Var rädd om Julen

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten  stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.

I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora

plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma. 

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...

Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!!  Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..

Julen ger så mycket extra svärta och ljus. 

Sätter så stora avtryck i hjärtat. 
Var rädd om Julen!