Genomblåst, våt om fötterna och redo för dagen

När jag klev utanför dörren sken solen... När jag hunnit hundra meter kom regnet! Blåsten fick lövmassorna att häva sig och inramningen hade passat i vilket ödesmättat drama som helst. 

Men det var en fantastiskt skön promenad, för trots att jag har svårt att ta avsked av sommaren så är jag längst därinne en höstmänniska. Jag tycker om den svala luften och de mörka kvällarna. Att tända lampor i fönstren och kravlöst läsa en bok och strunta i att man nog borde måla fönster istället... 

Med regnet piskande och vinden i ryggen (och hm, rätt mycket i ansiktet...) blåste jag så småningom in genom dörren där hemma. Dags då att byta ut de våta strumporna och sätta iväg ut i verkstaden för att ta tag i dagen.

Där är det både plus och minus. Vissa saker blir som planerat medan andra bestämmer sig för att ha ett eget liv... 

Den gula cirkeln vill inte alls så nu ger jag upp hoppet om den. Bubblor och elände, nu får det bli hammaren nästa! 

Och så ska jag bearbeta en av mina bilder färdigt. Kort och prints ska det bli. Får det lov att vara en älskling i köket?

Lätt sommarblues

Augusti... Det är på något vis början på slutet. Det hjälper inte att tänka att det är SÅÅ mycket sommar kvar. Det är det inte. Det är bara en liten snutt. Över i ett blink, ett andetag, borta på en sekund om jag råkar vända mig bort. Augusti känns smått vemod med långa skuggor och tungt gransus i moll.

Men har jag rätt att klaga...? Nej, inte det minsta! För mig har den här sommaren varit ljuv. Mycket sommar med extra allt av sol, myggbett, bad och en fullständig oförmåga att jobba undan lite. Det är väl därför jag inte vill släppa taget. På måndag börjar vardagen igen. 

Några dyrbara dagar finns kvar. Vi har en ny liten hyresgäst i trädgårdslandet. Hyresgäst och  hyresgäst förresten, det där med hyran blir det nog inte mycket med, det är nog snarare så att vi får betala med lite planterat för att få äran att ha den där... Man kommer undan med mycket när man är så söt som vår hyresgäst.

Och så här i sommarens sista timmar blir det en del gjort som skjutits upp hela sommaren. Packlåren från när jag fick hem glas i våras har blivit inoljad och fått betongplattor som skiva. Fungerar nu som stadigt extrabord på altanen. Ser på bilden att huset ser ut att vara blått... Det är det inte egentligen, nu för tiden är det nog mer grått än blått. 

En liten ängel, nästan klar. I moll förstås...

Vackra kvällar hoppas jag trots allt att det blir fler av. Ännu ett tag. Augusti kan faktiskt, om jag tänker efter... vara varm med mörka kvällar dränkta i silver...

Blommor i stugan och himlen som tak

Det är något magiskt med platser som har varit fulla med liv men sedan blivit lämnade, övergivna och glömda. Ibland snubblar man över dem. Önskar jag hade haft något annat än mobilkamera men man tager med vad man haver.

Blommorna  längst upp på öppna spisen gör nästan att man tycker att här har funnits en tanke...

Och kanske är det inte så illa att ha himlen som tak... Just då - i vacker sommarkväll kändes det nästan som poesi.

Sommar i Velinga - bland humlepälsar, lupinspiror och violmustascher

Egentligen hade jag inte tid att fotografera idag. Jag skulle baka, städa, fixa... Men hur det nu blev så drog den nyfödda sommaren utanför fönstret. Tio minuter här och tio minuter där blev en hel massa bilder! Och lika förundrad är jag varje gång över allt vackert som finns alldeles nära bara man tittar.

Aklejorna blommar som bäst just nu och humlorna trivs. Aktiviteten är enorm! Inte det lättaste att försöka fånga dem när de har så bråttom!

Och för första gången har jag faktiskt börjat se hur olika de är. 

Egentligen fotograferar jag för att jag vill se hur saker ser ut när jag ska måla dem men oj vad mycket spännande jag får se genom linsen. Det är som alla små insekter får en personlighet när man kommer dem nära. Och hm... Alla är ju inte små!

Den här bålgetingen var ganska respektingivande. Men jag fick offra mig och krypa nära, jag ville ju ha en bild... De ögonen! Smältande bruna och snudd på overkliga. 

Mycket rarare (och stillsammare!) kändes nyckelpigan som klättrade uppåt i dvärgsyrenen. 

Och lupinerna, jag älskar dem! Ståtliga spiror värdiga en kung (eller för all del en drottning) i mängd.

Och så en lustig sak... Att humlor har päls har jag för längesedan upptäckt... men att violer har mustasch... Det var dagens upptäckt :)

Sommaren är här och naturen är det vackraste konstverk som finns. 

TV-underhållning

Så värst mycket TV-tittande brukar det inte bli. Men när det händer vill jag ha något att göra. Om det inte är något extremt spännande som tilldrar sig på skärmen förstås. Säkert inte att rekommendera, man ska ju vara närvarande i det man gör. Jag har väl mer den läggningen att jag skummar TV-innehållet med ett öga, har ett öga på vad jag gör medan händerna går på autopilot och jag tänker på något helt annat... Förkastlig ovana,  svår att vänja sig av med. När jag syr fel tycker jag också att den borde vara straffbar!

Jag använder mig av reproduktionstygerna som jag har men får nog kasta in lite vitt, det blir alltför murrigt annars för att passa mig. 

Jag har ritat en bild i EQ6 för att kunna hålla ordning på hur mönstret ska vara. Blir lätt förvirrat annars men färgsättning och storlek stämmer inte med min påbörjade quilt. Bilden är bara som stöd. 

Jag skriver ut mina mallar direkt på skrivaren på ett tjockt papper, 240g. Tidsbesparande men naturligtvis kan man rita mallarna för hand på kartong också.

Ute är det ljuvligt, glöm inte att njuta.

Andas in. 

Lyft näsan mot solen.

Lev! 

Liv och död i rabatten

Jag önskar att jag kunde hålla fast de underbara dagar som är nu, de rinner alltför fort. Allt det vackra kommer slag i slag, stannar ett darrande ögonblick och försvinner bort. Mitt i när man helst bara vill njuta är det så mycket som ska hinnas med och våren väntar inte. Den rullar fram som ett sprudlande karnevalståg. Passerar, och har man missat allt det roliga får man snällt vänta tills nästa år. 

Vitsippor och ekorrar har jag i alla fall inte missat. Underbara var och en på sitt sätt, inte minst ljudet som ekorren ger ifrån sig. Jag vet inte hur det bäst ska beskrivas... Ett shirpande kanske...? Eller ett squirrande...? Inget låter som det. 

Samsas snällt med alla fåglarna verkar de också göra. Jag är rätt usel på fåglar men jag tycker om att titta på dem och ännu sämre är jag på fågelläten. På det senaste har jag i alla fall lärt mig att känna igen hackspetten. Han brukar ge ifrån sig ett visslande en stund innan han landar i vårt äppelträd för att sedan fortsätta till grannens björk. Han gillar jordnötter har vi märkt.

Lite frön har jag lyckats påta ner, nu gäller det bara att hålla tummarna för att det ska växa sig över alla bräddar denna sommar. Känns som att vi har kommit igång riktigt bra men så var ju alla planteringslådor färdiga att använda i år. Ett projekt som bara tog, hm..., två somrar. Nu hoppas vi på att få njuta detta år.

Men det sjuder inte bara av liv i rabatterna när jag sätter spaden i jorden. Häromdagen hittade jag ett kranium! Ja, efter en fågel visserligen...

Och inte alltför litet. Hm, naturliga orsaker eller döljer sig här ett brott...? 

I växthuset har jag försått luktärter,

efter att först ha blötlagt dem efter konstens alla regler.

De är inhandlade i en fantastisk engelsk trädgård, Anne Hathaway´s Cottage, som vi besökte i somras. Luktärterna parfymerade luften och hela trädgården var magiskt vildvuxen (men omskött!) på ett sätt som jag bara drömmer om att åstadkomma. 

Det här var de mer strama delarna. 

Men även om man inte har tid att gräva i trädgården finns det mycket att njuta av nu, helt utan möda. 

Alla dessa färger! Vackert så det nästan gör ont...