Min pelargonfamilj

Att fröså egna pelargoner tycker jag är roligt men jag köper aldrig mina fröer i affären. Jag sparar storknäbbarna som blir på pelargonerna och ibland korsar jag två sorter som jag tror kan bli fina. En del sorter ger oftare roliga frön än andra. En del vägrar att ge några alls hur jag än krånglar och trugar. I alla fall uppskattar jag inte om någon vänligt sinnad själ skulle få för sig att städa bort de skräpiga storknäbbarna. Så här ser de ut:

 Sedan pillar man isär näbben och då ser det ut så här...

 Och förhoppningsvis hittar man frön. Ibland är kapslarna tomma.

 Bara att så och vänta...

 Och för ordningens skull är det bra att sätta i en och annan skylt...

Sedan väntar man och väntar. Och väntar lite till. Rätt som det är ser man en knopp på det nya underverket och då blir väntan oliiiiiidlig! Hur kan den se ut? Och så ska de ju namnges också de små liven... Här kommer några av mina skapelser, uppkallade efter familjen.

Joel, enkla rosa äggskalsblommor med dragning åt aprikos, blommar alltid! 

Samuel, otroligt vita blommor, något quiltade. Liten planta stora blommor. Mycket ljuv.

Sacharias, en svårbeskrivbar vacker färg som skiftar. Mörka blad, dvärgväxande och rikblommig.

Urban, enkla vita blommor på höga stänglar. Rodnar något åt rosa när blomman åldras.

Bitti, också en svår färg att beskriva då den skiftar. Stora blommor och vacker.

Åke, till växttyp lik Bitti men med ljusare blommor i... Ja... Starklax?

Åke har också fina blad.

Pelle, dubbla ceriserosa blommor, rikblommande. Uppkallad efter min bror som fick den i 50-års present. För visst vill man väl ha en pelargon uppkallad efter sig när man fyller 50... ;)

Ett hus av drömmar

Ja, så kan man väl bäst beskriva mitt växthus. Möjligtvis som ett hus av kaos... Ibland önskar jag att det vore exemplarisk ordning. Men jag vet inte. Exemplarisk ordning kanske är ett tecken på att det inte händer så mycket...? 

Blomsterbönorna spräcker jordytan och jag vet av erfarenhet, att de ibland om jag glömmer att titta till dem på ett par dagar, kan växa till oanad storlek. Ungefär som ett barn som förvandlas till tonåring på några timmar... 

Chilin blommar vackert!

Och ett litet blad som gjorde mig extra glad.

Det tillhör en pelargon av mina egna korsningar, en vackert vit av de vitaste vita. Den har hängt med länge, 14-15 år vid det här laget och uppkallad efter mellansonen. Men så... Nu i vår gjorde moderplantan som pelargoner kan göra ibland. Den dog nerifrån. Stammen blev mjuk och ihålig. Bara ett litet, litet skott var fortfarande grönt men blekt. På vinst och förlust nöp jag av det och stack ner i såjord. Och hurra! Det tar sig! Det kommer nya blad! Just pelargoner är fantastiska i sin vilja att överleva.

Nu får gärna värmen komma. Plantorna vill ut på grönbete!

Några som inte är så väderberoende är mina glastulpaner. Många är de som lämnat verkstaden i vår.

Att ta pelargonsticklingar

Efter långa vintern brukar de se rätt bleka och taniga ut. Och ibland så vill jag bara rädda en sort som jag tycker om. Då är det dags... För pelargonsticklingar!

Så här års är det väldigt lätt att få dem att rota sig. Bara att bryta av, korta in till lämplig längd och sätta i en kruka med såjord.

Här hade jag inte hjärta att slänga stamsticklingen som var mycket kraftigare än toppskottet... Så jag planterade den också.

När man hållit på en stund blir det väldigt fullt i fönstret...

Varje sekund man har tid att vara ute i solen nu är härlig! 

Och kvällarna... Stilla men fulla av ljud!

Kastlösa pelargoner och storknäbbar

En gång i tiden var jag en fanatisk pelargonsamlare... Lite dröjer sig kvar men i en mildare form. Jag är inte längre så sträng och strikt. Jag uppskattar fortfarande att veta namnet på de sorter jag har men jag betraktar inte längre en stackars pelargon som har råkat tappa skylten för kastlös... Någon gång på 90-talet svallade en fullkomlig pelargonvåg över Sverige och helt plötsligt fanns det åtråvärda pelargonrariteter att sukta efter. De jag först intresserade mig för var doftpelargonerna. Häpet insåg jag att det fanns betydligt fler än Dr. Westerlund. Min allra första var en P tomentosum, beskriven som: med blad mjuka som en älvas täcke... Och bladen är verkligen mjuka med en ganska stark mintdoft. 

Sedan dess har det passerat många genom mitt liv. Efter doftpelargonerna kom dvärgarna, miniatyrerna, de brokbladiga, fågeläggspelargonerna. Och alla de andra... Ett tag var pelargonhysterin ute på nätet fullständig. Jag skämtar inte när jag säger att det var lite som att kolla börssidorna. Tidvis var vissa pelargoner det alla skulle ha och priset blev därefter! För att sedan dala när en ny fantastisk skapelse dök upp... Men som alla bubblor sprack pelargonbubblan efter några år. Idag finns fler odlare och det är lättare att hitta de "ovanliga". Priserna är sundare. Men visst, spänningen och magin kanske har försvunnit en aning.

Något av det jag fortfarande tycker är roligt är att korsa fram egna sorter. Att få frö är ganska lätt och jag brukar välja ut ett par sorter som jag tror kan fungera tillsammans och sedan hjälpa till med en pensel. Efter ett tag bildas det sedan storknäbbar (fröställningar) som sparas tills de mognat och är färdiga att plocka. Inte alltför sällan ser mina pelargoner rätt stökiga ut. Välmenande hjälp att snygga till pelargonerna uppskattas inte...

Pelargonen har blivit uppkallad efter sina "näbbiga" fröställningar, pelargon kommer från grekiskan och pelargos som betyder just stork. Vissa pelargoner tycker jag är roligare att ta frö efter. Som min Saxonia Crimson (bilden ovan), då kan man aldrig riktigt veta vad det blir men ofta blir det bra. 

Nedan är två ättlingar till den.

Båda två betydligt storvuxnare än sin förälder men släktskapet är ändå tydligt.

Så här ser fröställningen ut när det är dags att plocka:

Väntar man för länge kan de flyga iväg alldeles av sig själva.

Fröna brukar jag spara i kaffefilter tills det är dags att så. Mammans namn hamnar på påsen, det där med faderskapet brukar jag inte vara så noga med. Numer... Det blev för krångligt att hålla isär, pelargoner korsar sig själva ibland så hellre än att göra fel räknar jag bara släktskapet på mödernet...

Ett tag blev alla mina småplantor vita. 

Olidligt spännande är det i alla fall att vänta på att en knopp ska slå ut och man får se vad det är man har fått. Så även om jag inte längre är en lika hängiven pelargonfantast är det ändå spännande. Smått övertygad som jag är att en vacker dag kommer det att bli något sjusärdeles... :)