Var rädd om ditt barn

Jag tror alla föräldrar överväldigas av känslan när de håller sitt lilla barn för första gången. Känslan av att vilja skydda. Ansvaret känns enormt.

Vi vill att barnet ska få en lycklig barndom. 

Vi vill att de hela livet ska känna sig älskade och trygga. 

Kunna vila i att de är speciella och enormt värdefulla. 

Allra helst skulle vi vilja ge dem månen, stjärnorna, vinden, solen. 

Tanken på att de någon gång i livet skulle bli övergivna, känna sig rädda, otrygga, förvirrade, ensamma kan krossa oss. Att ditt fina barn skulle hamna vid sidan av, inte skulle få tillräckligt med hjälp utan att bli lämnad ensam ofta, ofta. Även när det var riktigt sjukt. 

Den tanken får dig att vilja färdas genom tid och rum för att fånga upp ditt fina barn. Du skulle göra allt för att ditt barn skulle få känna trygghet. Alltid. 

Därför gör det ont att tänka på alla barn. De som en gång var barn. Dyrbara, älskade underbara barn. Nu är de 80- 90-någonting eller mer. Som inte riktigt får plats. Ibland inte får plats alls.

Exakt när slutar man att vara dyrbar?

Arbetslusten

Egentligen märks den inte förrän den kommer tillbaka... I vardagen knegar man på, vissa dagar segare än andra. Lite som kramsnö på ullstrumpor. Ni vet, det funkar men det kunde varit bättre. Och så helt plötsligt har man glid, medvind och glitter. Det är då man märker att arbetslusten varit på semester och helt plötsligt bestämt sig för att komma hem igen. Det är ett kärt återseende. Det riktigt bubblar i kroppen så glad blir man. Allt, allt, allt vill man genast sätta händer och tänder i. Arbetslusten kan som alla kompisar vara rätt krävande om man umgås hela tiden. Men vem vill sätta gränser när det var ett tag sedan man sågs? Och inte vet man hur länge den bestämt sig för att stanna så det är bara att hänga på. Lite jobbigt blir det när Arbetslusten radar idéer och inte förstår ordet nej. Men jag anpassar mig, man vill ju inte vara trist så den suckar och drar i förtid. Så om ni undrar var jag håller hus hänger jag med Arbetslusten ett tag. 

Stjärnor på gång i ugnen nu. Julen kommer snabbare än man tror. Varje år...

Små söta solrosor finns klara. 

Med tanke på kompisar... Kurrarna har varit osynliga länge, därför blir man glad när de kikar förbi. Även om man mest bara råkar skymta svansen i förbifarten. Men de hörs desto mer. 

Älskar tiden som är nu. Ljuset (nåja, när solen skiner och det fortfarande är dag), de fina färgerna och ett visst lugn. Naturen förbereder sig för vila.