fredag 10 maj 2019

En liten bit av mig

Små bitar av mig... Som liksom ramlar ner på pappret, blandar sig med färgen och får ett helt eget liv oberoende av mig. Skapar sig en egen historia som kanske inte alls var den jag först hade tänkt. Så känns det när jag målar någonting. Det blir oerhört personligt. Skört. Därför släpper jag nästan aldrig iväg en bild. Gör jag det släpper jag ju även mig själv. Om jag inte ska behålla något måste jag nästan veta det från början... Så mycket hamnar där på pappret för alla att se. När jag ser något jag gjort kan jag minnas vad jag tänkte när jag målade bilden. Vad jag åt... Vad jag lyssnade på... Jag kommer aldrig hinna måla så mycket jag vill för det går inte fort. En bild kan ta en vecka... Jag förlorar mig i det pilliga, går ifrån och funderar. Lägger undan. Tar fram. På något sätt blir det bilder från en annan plats. En reva i verkligheten. En plats där minsta humla har en personlighet. En vänlig plats som jag återvänder till om och om igen för där är jag hemma. Jag vill att det jag målar ska få andra att känna så. Att de hittar hem. Att bilden ska stå på egna ben och vara sparansvärd för sin egen skull. Inte för att den stämmer med färgen på soffan... Då blir jag lite lycklig.

lördag 16 februari 2019

Nästan som förut


För elva år sedan gjorde vi vårt kök precis som vi ville ha det. Nu behövde det få en uppryckning efter hård användning och tre killar som satt sina spår. Men vi tyckte ju om vårt kök som det var så det blev nästan som förut. Men snyggare. Det är där vi helst är. Allt som händer strålar liksom ut därifrån. Bordet är stort för att alla ska få plats, bänkarna höga för vi är långa, kökssoffan lagom hård så att man kan slumra till exakt femton minuter innan man vaknar av att ryggen värker. Och köksön är ett perfekt bakbord som man aldrig behöver släpa fram. 

Jag tror att det framgår rätt klart... Jag älskar mitt kök, det mesta som finns där har hängt med länge. Och jag hoppas det dröjer länge innan vi målar och tapetserar om igen! Att tömma hela köket och sedan plocka tillbaka (inte riktigt allt...) igen tog sin avsevärda tid. Som att lägga ett pussel. Och helt plötsligt SER man sitt kök igen och alla dess beståndsdelar av nytt och gammalt, viktigt och oviktig.

Några bitar från köket:


Tapeten. "Åt Solsidan" med mönster ritat av Carl Larsson i början på 1900-talet. Det är liksom min tidsepok... 


På väggen. En oansenlig liten lampa som kommer från min mormorsmor. Det var den enda ljuskälla hon hade i sitt kök. Något att fundera på idag när vi är vana att ha ljust överallt. 

Ett hjärta som en av de stora sönerna gjort i 6-års...
…och ett annat som är en present från en annan av dem.

Samling. Jag hävdar bestämt att jag inte samlar på någonting... Men det här är bara en del av mina kannor så det kan möjligtvis vara fel.




Egengjort. Som snödroppar.




Sådant som händer i köket. Som stickning.


Pinsamheter. I en kanna i köket finns några träbestick kvar, några få av ett helt dussin av allt. De var en ovälkommen bröllopspresent till mormor och morfar när de gifte sig 1925 av mormorsfar som skurit till dem. Pinsamt och oändligt omoderna som de var. Men nu tycker jag om dem. Sörjer lite alla de delar som är borta. Jag har sett dem kompletta men tyvärr lämnades de bort till auktion. 


Fast det bara är februari så börjar man verkligen fundera på om det inte är vår snart. Ljuset börjar blir fantastiskt. Jag fortsätter att mata fåglarna men ibland börjar jag undra om de ibland blir trötta på mathållningen... Den här pilfinken ser minst sagt uppgiven ut. Va? Nötter? Idag igen???