Knasper, knasper, vem gnager på mitt hus..? Och lite om att bli plankad.

Det började tidigt i höstas. En obestämd, rätt obehaglig närvaro. Prassel, prassel... Jag tror att alla som bor i ett gammalt hus på landet varit med om det. Mössen! Som gärna vill flytta in i ditt hus och dela ljuvt och lett med dig... I år har tydligen varit ett värre år än många andra. Så kriget började. Ett tag samexisterade vi reserverat och ovilligt på var sida av väggen tills plötsligt en företagsam mus fick för sig att nu ville hon nog utöka sitt territorium och se mer av världen.

Ett gnagande började. Inte bara i väggen utan det kröp ända under skinnet. Goda råd var dyra, särskilt som man inte är en musfantast utan snarare känner nackhåren resa sig vid minsta tecken. En morgon fick jag nog. Nu skulle den straffas och på det mest ondskefulla sätt jag kunde tänka mig... Jag släpade fram stora högtalaren och tryckte den mot väggen. Sedan letade jag upp Rammstein radio (Rammstein är ett tyskt metalband för den som har turen att inte veta...) maxade volymen och lät det stå på åtta timmar medan jag lämnade huset. Efter det var det mycket stillsamt den kvällen. Efter ett par försiktiga gnaganden nästa morgon upprepades behandlingen. Och nu är det tyst. Än så länge. Gnagare må vara söta. Men på avstånd. Och de gillar inte Rammstein... Hurra!

Det här året har verkligen försvunnit fort. Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Förhoppningsvis blir nästa lite mindre knepigt. Mycket saker har varit inställda och man har fått jobba på i sin ensamhet. Inte alltid fel det heller. Men så ibland blir man ledsen. Sårad. Förvånad. Man ser att någon i ens omedelbara geografiska närhet helt plötsligt tillverkar föremål förvillande lika dina för försäljning. Man blir sårad och helt paff i en enda röra samtidigt eftersom det är ett av dina "signaturföremål". Ett som du känner dig väldigt förknippad med. Något av det allra första du hittade på och med en design som hållit sig genom åren. 12+ år eller så... Och som du aldrig sett att någon annan gör. Det finns saker som "alla" glasfusare gör men detta är inget av dem. Och det svåraste är alltid att hitta på. Inte att göra... Men jag biter ihop och tänker att jag låter mig inte nedslås. Istället tänker jag att jag gör reklam för mina saker. Jag skriver fakta om mina egna grejer, fotar och lägger in på min Fb sida.

Det som gör att jag sedan känner mig trampad på, på riktigt, är att jag i morse ser att den jag är besviken på varit inne och lämnat en kommentar. Tydligen var min faktabeskrivning av min produkt på något sätt provocerande så att hon måste framhålla hur hon gör. Jag förstår inte logiken varför den kommentaren lämnades. Under alla år jag hållit på har det inte kommit en gillatumme eller en uppskattande kommentar från personen ifråga. Utan just bara den som handlade om hennes eget. På min sida. Och EN tumme ser jag nu. Men att kopieras är ju också beröm... 

Alla hämtar idéer från varandra, alla får inspiration. Men det måste vara just inspiration. Och med en variation. Man kan inte på ett vettigt vis hindra någon från att kopiera (särskilt när man är en liten småföretagare) men det ligger en heder i att hitta sitt eget. Jag driver inte mitt företag med hårda armbågar och högt tonläge. Jag tror på vänlighet och jag får så mycket stöd och uppmuntran av både kunder och följare på sociala medier så det kommer alltid att vara den väg jag väljer. Enda sättet att konkurrera är att hålla sig unik. Att försöka göra bra saker. Och att bemöta världen med vänlighet. Det lönar sig alltid i längden. 

Men så har jag roligt också. När jag målar så är det just vad jag har. En julängel är snart klar. Ska bara peta lite till...