söndag 28 maj 2017

Allt finns i vinden

Plötsligt en tidig morgon när jag öppnar sovrumsfönstret mot livet utanför ramlar jag genom tiden. Jag andas in alla dessa försvunna majmorgnar som jag gjort samma sak. En aning kylig luft strömmar in fylld med jord, syrener, sol, fukt och fågelsång. Dagen är alldeles ny men samtidigt är den fylld med hundratals andra morgnar och minnen. Vänliga och svåra. Så mycket ryms i vinden och doften. När min mamma låg på sjukhus och var så dålig att hon inte längre önskade sig någonting fick hon en glasslåda av mig. I lådan låg syrenklasar från här hemma och gläntade man på locket fick man en pust från dit hon alltid längtade. Hem. Och så är det nog den här morgonen när jag snuddar vid så många dagar. Det är hemma. Tillhörighet. Sinnesro.
Så mycket är vackert så här års, så mycket försvinner alldeles för fort och så mycket är bråttom. Plommonträdet blommade över på tre dagar och då verkade humlorna i det närmaste yrvaket förvånade men nu går de i skytteltrafik.
Och det lär inte vara någon risk att maskrosorna ska blomma över på tre dagar...
Hackspetten orkar inte längre bry sig om ifall vi sitter ute i trädgården när den råkar ha ärende.

Och maj låter. Idag har jag gått genom en skog fylld med bofinkssång. Aldrig tidigare hade jag en aning om hur mäktigt det kan vara. Och alldeles, alldeles underbart!






söndag 7 maj 2017

En bok, alltid en bok

Ända sedan jag lärde mig läsa när jag var fem har jag läst. Jag läser allt... Mjölkpaket, skyltar, tidningar...  Jag konsumerar oerhörda mängder med text utan att riktigt vara medveten. Viss text är ren förbrukningsvara. På nätet finns ett ständigt flöde. Och ljudböcker. Jag lyssnar alltid när jag är i verkstaden. Det är konsumtion, snabbmat för hjärnan. Ingenting jag absolut vill äga. Och sedan finns det Böcker med stort B. Riktiga böcker av kött och blod höll jag på att skriva. Sådana som inte behöver sladd eller batteri för att fungera.

Just nu läser jag "I min trädgård vill jag vara Karin".



Det är en vacker bok. Och den passar mig, just Karin och Carl Larsson har det skrivits mycket om de senaste åren. Och jag läser. Jag tycker om tiden, stilen och tankarna. Och så vill jag förstås veta mer... Vad människorna då fick sina intryck ifrån.  I boken nämns en annan bok: "Vi och våra blommor".


Hm... Undrar just om den går att få tag i...? Bokbörsen är min vän, och där hittar jag den. Snart har jag klickat fram det jag letar efter och beställt på rent infall. För att jag vill. Och har ingen aning om vad jag kommer att få. Är det en trist, källardoftande lunta? Tre dagar senare kan jag hämta paket. Ett ganska tungt...  I paketet ligger en bok i kassett.  Murrig...


  Befriad från kassetten är den fortfarande rätt ointressant...


Men jag måste ju se vad jag köpt, hur ser den ut under skyddsomslaget? Fläckig och ful? Den är ju trots allt från 1913...

Men den är vacker! Och jag blir boklycklig! Det är helt sant och  för den som inte vet är det en känsla som är nära besläktad med toklycklig.


Ytan förför, rött och guld!


Men det är insidan som räknas heter det och jag tänker minsann inte falla i farstun hur som helst. Undrar just om den håller måttet... Är den torr? Gammalmodig, långrandig och ful? Men jag blir inte besviken nu heller. Texten är lättläst och ungefär var tredje sida är en färgbild. En ljuvlig sådan.







Texten skiljer sig en del från formuleringarna i dagens trädgårdsböcker.

Ett litet smakprov om rosenbeskärning:

Innan den unga rosenbusken inplanteras i lustgården måste den genomgå skärselden. De allra flesta rosenarter måste ovillkorligen beskäras för att kunna tjänstgöra som prydnadsväxter. Denna beskärning företages nu, när den unga busken ska planteras. Och över varje ros hänger trädgårdskniven hela livet som ett Damokles-svärd. Men var ej rädd sköna ros! Endast om du mister din skönhet, får du behålla den.

Underhållning :) Helt klart ser jag hur min trädgård kommer att förvandlas till en lustgård och jag känner mig fullkomligt hemma i texten.

Lite missnöjd blev jag i början när jag lyfte på skyddsomslaget och såg att någon tryckt ett häftstift i pärmen! Usch, så får man bara inte göra! Genast var jag klåfingrigt där och försökte få bort det. Men det satt märkligt fast. Och då såg jag att det fanns fyra, ett i varje hörn och att det nog knappast var häftstift. En sådan tur att jag inte lyckades få bort det första! De var till för att den skulle ligga fint på bordet när man bläddrade förstås.

Och jag inser att jag köpt en Coffee Table Book. En över hundra år gammal sådan. Den har åldrats med värdighet. Och jag ska läsa den portionsvis. Och försiktigt. Den ska inte få vara mitt lunchsällskap, sås gör sig inte ihop med skira blomsterplanscher och sprött papper. För det mesta ska den få vila. Inbäddad i skyddsomslag och kassett. Ibland kommer jag plocka fram den och njuta av innehållet. Bit för bit. Lite som en chokladkartong.


söndag 23 april 2017

Riddar Stare av dungen

Är man så närsynt som jag är det en hel del detaljer man går miste om... Tack och lov för kameran, ibland avslöjar den saker som genast sätter fart på min fantasi. För det behövs visserligen inte så mycket, men ändå...

Jag tog kort på starar när jag strövade runt en dag. Fina fåglar men rätt svarta på håll...
Visserligen vackert prickiga men ändå mest svarta. Med datorns hjälp ljusade jag upp bilden och förstärkte färgerna och helt  plötsligt ser jag en fågel skimrande i en fantastiskt dräkt som smidd på kroppen och prickarna är strödda som pärlor. Naturligtvis en riddare...! Ett besök från en sagovärld parallell med vår.
Det fick bli en bild.

Min blundande ekorre från trädgården fick också vara med.
Som en drömmare som ser det ingen annan ser bakom slutna ögonlock... Och den skimrande staren fick naturligtvis en krona som det väsen han är.
Och även om man målar... Eller förlorar sig i drömmar rullar våren envist på om så en och annan snöflinga dansar i solen.

En skogssnäppa doppar tårna i bäcken.
Herr och fru gräsand navigerar mellan björkstammarna i rasande fart.
Och rödhaken sjunger i skymningen. Lite magi även i den alldeles vanliga världen. Inte konstigt att man drömmer...







söndag 16 april 2017

En liten bit av jorden...

men en enorm bit av mitt hjärta! När det är sådär vansinnigt vackert ute som det är nu sprängs hjärtat nästan itu. Tänk att just jag fått hamna på denna lilla plätt på planeten som gör mig så glad! Precis just här kan jag tanka massvis av kraft och inspiration.  Lite farliga är promenaderna bitvis så här års eftersom jag tittar mer upp i trädtopparna än var jag sätter fötterna... Inget värre har hänt än att jag fått dra upp min sko med handkraft när den vägrar att frivilligt släppa surhålet som jag kört ner den i. Möjligtvis dämpar det våryran en aning när jag muttrande klafsar vidare... Men det är övergående. Nu kan jag inte heller förlora mig i en ljudbok när jag är ute som jag kanske gör bort i november. Det är så mycket som kvittrar, prasslar, surrar, hoppar och porlar. Lyssnar jag på en spännande bok skulle jag ju missa allt det som pågår precis här och nu. Och av allt jag ser vill jag gärna stoppa in lite här och var i det jag gör. Snödropparna som var först med att våga ur marken gör jag min egen version av i glas. De skimrande prickiga stararna som jag såg i träden har jag försökt få till på papper. Och nu får det nog bli kanadagås... Kan man bli annat än glad av den här charmören? Han genomförde en hel uppvisning av avancerade turer ute på vattnet. Och jag har sagt det förut.... Jag är otroligt förtjust i vackra fjädrar och det är det verkligen här. Och när jag tröttnar på gås finns det nyutslagna vitsippor... Och rödhaken hoppar runt i trädgården, otroligt söt med sina stora mörka ögon och långa spinkiga ben till en rund kropp. Så mycket inspiration på en så liten plätt som knappt syns på kartan.

Lycklig är jag!









måndag 20 februari 2017

Lyckotuvor

Februari är en transportsträcka. Då vill jag att våren ska komma. Genast! Men februari klämmer sig liksom mitt emellan kylan och hoppet. Ljuset återvänder, kalla dagar krispigt blått. Då är februari så vårvintervacker att man nästan glömmer att den är en transportsträcka, visserligen med gnister och blänk, men ändock en transportsträcka! Och i takt med att ljuset återvänder vaknar man till liv och blir förvånad över hur trött man faktiskt var när vintern var som mörkast. Och hur dammigt det minsann är på hyllan i köket... Inga bortförklaringar i världen döljer det längre. Hoppsan, vintermörkret har några fördelar ändå... Men inte många!





I väntan på att våren ska landa på riktigt slänger jag ut små lyckotuvor i vardagen att hoppa emellan. En stor lyckotuva är tulpaner! De allra första gör mig galen av habegär med gnissliga stjälkar och silkiga kronblad! Det är lätt att hamna i frosseri! Jag bad maken att köpa hem några och sparsamt förmanade jag honom att inte köpa två buntar som sist... Det är ju så onödigt... Han kom hem med tre... Och jag blev glad! Tulpanfrosseri är allt snudd på extra stor lyckotuva!


En annan lyckotuva i vardagen är alla småfåglar utanför fönstret. Jag fotar och jag målar och jag syr dem... Väldigt mycket fåglar blir det. Och väldigt mycket fågelmat går det åt...