tisdag 25 oktober 2016

Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna. 









torsdag 4 augusti 2016

Lite ledsen vill jag faktiskt bli

Jo det är sant. Ibland vill jag faktiskt bli ledsen. Inte för mycket men lite lagom. När någonting går i golvet och splittras i atomer - annars hade jag kunnat vara utan det hela tiden. Jag vill inte byta ut allting hemma med jämna mellanrum bara för att det går. Och jag vill inte köpa helhetslösningar. Jag vill plocka ihop en bit här och en bit där. Efter att i många år ha varit en barnfamilj med hårt slitage så är inte vårt hem på något sätt befriat från massproduktion. En och annan soffa och köksmöbel har passerat... Men jag vill att det som finns där ska vara utvalt. Inte dyrt, det är inte samma sak. Älskat. Men inte för mycket. Saker går sönder.












måndag 18 juli 2016

Ganska fri

Nu har liiite mer än halva semestern gått och jag börjar lära mig. Att det som inte hinns idag kan vi göra imorgon. Men det tar en stund att hamna där. Att sluta ha bråttom. Visst tänker jag att nog borde jag... Men med en hel familj hemma så struntar jag i det. Vi har sommar!

Igår gick vi en tur till ett av mina favoritställen. Och äntligen ville solen vara med!

Ljuvliga fingerborgsblommor som vajade i vinden fanns det gott om!

Tranorna flög alldeles nära men inte så nära som förra gången. Då strök de precis över trädtopparna där vi gick och vi kunde se rätt upp i en tranmage. Men nog muttrade de en del över oss, tyckte nog mest att vi borde stannat hemma... 


Vid en liten bäck såg vi en trollslända, mycket stor och mycket ljusblå. Jag har aldrig sett en sådan förut. Det var en snabb rackare som inte gärna ville vara med på bild! Efter att ha letat lite på nätet så har jag nu lärt mig att det är en bred trollslända. 



Tydligare bilder på hur färgen verkligen såg ut finns på Trollsländeföreningens sida:  http://www.trollslandeforeningen.se/bred-trollslanda/ 

Och överallt fåglar. Mycket fåglar! Jag skulle så gärna vilja kunna namnen på dem men det gör jag inte men jag har fått kunnig hjälp. Det är piplärkor och unga buskskvättor som fastnat på bild. Luften stod stilla just då och det kändes nästan som en exotisk plats med ljuset och fåglarna. 






På vägen hem passerade vi ett övergivet hus med trötta ögon. Men även trötta hus har sina hemligheter, genom rutan skymtar ett fisknät. 

Det var en liten bit av sommaren. 


















torsdag 30 juni 2016

Är det juni så är det

Vet inte om det är för att man hålls inomhus största delen av året som gör att man helst inte vill gå in alls så här års. Inte ens om man fryser. Lösningen stavas filt! Med en tjock och rejäl filt trotsar jag snålblåsten. Är det juni så är det! Broderiet får följa med ut så klart, enda problemet är att det är frestande att använda filten som nåldyna. Försöker vänja mig av med ofoget...
Sitter man ute kan man också få sällskap av trevliga små kamrater som vill sitta i knät. Även mindre trevliga förstås men de får inte var med på bild...


Ibland undrar jag om insekter väljer växter för att matcha sig själva. Den här lille rackaren passar väldigt bra i rosa :)
Och den olivgröna guldbaggen vältrar sig färgmedvetet i en gul ros.  Inte illa. 




Och humlan flyger i skymningen

Det är något visst med sommarkvällar. Ljuden tystnar men glittret dröjer kvar mellan grenarna. Det där som gör att man tycker att man inte behöver gå och lägga sig. Än.

Gudhemsrosen

Humlan flyger i skymningen.
Vi gillar att vara vakna båda två.


torsdag 23 juni 2016

Svartklädda ligister

För tillfället är min trädgård full av dem. De är skräniga, bråkiga och stökiga. De brer ut sig, de skrattar rått åt mig och hävdar med bestämdhet att jordgubbarna är deras för att de såg dem först... Lämnar jag någonting obevakat på altanen drar de sig inte det minsta för att plocka igenom mina saker för att se om de hittar något intressant. Japp, årets skatungar har gjort debut. Under ett par veckor har tonårsvarianten i skatvärlden utforskat omgivningarna. Och som vilka tonåringar som helst är de ena sekunden buffligt tuffa för att i nästa desperat skrika efter mamma. Då är de faktiskt nästan söta med ulliga fjädrar och trubbig näbb. Men bara nästan! Så nu skissar jag skator, massor av skator. 
Duck walk...

Mamma...! 

 
Nybadad...
Häftiga fötter... Och jag erkänner, jag matade dem för att kunna titta närmare :) 


Och massor av skisser... 

onsdag 8 juni 2016

Sommar

Utan att jag riktigt märkte hur det hände så är sommaren mig nära med all sin ljuvlighet. Livet är en aning mer barfota och lite mindre allvarligt. Och hur folkviseljuvt som helst med några stänk i moll bara för att det är så överjordiskt vackert att själen värker.
Att det finns något som heter vinter väljer jag att inte längre komma ihåg. 


Lupinen är klassad som en invasiv växt... Så svår att inte älska fast man inte borde! Humlor av alla möjliga sorter brummar i skymningen, någon gång ska jag ta mig tid att lära mig skillnaden på dem.



Jag tycker att ogräs är vackert, i alla fall i motljus 


En plats som alltid är vacker oavsett årstid är utsikten från Velinga kyrkogård. När solen går ner och färgar himlen röd eller när diset ligger i slöjor över markerna. När träden rasslar med tunga lövmassor eller när syren och förgätmigej blommar. Eller vitsipporna! Visserligen är de överblommade nu men annars blommar de vackert intill vattenkannorna. 

Att plantera och ordna en stund hos de mina gör att jag känner en oerhörd tillhörighet till platsen där jag bor. Läser jag på stenarna bredvid så vet jag nästan vilka alla är. Grannar i livet och fortfarande grannar... När jag är klar säger jag; nä, det här duger inte. Här kan du inte ligga mamma, kom så åker vi hem och dricker kaffe! Och så gör vi det. För det är ju så. Hon bor inte på kyrkogården. Hon bor i mitt hjärta, tillsammans med sommaren. 


tisdag 26 april 2016

Han förstår mig inte

Han förstår mig inte och han är otroligt störande! När jag står i köket och ska steka pannkakor hör jag hur han går på. Om och om igen! Till slut står jag bara inte ut! Jag kastar vad jag har för händer, hugger kameran i förbifarten och rusar ut genom dörren. Ingenstans syns han, det bara låter. Men till slut ser jag honom den lille uslingen! Som vanligt sitter han i ensamt majestät och sjunger. Och som vanligt sitter han mot en röd bakgrund...

- Och du tycker att rött är din färg? frågar jag. Verkligen? Du har inte funderat på något trevligt träd istället?

Han vrider lite på huvudet och tittar på mig. Men nej... Han förstår inte alls vad jag menar. Jag tar ett steg närmare men det gillar han inte alls. Han flyger bara retsamt ännu längre bort. Och landar. Mot en röd bakgrund. Tydligen ska det vara rött till orange skjortbröst...




- Jaja säger jag, du gör som du vill!

Jag går in, pannkakorna är ju bara halvfärdiga. Men nu hör jag honom igen alldeles utanför. Det var då själva den! Det verkar inte bli några pannkakor färdiga i rappet i det här huset. Ut genom dörren och där sitter han. Äntligen med en annan bakgrund. Just då förlåter jag honom för att han alltid retsamt flyger precis när jag tror att jag ska få en bra bild, att han ständigt gör så att jag släpper vad jag har för händer och jagar efter honom istället, att han nästan alltid sätter sig på omöjliga ställen där jag bara hör honom men inte ser. Aprilsnön yr i luften, tonerna vibrerar och just då är han det ljuvligaste jag vet. 




söndag 24 april 2016

Men säg inte så



Numer har jag till min egen förvåning levt så länge på jorden att jag sett en generation avlösas av nästa generation som avlösts av nästa generation. Och jag har hört samma sak upprepas. Att nu är allting för sent. Men ändå... Världen, vardagslivet, gott och ont, ingenting stannar av för världen har ingen aning om att den är körd. Världen har alltid varit en ond plats med en massa godhet att glädjas åt. Som ung, i odödlighetsstadiet, tänker man inte ens på att alla möjligheter skulle vara slut eftersom den viktigaste personen i livet just då är en själv. Ögonen är ljusa, hjärtat mjukt och precis då är världen  förändringsbar. Till det bättre. Klart den är! En av de största utmaningarna i livet är att bevara den känslan. Jag vill packa mina barns verktygslådor fulla med grunkor för att handskas med livet. Tillsammans med varma strumpor och tandborste vill jag packa ner näringslösning med så mycket kärlek och hopp att det varar hela deras liv... Jag vill inte trycka ner tunga stenar täckta av möglig hopplöshet. Inte  grusa igen ögon och fylla öron med ord om att deras liv inte är värt att satsa på. Att de lever för sent i historien och att allt redan är förstört. Säger vem? De som har tappat hoppet har alltid sagt så. Och om de har tappat hoppet så finns det naturligtvis inte för någon annan heller... Det är inte världen som har förändrats, det är livet.  Nya klarögda barn föds hela tiden. Tur att det inte är de hopplösa som bildar familj. Då skulle det inte bli några barn gjorda.