Lite glöd

För att hitta på nytt och få nya idéer så behövs det tid. Och lugn. Inte en massa annat som drar... Så här dags i februari borde vara den bästa av tider. Men just i februari är det svårt att hålla ångan uppe. Det är länge sedan det var sommar och våren är en abstrakt tankekonstruktion som man inte riktigt når. Och näsan droppar... Man får ta till de knep man har för att hålla ångan uppe. Glödande tulpanflammor värmer en narig dag. 

Och att gå in i sin bubbla och helt gå upp i det man gör. Det är inte så ofta man får vara där. Förra året var hektiskt, det var flera beställningar och uppdrag som tog tid. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Man jobbade på och betade av. Men inte blev det mycket till bubbelliv... Och man blev så trött! I år ska jag vara sparsammare med beställningarna och istället jobba på med det jag själv känner att jag behöver. Inte mindre blir gjort men jag kan äga min tid. Och så kan jag bubbla lite emellanåt, det laddar alla batterier :) 

Ute i trädgården har jag också utmärkta batteriladdare. Fyra stycken ekorrar som jagar varandra upp och ner och överallt! Tyvärr är de inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ekorrar låter helt fantastiskt! De smackar, tjickar och quirrar, väldigt egendomliga ljud som jag aldrig kan härma så ekorriska får jag nog lämna därhän på mitt CV...

Februari har också haft den fördelen att jag hunnit sortera alla mina brodergarner som jag fick i födelsedagspresent i höstas. Kan bara konstatera att jag har en man som vet vad hans fru uppskattar. En riktig skatt! Jag behöver inte sy något, jag blir glad av att bara plocka runt alla färger. Men säg inte det till någon...  

Ett projekt har jag påbörjat bara för nöjes skull.

Det kommer bli en textil bild och jag har provat lite nytt. Prova och lära nytt måste jag hela tiden, det gör att jag tycker att det är roligt. Att alltid göra det man redan kan är inte roligt. Även om jag ofta morrar och undrar vad jag egentligen ska ge mig på det ena eller det andra för... I den här bilden har jag målat såpbubblor i bakgrunden med oljefärg i sticks för textil. När man målat härdar man färgen med strykjärn så att det ska gå att tvätta i framtiden. I min låda hade jag två vackra blå knappar. De har suttit på någon av mammas skolavslutningsklänningar som mormor sydde någon gång på 30-talet. Nu får de följa med in i den här bilden. Det är roligt att använda det man har, väva in en liten bit historia. Och så behöver jag inte längre vara rädd att knapparna ska skramla bort, nu kommer de sitta säkert och ha en ny uppgift. 

Fåglar och pyttipanna

Jag är ledig! Julens stresspåslag är över och jag har haft flera dagars ledigt. Efterlängtat att äntligen få sova! Och så... Är jag ledig kan jag bara koppla av till en viss gräns, sedan börjar rastlösheten! Men det är bra för när jag är ledig använder jag den där otåligheten till att göra det jag verkligen vill! Och fundera ut ännu mer som jag vill... 

Tiden i soffan har ändå gett resultat. Löparen som skulle varit färdig till jul är nästan klar :) Bara kantbandet som ska sys färdigt. Och så har jag stickat en pyttipannasjal! Jag som aldrig stickar! Men med inspiration och mod från en vän som påstod att det inte alls var svårt gick det bra :) Återkommer med ytterligare en bild när den är blockad.

Vill du sticka en egen hittar du mönstret här: http://www.jarbo.se/garnomeras-pyttipanna/

Och så fotograferar jag fåglar... Otroligt nördigt och beroendeframkallande precis som jag vill att det ska vara! 

Är man ledig finns inget bättre än att äntligen få snöa in!

Nödläge

Ibland infinner det sig... Nödläget när man längtar efter något att sätta händerna i men inte riktigt har tid att dra igång något stort. Då får man hämta nödutrustningen och försöka hitta på något lagom litet. Nödutrustningen i detta fall var en låda med tygspill. Den som spar hon har. Ibland lite för mycket... Men nu kom det till användning. I någon av mina ordningsamma stunder har jag sorterat alla småbitar i färg. Det underlättar...!

En snabbskiss på papper av vad som dök upp i huvudet...

Klippa och sy...

Tolv ringar ska det bli. Tror jag. Så här långt är jag rätt nöjd med resultatet. Åtta ringar kvar...

Vurpor, Egon och nya tag

Ledigheten var lång i år och till och med bloggandet fick ledigt. Men nu är jag tillbaka :) Ledigheten var behövlig, en paus från allt brus. Nu blir det ju inte så stillsamt i en familj på fem personer ändå förstås... Men skönt att inte ha några absoluta måsten! Jag har pysslat lite med sådant som det aldrig blir tid över för annars. Det är mer än ett år sedan jag började med huvudena i papperslera och nu äntligen har jag börjat att göra kroppar!

Lite pilligt att sy alla fingrar men om man ritar upp mönstret först på tyget, syr och sedan klipper ut delarna efteråt så går det riktigt bra.

I lådan ligger många bra att ha saker. Bland annat boken Cloth Dolls av Brenda Brightmore. I den finns det många ljuvliga dockor med tillhörande mönster. Kroppen till mina figurer har jag lånat ur en annan bok, Make Cloth Dolls av Terese Cato. Ansiktena på dockorna i den boken tycker jag inte så mycket om men mönstren till kroppar är väldigt bra. Så jag lånar lite här och där... Och hoppas att slutresultatet blir som jag vill. 

Det är helt ur säsong - men min Lucia är färdig! Fel i tiden, så den får vila tills det är Luciasäsong igen.

I helgen drog stormen Egon fram, det blåste rejält men vi bor rätt skyddat så vinden fick inte riktigt tag. Men himlen innan stormen var dramatiskt vacker! Svarta fåglar cirklade kraxande i luften och molnen drev snabbt fram över himlen. Riktigt ödesmättat!

Över natten förvandlades landskapet till alldeles vitt. Och halt! Jag lyckades göra en mindre volt i snön men studsade smidigt (host, host....) upp igen... Det värsta var att min kompis och följeslagare for genom luften och landade i snön en bit bort... Min kära kamera! I kamerakretsar mer eller mindre antik med sina tio år på nacken och med vissa egenheter som den skaffat sig med tiden, men inte desto mindre kär. Jag rusade fram beredd att ge första hjälpen och konstgjord andning om så skulle behövas. Med varsamma händer lyftes den upp, undersöktes, blåstes på och klämdes över. Ingenting verkade brutet... Och den fortsätter snällt att ta kort. Puh...! 

En kväll (snarare natt) tidigare i veckan var det ett fantastiskt månsken. Jag såg det en kväll när jag var ensam kvar vaken och släckte alla lampor för att gå och lägga mig. Så ut i kylan på altanen med kameran i högsta hugg. Nu är ju inte månen det minst fotograferade motivet i världen så det var ju inte precis något nytänk, men  i alla fall. Jag tog några bilder när det helt plötsligt kändes som om någon stod mycket nära och tittade på mig. Håret reste sig i nacken (jag lovar!) och jag vände på huvudet och fick se... Ingenting! Jag hade inte blivit det minsta förvånad över en varulv, eller åtminstone en varg med dreglande käkar och gula tänder... Men nej, för mycket fantasi där! Mycket rak i ryggen och med flackande blick drog jag mig tillbaka in i huset. Och jag låste ordentligt! 

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.

Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.

Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...

TV-underhållning

Så värst mycket TV-tittande brukar det inte bli. Men när det händer vill jag ha något att göra. Om det inte är något extremt spännande som tilldrar sig på skärmen förstås. Säkert inte att rekommendera, man ska ju vara närvarande i det man gör. Jag har väl mer den läggningen att jag skummar TV-innehållet med ett öga, har ett öga på vad jag gör medan händerna går på autopilot och jag tänker på något helt annat... Förkastlig ovana,  svår att vänja sig av med. När jag syr fel tycker jag också att den borde vara straffbar!

Jag använder mig av reproduktionstygerna som jag har men får nog kasta in lite vitt, det blir alltför murrigt annars för att passa mig. 

Jag har ritat en bild i EQ6 för att kunna hålla ordning på hur mönstret ska vara. Blir lätt förvirrat annars men färgsättning och storlek stämmer inte med min påbörjade quilt. Bilden är bara som stöd. 

Jag skriver ut mina mallar direkt på skrivaren på ett tjockt papper, 240g. Tidsbesparande men naturligtvis kan man rita mallarna för hand på kartong också.

Ute är det ljuvligt, glöm inte att njuta.

Andas in. 

Lyft näsan mot solen.

Lev! 

Bara till mig

Ibland längtar jag efter att sy bara helt kravlöst. Inte för att det är något jag ska visa upp eller göra ett mönster av. Något enkelt till mitt kök. Bara till mig. Här har jag fått lite utlopp för sylusten med det enklast tänkbara. Lätt och väldigt roligt. Jag har skurit sju cm breda remsor som jag sedan sytt ihop till en enda lång "oändlig" remsa, sedan har jag skurit den igen till den bredd som jag vill att mina löpare ska ha.

Och varför sy en när man kan sy många... :)

Min långa remsa räckte till ett par scrappiga grytlappar också.

Nyvrängda hjärtan

Nu börjar de bli färdiga, alla hjärtan med allvarliga barn. 

De är broderade med brodyrmaskin men det ligger ändå tid och arbete bakom. Det är inte så att man trycker på en knapp och simsalabim blev det resultat. 

Barnen är ritade av mig och stygnsatta för hand i ett stygnsättningsprogram. Det ska gå att göra med automatik också men jag kan inte lura ut hur man ska göra för att få det bra så jag sätter stygnen ett och ett... 

Sedan kan man brodera :) Om maskinen är på humör förstås... Den är smått kinkig ibland men med lite lirkande, hot och vänlighet brukar det lösa sig till slut. Nu är baksidan påsydd och hjärtat är vrängt. Stoppning, liten knapp och band för upphängning väntar härnäst. Se där... Hantverk och maskinkraft i salig förening...