Visar inlägg med etikett jul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jul. Visa alla inlägg

torsdag 8 december 2022

Konsten att vara glad


Ibland tror man nog att man inte har något val. Glad eller ledsen liksom, kan man välja? Lite kan man nog. Tror jag. När man känner sig fångad, pressad och ofri av krav och vardagslunk blir ens inre människa liten och grå. Trött. Den sitter där i ett hörn under en filt och vill helst inte sticka ut näsan för alla mörka moln som hopar sig vid horisonten. Jag tänker mig att olika personligheter är som en trasmatta... Vissa har mörk varp, andra har ljus med olika inslag och randning. Men bara för att grundvarpen är ljus betyder ju inte det att mattan saknar de mörka inslagen. Det skulle bli en blek historia. Jag har definitivt den ljusa varpen. Grundinställningen från fabrik är ljus med en barndom med sagor och drömmar om än inte självklart lätthanterlig med en gravt handikappad bror. Det påverkar och präglar men lär en samtidigt att ingenting är självklart. Full av älskade människor, framför allt mamma. En mamma som dessutom insåg nödvändigheten av att alltid ha tillgång till ett förråd av pennor, papper och färg. Vitt papper skulle det vara, ritvänligt, inte grått och strävt. Och morfar förstås som berättade så bra, ofta med en snus väl inlagd.



Men så det där om att hålla sig glad. Jag föreställer mig tanken som en fågel. Den vill inte vara instängd. Inte fastna. Den vill flyga, dyka, sitta och gunga stilla i vinden på en gren. Allra bäst och välmående är min tankefågel när händerna arbetar med något roligt. Allra helst lär sig något nytt. Att lära sig nytt är lite dubbelt för jag avskyr verkligen när jag inte kan... Men lycka när jag känner att nu, nu är jag något på spåren! Tankefågeln gillar att fundera ut saker, påta och pilla. Tankefågeln dyker genom ljusa skyar och drillar på glada melodier. Den laddar varje batteri i sin kropp. Vinden sveper genom fjädrarna, ögonen blänker. Ja ni fattar. Glädje!  Allt sådant bygger glädjemuskler. När livet lägger snubbeltrådar, knuffar omkull och mörkret sänker sig så är det dit man längtar. Till ljuset och värmen. Man vet var den finns, man har varit där. Så mycket lättare då att hitta tillbaka dit när vägen är gammal och invand. 



Det känns verkligen som julen kommer fort i år! Mycket man tänkt, lite man hinner... Men det är okej, man behöver inte hinna allt. Marken är vit, så mycket ljusare än det kompakta lock av mörker som legat över höstgrå skogar. Och igår kväll var det ett magiskt månsken med en nästan full måne. Natten  känns andäktigt gåtfull när  månen sveper med bleka slöjor över hus och snö för att titta in genom ett fönster här och där. Precis nu bubblar jul och vinterinspirationen. Just den måste jag greppa i flykten för att få till lite nya julbilder. Nästa år. Så fort julghelgen är över börjar våren att viska i bakgrunden. Snart, snart, snart... 








fredag 20 december 2019

Lagom och lite extra allt

Lagom är alltid bäst. Men lagom är nog det svåraste att få till. Julen står och stampar i farstun som en yster ponny eller en skenande elefant. Med lagom stor dörr kommer ponnyn in men elefanten får nöja sig med att rasa av sig utomhus... Lite så är det med julen, man måste stå stadigt på surfingbrädan när julfloden väller fram. Nåja, med dålig balans blir det förstås en och annan kallsup men då är det bara upp igen. 




Ett besök i stora staden har det blivit det ska erkännas men numer blir jag närmast förlamad av allt överdåd som mest bara är yta. Tittar på jättesöta tomten som jag sedan lägger ifrån mig för att den är så illa sydd att jag antagligen inte vill se den nästa jul. Klappar på skimrande filten som svårligen klarar av ett bad i tvättmaskinen. Helheten är vacker, den förför ögat och betalkortet kliar... Man tänker att ja så ska det se ut. Men mycket är fernissa. Lite vardag och allt blir fult, dammigt kitschigt och inte det minsta festligt. Jag blir arg på mig själv för att jag nästan dras med i floden. Hetsen. Måsten av allt som jag borde köpa, fixa, tycka. Det som först har gjort ögat gott förvandlas till övermättnad. Jag är däst av julintryck, proppmätt. Och dessutom ska julen helst börja i Oktober och sluta den 25:e december. Jag vill inte ha det så. För att inte föräta mig på julens roligheter.  Med lättnad lämnar jag bullret och kliver in hemma hos mig. Här är sällan stillsamt... Men det är ändå inte samma sak. Här bor en annan jul.


Hos oss kommer lite lagom jul över tröskeln första advent. Punkt. Men även jag smyger nu in julen i omgångar, inte dagen före julafton som vi alltid gjorde förut. Julen är kort och det är roligt att få njuta av den, det behövs i halvdunklet så här års. 


Jag vill hinna njuta av lugnet och stillheten och jag tänker inte städa bort någon jul i förtid. Ibland känns det som att det gått prestige i att vara först med allt. Plocka fram... Städa bort... Men var får då lugnet plats? När får jag sova på morgonen? Slappa med en bok? Trycka i mig nötter vid TV:n? Sådant som förstås oftast bara blir en dröm... Men drömmen lever ;) 

Det stora roliga med jul är att man får pynta. Jag älskar blommorna, adventsstakarna, stjärnorna. Lite återhållsam på tomtarna men visst finns de där. Granen. En riktig som doftar. Och barrar! Ofta har vi barr till påsk... Fina julkrubban på sin plats (har märkt att vissa är näst intill allergiska mot den... Märkligt. Har inte märkt att adventsstjärnor utlöst samma reaktion...). Jag ÄLSKAR den.



Julen ändrar sig med tiden men basen består. Och nu när barnen blivit stora märker vi hur mycket de värderar julen som är vår. Maten, traditionerna. Som vuxen som gjort allt "hundra" gånger kan man få för sig att traditioner inte är så viktigt. Att vi kan ändra, hoppa över.  Men så blir vi påminda. Klart att det ska vara "rätt" doppbröd och glöm för allt i världen inte marsipanen. Så helt klart, nu släpper vi in ponnyn, dopp i grytan och marsipanmumsande blir det även i år. Kanske kan vi till och med hoppas på lite snö till jul som icing on the cake. Tidigare i december var det otroligt vackert några dagar. 


Och glöm nu inte... Städa inte för mycket till jul, så här glad blir pilfinken för kvarlämnade fröställningar i rabatten. 



lördag 22 december 2018

Var rädd om Julen

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten  stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.


I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora
plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma. 

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...


Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!!  Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..


Julen ger så mycket extra svärta och ljus. 
Sätter så stora avtryck i hjärtat. 
Var rädd om Julen! 







fredag 26 december 2014

En hel massa jul

En hel massa jul har det varit i flygande fläng så det har inte varit många stilla minuter men nu sänker sig julfriden här. Ute är det mörkt och kallt men filt och dator värmer...

Det blev en promenad idag, inte så lång men vacker! Min hemby var passande insvept i ett lätt lager frostiga kristaller som gnistrade i solen.





Inte någon mötte vi, varken djur eller människor. Och för att få syn på hackspetten som letade efter middag fick vi spana en bra stund. Det envisa knackandet hörde vi men den var minsann inte lätt att få ögonen på! Inte ville den vara still för att vara med på kort heller...
Väl hemma igen var det dags för lutfisken. Nåja, stora delar av familjen åt köttbullar istället... Men vi var i alla fall ett par tappra som åt med desto större entusiasm. Sedan finns det ju rester i kylskåpet att bättra på med så till efterrätt fick det bli Ris á la Malta. 

Jag är inte speciellt förtjust i varianten som görs av vanlig risgrynsgröt utan jag gör lite annorlunda.

Här är min variant:

Ris á la Malta

3 dl vatten
2 1/2 dl grötris
8-9 dl mjölk

Koka vatten och ris under omrörning i en tjockbottnad gryta ett par minuter innan du häller på mjölken. Koka upp under omrörning, koka sedan gröten på svag värme tills den är klar. Kyl av, ställ gärna i kylskåpet till nästa dag.

Vispa grädde. Ja, hur mycket kunde det varit tro...? Det var mer än en 5-dl paket... 6 dl kanske?
Vänd ner i riset så konsistensen blir lätt och luftig. Söta med florsocker efter tycke och smak. Tillsätt vanilj, jag använde vaniljessens på påse men andra sorter blir säkert lika gott.

Servera med valfria tillbehör. Vi hade clementinklyftor och sås gjord av sommarens jordgubbar.

Märker att mina recept är lite vaga... Men det beror kanske på att jag oftast rör ihop lite på en höft. Kanske inte borde kalla dem recept utan ledtråd eller möjligtvis vink...

Julen har varit god och glad precis som jag hoppas att den har varit för er alla. Det har också varit den jul som jag längtat allra mest. Fjärde julen som "föräldralös" trodde jag nog att alla nya traditioner skulle rulla på. Och det gjorde de men längtan sitter kvar. Och tårar rinner. Men jag är en uppfostrad och kontrollerad person så de får trilla på insidan. Sill är ingen favorit och jag vill inte vara lipsillen på julbordet... Och det konstiga är att man har roligt och är glad också. Det är väl så med julen, den spelar på alla strängar samtidigt. Det är så det ska vara. Extra allt. 

God Jul!












söndag 14 december 2014

Jag gillar de ruttna...

Ibland blir man lite äckelmagad... Så långt det är möjligt väljer vi i första hand ekologiskt men det slinker ju emellan ett och annat ibland. Vi hade apelsiner i en skål, de första var av den"konventionella" sorten och efter någon vecka fyllde vi på med några ekologiska. Det intressanta var att de "vanliga" inte åldrades medan de andra (av de som vi inte hann äta) faktiskt ruttnade. Hm... På något vis gillar jag skrumpapelsinerna bäst... Megabotoxapelsinerna känns inte alls lika lockande! Kanske har de genomgått någon spännande antiåldersbehandling som snart kan börja tillämpas på människor...? Men jag föredrar de ruttna. Apelsinerna alltså, inte människorna ;)


Jag bakade apelsinrutor i helgen, de blev väldigt goda. Receptet hittade jag i en tidning men ändrade en aning i vanlig ordning... Så här gjorde jag:

Apelsinrutor ugn 175°
2 dl socker
3 ägg
3 1/2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
175 g smör
saft av 1 apelsin

Glasyr
3 dl florsocker
2 msk pressad apelsinsaft
rivet apelsinrasp av 1 apelsin

Gör så här:

Smält smöret. 

Vispa ägg och socker pösigt. 

Blanda mjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner i smeten omväxlande med det smälta smöret. 

Tillsätt apelsinsaften.

Häll smeten i en mindre bakpappersklädd långpanna.

Grädda i 20 minuter och låt kallna.

Blanda florsocker, apelsinsaft  och apelsinrasp till glasyren och bred ut över kakan.

Skär i rutor och servera.





Lucia


Det är något visst med Lucia. Det är som om julstämningen tätnar då. Nästan som en förnimbar närvaro... Av den trevliga sorten förstås.

På Lucia kommer den gamla luciakronan som jag tycker så mycket om fram. Högtidlig luciastämning blir det när ljusen tänts.
Något som inte är lika högtidligt är allt stressande och trängande när julklappar ska köpas. Och jag är inte oskyldig på något sätt, paket inhandlas ganska många. Något som jag däremot får svårare och svårare för varje år är det enorma säsongsöverflödet i butikerna. Och så fort det är dags för nästa säsong är överflödet lika stort igen. Av något annat. Som sedan försvinner... Det är bedövande, betungande, överväldigande. Och knappast hållbart i längden... Att skänka bort pengar till alla behövande i världen är också en julklapp. Har man möjlighet till det tycker jag nästan att det är en skyldighet... 

Min Lucia blev väldigt trött och somnade till slut. Som tur var så var alla ljusen släckta...





måndag 8 december 2014

Böjelser och begär...

Ibland kan det drabba mig i mataffären... Begäret! Febrigt banar jag väg genom hyllorna tills jag når fram. Fram till tidningshyllan. Ögonen far över alla framsidor. Letande. Inte alltid lätta att hitta, liksom lite bakom alla de andra tidningarna... Men äntligen! Där fanns den! Oj, det fanns två... Men jag skulle ju bara köpa en... Men jag vill ha båda... Skamset smusslar jag ner tidningarna i vagnen och lägger en brödpåse och ett paket pasta över för säkerhet skull. Om jag skulle möta någon jag känner kunde det bli pinsamt... Åh, nej... Samma kassörska som förra gången... Undrar om hon kommer ihåg att jag köpte en tidning förra veckan också... Måste ju tro att jag är någon galning av något slag. En sån som aldrig får nog. Och okej... Jag erkänner... Jag har en böjelse... 

Engelska inredningstidningar heter den...! Så nu är det sagt! Och jag behöver sannerligen inga fler men det kan inte hjälpas. Det är en av mina svagheter. Och det är ju så... Lättaste sättet att övervinna en frestelse är att falla för den... Och jag trivs... hm... lite för bra med min ovana för att sluta.

Brukar trösta mig med att jag kommer få massor av inspiration... Och då är ju inte tidningarna onödiga utan helt nödvändiga... Visst...?

Och för att verkligen göra verklighet av all inspiration bestämde jag mig för att plocka något från ett uppslag här och var och se om jag kunde hitta på något med utgångspunkt från det jag såg.
Och lite blev det. Tycker att det är ett bra sätt att få igång fantasin när den har stannat. Ett uppslag i en tidning kan verka helt hopplöst men det är roligt att leta efter något. Något vad som helst som kan sätta igång något nytt. 

 Äntligen, helt utan inspiration från tidningarna har jag bakat lussekatter. Med bara lite saffran. Jag kan lätt bli överväldigad av saffranssmaken så jag brukar ta hälften av det som anges i receptet.
Och så har jag fyllt på i ljusförrådet. Jag brukar ha mina ljus i en gammal kakburk med glaslock, på det sättet kan jag njuta av mina ljus även innan de kommer till användning.
 
I verkstaden försöker jag städa... Jag skriver försöker för det är inte lätt. Var kommer alla småsaker ifrån? Alla glasbitar? 
När jag tröttnar på städningen har jag målat en del nu igen. Lucior i olika modeller. 
Just denna blev inte som jag tänkt så den fick skatta åt förgängelsen men det kommer fler...










fredag 28 november 2014

Det blir nog väl...

Ambitionsnivån har varit hög under veckan, nu skulle det fejas! Adventsstämning framkallas. Som vanligt var ambitionen lite högre än vad som infriades. De flesta fönster blev faktiskt putsade. Alla var målet men det kom liksom en massa vanligt liv, som skulle levas, emellan. Och även om första advent är det magiska datumet då årets sista fönsterputs ska vara färdig, om man är en ordentlig människa, så tror jag att jag nöjer mig med att vara en halvordentlig i år... Tappade även lite tempo när dammsugaren slutade uppföra sig som en hungrig snabeldrake och förvandlades till en däst dammsuck. Vid påsbyte insåg jag att dammsugarpåsarna i skåpet inte hörde till nuvarande dammsugare utan föregående... Varför sparar man på dammsugarpåsar som inte passar? Nu är de i alla fall förpassade till sällare dammsamlarmarker och nya påsar inhandlade.

Adventssakerna är upphittade och framplockade.
Jag hade i år tänkt vara orubbligt uthållig med att inte tända en enda liten stjärna förrän dagen D men så föll mörkret utanför fönstret... Karaktären prövades hårt... Och klarade inte provet, tack och lov! Adventsstämningen lade sig som mjuk bomull runt hjärtat så fort som jag tryckt på elknappen.
Men adventsstaken med fyra ljus får vänta tills på söndag, lite självdisciplin måste jag försöka upprätthålla. 
Nu belönar jag mig själv för halvordentligheten med kaffe och pepparkaka och njuter av det som blev färdigt och blundar för det som jag inte hann. Helt enligt mottot: det blir nog väl! Säger man så någon annanstans tro? För säkerhets skull översätter jag: det ordnar sig nog!

Det blir nog väl...
Adventsstämning...
Frid i hjärtat, ro i själen :)