Ganska fri

Nu har liiite mer än halva semestern gått och jag börjar lära mig. Att det som inte hinns idag kan vi göra imorgon. Men det tar en stund att hamna där. Att sluta ha bråttom. Visst tänker jag att nog borde jag... Men med en hel familj hemma så struntar jag i det. Vi har sommar!

Igår gick vi en tur till ett av mina favoritställen. Och äntligen ville solen vara med!

Ljuvliga fingerborgsblommor som vajade i vinden fanns det gott om!

Tranorna flög alldeles nära men inte så nära som förra gången. Då strök de precis över trädtopparna där vi gick och vi kunde se rätt upp i en tranmage. Men nog muttrade de en del över oss, tyckte nog mest att vi borde stannat hemma... 

Vid en liten bäck såg vi en trollslända, mycket stor och mycket ljusblå. Jag har aldrig sett en sådan förut. Det var en snabb rackare som inte gärna ville vara med på bild! Efter att ha letat lite på nätet så har jag nu lärt mig att det är en bred trollslända. 

Tydligare bilder på hur färgen verkligen såg ut finns på Trollsländeföreningens sida:  http://www.trollslandeforeningen.se/bred-trollslanda/ 

Och överallt fåglar. Mycket fåglar! Jag skulle så gärna vilja kunna namnen på dem men det gör jag inte men jag har fått kunnig hjälp. Det är piplärkor och unga buskskvättor som fastnat på bild. Luften stod stilla just då och det kändes nästan som en exotisk plats med ljuset och fåglarna. 

På vägen hem passerade vi ett övergivet hus med trötta ögon. Men även trötta hus har sina hemligheter, genom rutan skymtar ett fisknät. 

Det var en liten bit av sommaren. 

Är det juni så är det

Vet inte om det är för att man hålls inomhus största delen av året som gör att man helst inte vill gå in alls så här års. Inte ens om man fryser. Lösningen stavas filt! Med en tjock och rejäl filt trotsar jag snålblåsten. Är det juni så är det! Broderiet får följa med ut så klart, enda problemet är att det är frestande att använda filten som nåldyna. Försöker vänja mig av med ofoget...

Sitter man ute kan man också få sällskap av trevliga små kamrater som vill sitta i knät. Även mindre trevliga förstås men de får inte var med på bild...

Ibland undrar jag om insekter väljer växter för att matcha sig själva. Den här lille rackaren passar väldigt bra i rosa :)

Och den olivgröna guldbaggen vältrar sig färgmedvetet i en gul ros.  Inte illa. 

Och humlan flyger i skymningen

Det är något visst med sommarkvällar. Ljuden tystnar men glittret dröjer kvar mellan grenarna. Det där som gör att man tycker att man inte behöver gå och lägga sig. Än.

Gudhemsrosen

Humlan flyger i skymningen.

Vi gillar att vara vakna båda två.

Sommar

Utan att jag riktigt märkte hur det hände så är sommaren mig nära med all sin ljuvlighet. Livet är en aning mer barfota och lite mindre allvarligt. Och hur folkviseljuvt som helst med några stänk i moll bara för att det är så överjordiskt vackert att själen värker.

Att det finns något som heter vinter väljer jag att inte längre komma ihåg. 

Lupinen är klassad som en invasiv växt... Så svår att inte älska fast man inte borde! Humlor av alla möjliga sorter brummar i skymningen, någon gång ska jag ta mig tid att lära mig skillnaden på dem.

Jag tycker att ogräs är vackert, i alla fall i motljus 

En plats som alltid är vacker oavsett årstid är utsikten från Velinga kyrkogård. När solen går ner och färgar himlen röd eller när diset ligger i slöjor över markerna. När träden rasslar med tunga lövmassor eller när syren och förgätmigej blommar. Eller vitsipporna! Visserligen är de överblommade nu men annars blommar de vackert intill vattenkannorna. 

Att plantera och ordna en stund hos de mina gör att jag känner en oerhörd tillhörighet till platsen där jag bor. Läser jag på stenarna bredvid så vet jag nästan vilka alla är. Grannar i livet och fortfarande grannar... När jag är klar säger jag; nä, det här duger inte. Här kan du inte ligga mamma, kom så åker vi hem och dricker kaffe! Och så gör vi det. För det är ju så. Hon bor inte på kyrkogården. Hon bor i mitt hjärta, tillsammans med sommaren. 

Jag vill aldrig bliva stur...

... som Pippi sa. Och så känns det verkligen ibland. Man glömmer omvärlden och bara är. Ibland hamnar man på magiska platser som fantasin inte kan stå emot. En älvport där mitt i skogen, säg den livliga fantasi som kan stå emot en sådan... Eller ett milt vattenblänk mellan stenarna...

Trädgården är full av udda varelser! En humlebagge hittade jag häromdagen men det visste jag inte då utan fick hjälp med identifieringen. Det var fullt med humlor bland blommorna och plötsligt var den där. Som ett udda mellanting. En skvader... En humlekentaur...

Ögon finns överallt. Naturen ser dig...

Idag är jag omgiven av glada fåglar. Fjärilsfladder och surr. Augusti. Ljuvaste sommardag vibrerande på kanten till hösten. Jag vill hålla kvar... Och jag vill aldrig bliva stur...

Hur förklarar man storheten i en macka med leverpastej...?

Ibland drunknar man lite grand... Eller kanske är det bara att man glömmer att simma...? Då när allt brus i tillvaron gör att man inte hör vad man tänker. Det är lätt att tappa måttstickan i det egna livet när man alltid matas med intryck. Och ibland känner man sig mer beige än vad man rimligtvis är om man lyssnar på bruset. Faller man i glädjetrans över att solen äntligen skiner finns det alltid någon som är ännu gladare... Och har man stopp i avloppet är det alltid någon vars hela källare badar i vatten... Ja ni fattar... Då blir alla livets berg och raviner förvandlade till kullar och gropar utan betydelse... Men så är det ju inte! Livet är fullt av subtila nyanser och det är fullt tillåtet att vara vansinnigt, omotiverat glad över att solen skiner. Eller att hoppa jämfota illröd i ansiktet över stopp i avloppet. Nätet har (och är förstås...) en viktig källa för kunskap, nyheter, kontakter... Där har jag efter otaliga timmars surfande lärt mig det mesta av det jag gör idag. Luskat ut hur det egentligen går till när man fusar glas... Lärt mig hur man quiltar... Letat efter vilka papperskvaliteter som är bäst till vad... Och massor av annat. Baksidan är att det ibland känns som allt redan är gjort. Alla tankar redan tänkta. Vad kan just jag tillföra? Men det är ju inte sant... Kan inte vara sant! Det gäller bara att simma lite lugnt. Stänga av ibland och kanske vända sig på rygg och flyta en stund medan molnen jagar förbi innan det är dags att ta nya tag...? Och för all del hålla munnen stängd så man inte får en kallsup av webbrus. Det är inte nyttigt...

Under tiden som jag flyter i tystnaden kan jag njuta min frukost på altanen. Konstigt att det inte är förmånsbeskattning på det som är så underbart ljuvligt! Men just sådant drunknar i brus... För hur ska man någonsin kunna förklara det som måste upplevas... Den fullkomliga njutningen av en solbelyst macka med leverpastej en tidig morgon...

Det regnar...

Massor... Hela tiden! Trädgården är för all del glad. Med en jordmån närmast lik Saharas så älskar den vatten och allt växer så det knakar. Och allt är plötsligt stort. Jättestort! Vinbärsbuskar som inte rört sig ur fläcken (växtmässigt) på ett årtionde är helt plötsligt enorma och lupinernas stjälkar är grova som kvastskaft. Ogräset växer också. Förstås. Och inte blir det mycket rensat för allt regnandet men jag håller tummarna för att det mindre önskade ska kväsas av framvällande daggkåpor, irisar och stjärnflocka.

Syrenträdet vid verandan brukar blomma till skolavslutningen men inte i år. Ett par veckor försenat börjar det slå ut nu men inte mindre välkommet för det.

Irisarnas dramatiska snabbvisit i safir och vilddjursmönstrat är också mer än välkommen. 

Så sommar är det. 

I alla fall!

Lätt sommarblues

Augusti... Det är på något vis början på slutet. Det hjälper inte att tänka att det är SÅÅ mycket sommar kvar. Det är det inte. Det är bara en liten snutt. Över i ett blink, ett andetag, borta på en sekund om jag råkar vända mig bort. Augusti känns smått vemod med långa skuggor och tungt gransus i moll.

Men har jag rätt att klaga...? Nej, inte det minsta! För mig har den här sommaren varit ljuv. Mycket sommar med extra allt av sol, myggbett, bad och en fullständig oförmåga att jobba undan lite. Det är väl därför jag inte vill släppa taget. På måndag börjar vardagen igen. 

Några dyrbara dagar finns kvar. Vi har en ny liten hyresgäst i trädgårdslandet. Hyresgäst och  hyresgäst förresten, det där med hyran blir det nog inte mycket med, det är nog snarare så att vi får betala med lite planterat för att få äran att ha den där... Man kommer undan med mycket när man är så söt som vår hyresgäst.

Och så här i sommarens sista timmar blir det en del gjort som skjutits upp hela sommaren. Packlåren från när jag fick hem glas i våras har blivit inoljad och fått betongplattor som skiva. Fungerar nu som stadigt extrabord på altanen. Ser på bilden att huset ser ut att vara blått... Det är det inte egentligen, nu för tiden är det nog mer grått än blått. 

En liten ängel, nästan klar. I moll förstås...

Vackra kvällar hoppas jag trots allt att det blir fler av. Ännu ett tag. Augusti kan faktiskt, om jag tänker efter... vara varm med mörka kvällar dränkta i silver...

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.

Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.

Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...