måndag 31 mars 2014

Salladsdrömmar

Inspirerad av det fina vädret har jag sått sallad. Den imponerar på mig med sin växtkraft, man nästan hör hur det knakar när den växer! På morgonen anar jag att något är på väg att hända och på eftermiddagen är hela lådan grön.
Utomhus har solen värmt och vid husväggen är det första utomhuskaffet urdrucket. Inte många aptitretande dofter slår det; nybryggt kaffe blandat med frisk luft. 

Var trivs jag bäst och var ringlar vägen mest... 

Lite fågeljakt med kameran har också hunnits med. Känns väl som att försöka skjuta lerduvor antar jag att försöka fånga fåglar i flykt med kameran...



Och när inte duvor är på något dammigt torg i Italien tror jag bestämt att de solar sig i en backe i Velinga...



torsdag 27 mars 2014

Eld i hjärtat och is i magen

Det är så mycket man vill med livet. Allt ska finnas där, rymmas och få tid. Det är ett pusslande med bitar som ibland inte alls passar ihop. Vissa tider tappar man bort bitar för att sedan hitta dem igen. Ibland känns livet som en galen häst som man inte lyckas få stopp på eller som en vildsint snurrande centrifug. För att få tid att vara kreativ i kaos behövs några stänk av egoism. Den egoismen har jag inte alltid lyckats med att framkalla utan  jag har inväntat min tid framåt natten. Då i stillhet har tiden varit min. Om jag orkat... Men jag har bidat min tid, lärt, drömt. Och framför allt har lusten att skapa saker alltid funnits - elden i hjärtat. Nu börjar jag tro att tiden är min. Men jag vet att allt måste få ta tid. En liten byggsten i taget - is i magen. Det är nog klokt, eld i hjärtat och is i magen. 
Tvärtom är inte ett ställe man vill vara på, is i hjärtat och eld i magen. När stressen gnager och hjärtat fryser så det bara omfamnar det allra närmaste. Då dör kreativiteten. Men det är nog bra att ha varit där på besök... För annars vet man inte vem man är. Och inte vem man vill vara.

Allt i livet kan vi inte påverka men mycket. Och så mycket i vardagstivolit vill jag ju heller inte ha varit utan. Vem skulle jag vara då? Antagligen någon annan... Under många år fanns inte min tid men idag känner jag mig priviligerad som får lägga tid på det som jag tycker är roligt. Många människor får aldrig den möjligheten. Jag är glad, rent av smått lycklig att få vara där jag är nu. Men jag tar ingenting för givet. Därför lever och njuter jag i NU. 




måndag 24 mars 2014

Vitrumpor och trumpetfanfarer

Vårvädret håller i sig så nu har jag kapitulerat och planterat penséer. Hoppas verkligen att snön tänker hålla sig borta nu!
Jag hittade även en påse förskrämda och bortglömda krokuslökar liggande i gömmorna. Jag vet inte om det lyckas men jag petade ner dem i ett par krukor med jord. De hade skjutit skott så jag hade inte hjärta att avliva dem rakt av utan att vidta återupplivningsförsök... Håller tummarna för att de ska vilja vara med.
De krokusar jag faktiskt har kommit ihåg att gräva ner blommar fint just nu.
På morgonens promenad klev jag runt inne bland snår och bråte (hm... kanske inte borde kalla det promenad...?) men vem kan väl motstå att titta närmare på en vacker mossig stam?
När jag kom trampande skrämde jag iväg ett par rådjur som stod alldeles nära mig utan att jag såg dem. Jag vet inte vem som blev räddast, hjärtat tar hårda skutt när det brakar och rör sig precis intill. Tack och lov är rådjur signalmarkerade med vita rumpor så att man snart förstår vad det är som låter. Jag är inte så modig som jag önskar, ack nej... 

Jag njuter verkligen så här års! Av ljuset och det vackra diset. 
När jag närmade mig den lilla dammen blev det ett väldigt liv. På långt håll skrämde jag upp änder som flög iväg ilsket småsnattrande.
Och kanadagässen såg nogsamt till att hålla sig på sin kant. Jag tror inte de var lika glada att se mig som jag var att se dem... Tranorna ville inte vara med på bild, de höll avstånd men lät desto mer. Deras trumpetande tränger igenom det mesta. Inte vackert... men underbart! Vårljud. 
Dags att fortsätta försöka fånga lite vår på pappret!


fredag 21 mars 2014

Frid i sinnet och ro i själen

Frid i sinnet får jag nog bara när jag känner att jag har åstadkommit något... Och att ha åstadkommit något hänger nästan alltid samman med att ha fyllt ugnen...
Smått märkligt det där. Att sy eller måla ger inte samma effekt. Kanske för att det då känns som om jag smitit från mina plikter och helt skamlöst roar mig...? Glaset känns mer påtagligt. Lite mer grovjobb. Oj oj, tror bestämt att den käre Luther har bokat en plats på min axel helt utan att jag uppmärksammat det! Men så länge han inte är alltför högljudd och trots allt får mig att känna mig nöjd över utfört arbete kan han kanske få bo kvar. Ett tag... 
Jag har bränt hjärtan de gav helt klart frid i sinnet. Och så bränner jag ballerinakjolar dock inte lika rofyllda. Ibland vill de inte som jag vill och då utbyts friden mot något helt annat! Nu går jag och laddar ugnen och hoppas på frid...

onsdag 19 mars 2014

Sudda rent och bevara minnen

Jag förstår inte hur jag lyckas bli så svart om händerna när jag gör en skiss! Och lika illa är att även skissen antar en jämngrå färgton över hela ytan.
Då börjar suddandet för att klargöra var linjerna egentligen går...

Och så brukar jag ibland göra små noteringar i hörnen på skisserna. Små vardagsnoteringar. Kanske tycker jag en dag, om många år, att det är roligt att läsa att den sjuttonde mars 2014 var alla barn lediga och det var sju grader varmt. Med all sannolikhet kommer jag att bli osannolikt nostalgisk... 







fredag 14 mars 2014

Händer det nåt?

Vissa dagar är sega. Vaknade i morse med annalkande förkylning galopperande runt i kroppen. Två alvedon, ett lager mascara och några tag med hårborsten senare känner jag mig nästan som en fullvärdig människa igen. Ligga i sängen är inte det roligaste jag vet även om det nog vore skönt ibland.

Jag har bränt en hel hög med ämnen till ljuslyktor. I våriga färger som jag tänkt blev nästan alla utom den gröna. Jag trodde på en mildgrön men resultatet blev dovare buteljgrönt. Inte så vårigt... Men helt okej ändå.




De blev lagom bubbliga. Jag älskar bubblor! När de är under kontroll vill säga...

Och alltid vill jag lära mig nytt, det är nog det som är allra roligast och den ständiga drivkraften. Att göra samma sak många gånger är inte roligt... Men kanske bättre för sinnesfriden...? Jag vill testa att göra formar av mina lerhuvuden och än så länge verkar det lovande.
Nu ser det ut som om den här stackaren ligger inne för ont i örat med ett varmt omslag över det onda men det är bara jag som är försiktig. Ett icke godkänt huvud får vara försökskanin och jag testar bara att gjuta av örat för att se om det funkar eller om det tänker fastna.
Det funkade perfekt och lossnade fint. Det är formsilikon som jag använt och det mixas ihop och trycks sedan ut. Avgjutningen blev böjlig och gummiaktig  precis som jag ville. Nu ska jag snart göra ett test "på riktigt" och hoppas, hoppas att det håller vad det lovar.


Och så skissar jag på blåsippor och beundrar de fina fjädrarna jag fått av min hjälpande hand Eva. Ljuvligt fina, hade ingen aning om att höns hade så fina fjädrar. Riktiga konstverk i sig själva


Så händer det nåt? 
Ja... 
lite händer det nog....






tisdag 11 mars 2014

Ibland fastnar jag framför rutan

Ibland fastnar jag framför rutan för att det är så spännande... Nu menar jag inte TV-rutan utan fönsterrutan. Ibland är det fullt ös utanför och ju mer man tittar desto mer finns att se. Det är livesänd dokusåpa dygnet runt. 
 I flera dagar har det varit intensivt badliv i vår lilla damm men i morse var det stopp, fruset och kallt som det var. Jag tyckte faktiskt att den här bofinken såg riktigt besviken ut. Lite anklagande sådär - Hmpf! Är det så här det ska vara nu??
Och hade man inte sett att alla var sams och skötte sitt kunde man lätt tro, med utgångspunkt från den här bilden, att någon är sugen på koltrast till frukost... Det var väldigt mycket fåglar av olika slag kring ekorrarna i morse men de verkade inte bry sig värst om varandra.
I verkstaden har jag bränt ballerinakjolar men det är lite jobb kvar där, jag blev inte helt nöjd med första vändan.
Men glaset silar solen vackert. Det är nog det bästa med glas - underbart soljus och glas är bästa kompisar.





måndag 10 mars 2014

På knä

Blåsippor är ljuvliga och snödroppar likaså. När jag äntligen hade tid att komma iväg ut hade solen gått i moln men diset i luften och ljuset gjorde blommorna ändå rättvisa. Sköra och starka på samma gång. Platsen är i mitt sinne sagoskimrande med ruggar av snödroppar bland gamla mossiga träd. Visst ligger det även skräp och skrot utspritt lite varstans men mina ögon ser inte det just då. De är upptagna med att sluka allt det vackra. Och naturligtvis faller jag på knä. Och kryper omkring. Så om någon undrar vad det är för en figur som kryper runt i skogen  så är det bara jag...


Jag lånar några verser från Moa Martinssons dikt för visst är det så. I mars är vinden blå.

Den Blå Vinden

Det är blåsippeblåst över slänten
har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten
dit ned där sipporna stå

Än är det bara små knoppar
att försiktigt ta en och en
medan töet droppar och droppar
i den långsynta solens sken

Sydsläntens sippor har blommat
i tusen och tusen år
och sinnen som frusit och domnat 
har vaknat varje vår

Moa Martinsson