättringar sedan ska det putsas. Papperslera är ett udda material, när den torkat går den bra att putsa och slipa, till och med tälja i. 

Och alla sena kvällar när jag inte sovit har jag sytt färdigt min röda dam.

Nu ska jag rita färdigt mönstret. Alltid vill jag börja genast så ett färdigritat, prydligt mönster ägnar jag inte så mycket tid att förfärdiga från början.

Det blir mer en basnivå att kladda på och en del sprättande av stygn under tiden eftersom jag funderar på vägen...

Sedan gillar jag det som är lite omöjligt och tar tid. Därför var jag tvungen att börja på min ängel. Den fullkomligt krävde det av mig.

Inte heller här är mönstret färdig utan det får växa under vägen. Hoppas det inte blir alltför mycket sprättande. 

Och idag är det helt plötsligt 2014, vart tog 2013 vägen? Jag hoppas att 2014 är lite drygare, stannar lite längre... Och att det blir ett bra år för oss alla. Nytt år - så många nya förhoppningar och nystart men också den vemodigaste av högtider. Jag tänker på alla dem som inte finns hos mig längre. Och jag saknar. De senaste åren har varit så många förändringar och jag förväntar mig alltid att katastrofens beniga händer ska låsa fast mina armar. Jag är i ständigt beredskapsläge. Under 2014 vill jag ändra på det. Jag vill odla sorglösheten, skratta och ta vara på allt som gör mig glad. Och det är mycket. Jag vill att alla dagar ska glittra, åtminstone en aning. Och det är mitt ansvar att få dem att göra det. Säkert kommer jag att sitta på trappan och yla melankoliskt mot månen även i år men mycket oftare tänker jag låta bli. 

God fortsättning på det nya året - må du få skratta mycket 2014.