Var rädd om ditt barn

Jag tror alla föräldrar överväldigas av känslan när de håller sitt lilla barn för första gången. Känslan av att vilja skydda. Ansvaret känns enormt.

Vi vill att barnet ska få en lycklig barndom. 

Vi vill att de hela livet ska känna sig älskade och trygga. 

Kunna vila i att de är speciella och enormt värdefulla. 

Allra helst skulle vi vilja ge dem månen, stjärnorna, vinden, solen. 

Tanken på att de någon gång i livet skulle bli övergivna, känna sig rädda, otrygga, förvirrade, ensamma kan krossa oss. Att ditt fina barn skulle hamna vid sidan av, inte skulle få tillräckligt med hjälp utan att bli lämnad ensam ofta, ofta. Även när det var riktigt sjukt. 

Den tanken får dig att vilja färdas genom tid och rum för att fånga upp ditt fina barn. Du skulle göra allt för att ditt barn skulle få känna trygghet. Alltid. 

Därför gör det ont att tänka på alla barn. De som en gång var barn. Dyrbara, älskade underbara barn. Nu är de 80- 90-någonting eller mer. Som inte riktigt får plats. Ibland inte får plats alls.

Exakt när slutar man att vara dyrbar?