tisdag 30 december 2014

Skrapekakor och ett och annat hopp

Nu är dagarna stillsamma. Vi är uppe skadligt länge på kvällen och sover tills vi skäms på morgonen... Det har varit efterlängtat! Men lite åstadkoms ibland. Som bröd.   
De här fick bli av vad jag lyckades skrapa ihop ur specerilådan. Skrapekakor...

8 brödkakor                ugn 225

2 pkt jäst
1 l mjölk
150 g smör
2 tsk bakpulver
3 msk socker
3 msk farinsocker
2 äggulor
1 dl linfrö
2 dl havregryn
och 18-20 dl dinkelmjöl/grahamsmjöl, hälften av varje

Smält smör i en kastrull, slå över mjölken och låt bli fingervarmt.

Häll i en bunke och smula ner och lös upp jästen.

Blanda ner bakpulver, socker, farinsocker och äggulor. Rör runt tills det löst sig. Blanda i havregryn och linfrö.

Häll i mjölet och arbeta degen kraftigt, tillsätt salt.

Låt jäsa i ca 45 min.

Ta upp degen, knåda  och kavla ut till 8 brödkakor. 

Låt jäsa under duk ytterligare ca 45 min.

Grädda kakorna mitt i ugnen i 225 grader ca 10-15 tills de fått fin färg.

Och så står jag inne i värmen och kikar på fåglarna. Det är en oerhörd aktivitet! Hackspetten tittar längtansfullt på jordnötterna tills han äntligen tar ett hopp och landar i godsakerna.




Och jag ångrar att jag inte är en minutiös fönsterputsare... Inte lätt att få skärpa genom rutan. När jag tänker närmare efter borde jag strunta i gardiner och krukväxter också... De skymmer när jag försöker kryssa emellan... För att inte tala om när jag slår objektivet i rutan, mosar näsan och skrämmer bort fåglarna av smällen... Men några befjädrade fastnade igår.

Nypon var populära!




Under de sena kvällarna har det äntligen blivit en del sytt. Nu är det bara tre stjärnor kvar...








söndag 28 december 2014

Porten till en annan värld...

Jag har berättat det förut men jag gör det igen... Av vad hjärtat är fullt... Jag bor på en fantastisk plats! En plats som byter skepnad då och då, draperar sig i både det ena och det andra till oigenkännlighet. Och alla dess ansikten är älskade. 
Den här allén har ända sedan jag varit liten känts som en nästan magisk plats... Fäst ögat längst där borta... Visst känns det som att där finns en port till en förtrollad värld...? Just nu insvept i förklarat vitt. Alla dessa majestätiska och åldrade träd, jag njuter varje gång jag går här och det är ofta. På våren när allt är nytt och det fullkomligt kokar av liv i alla diken. När mattor av snödroppar och vitsippor avlöser varandra och kabbeleka rinner längs bäcken. På sommaren när solen gassar och lövverket är tätt, tätt. När björnbären blommar och man kan vika ett saftigt grässtrå mellan fingrarna och få det att tjuta. På hösten när färgerna brinner eller regnet strilar i mörk jord... När vinden sveper över marken och får det torra gräset att rassla. När taggiga kastanjer ligger på marken och knäna blir leriga för att man bara måste krypa närmare för att se allt! Och nu när snön har lagt en mild bomullsfilt över landskapet blir allt annorlunda igen. Gnistrande... Stillsamt... Tyst... Som sonen sa när vi gick här:

- Lyssna!
- På vad då? 
- Men hör du inte? Tystnaden...

Och visst hörde jag! Tystnaden... Den nästan överväldigande. Den där de enda ljud som hörs är de du själv skapar... Då inser man hur liten man är. Och blir oändligt tacksam över att få finnas till. Som ett kommatecken, en liten prick i marginalen på denna vackra plats. Och sedan blir man överväldigad igen över att denna prick, som är man själv, har kunnat hamna på just denna lilla fläck på kartan! 
Åh, så är man väl en rackarns turgumma i alla fall...!









fredag 26 december 2014

En hel massa jul

En hel massa jul har det varit i flygande fläng så det har inte varit många stilla minuter men nu sänker sig julfriden här. Ute är det mörkt och kallt men filt och dator värmer...

Det blev en promenad idag, inte så lång men vacker! Min hemby var passande insvept i ett lätt lager frostiga kristaller som gnistrade i solen.





Inte någon mötte vi, varken djur eller människor. Och för att få syn på hackspetten som letade efter middag fick vi spana en bra stund. Det envisa knackandet hörde vi men den var minsann inte lätt att få ögonen på! Inte ville den vara still för att vara med på kort heller...
Väl hemma igen var det dags för lutfisken. Nåja, stora delar av familjen åt köttbullar istället... Men vi var i alla fall ett par tappra som åt med desto större entusiasm. Sedan finns det ju rester i kylskåpet att bättra på med så till efterrätt fick det bli Ris á la Malta. 

Jag är inte speciellt förtjust i varianten som görs av vanlig risgrynsgröt utan jag gör lite annorlunda.

Här är min variant:

Ris á la Malta

3 dl vatten
2 1/2 dl grötris
8-9 dl mjölk

Koka vatten och ris under omrörning i en tjockbottnad gryta ett par minuter innan du häller på mjölken. Koka upp under omrörning, koka sedan gröten på svag värme tills den är klar. Kyl av, ställ gärna i kylskåpet till nästa dag.

Vispa grädde. Ja, hur mycket kunde det varit tro...? Det var mer än en 5-dl paket... 6 dl kanske?
Vänd ner i riset så konsistensen blir lätt och luftig. Söta med florsocker efter tycke och smak. Tillsätt vanilj, jag använde vaniljessens på påse men andra sorter blir säkert lika gott.

Servera med valfria tillbehör. Vi hade clementinklyftor och sås gjord av sommarens jordgubbar.

Märker att mina recept är lite vaga... Men det beror kanske på att jag oftast rör ihop lite på en höft. Kanske inte borde kalla dem recept utan ledtråd eller möjligtvis vink...

Julen har varit god och glad precis som jag hoppas att den har varit för er alla. Det har också varit den jul som jag längtat allra mest. Fjärde julen som "föräldralös" trodde jag nog att alla nya traditioner skulle rulla på. Och det gjorde de men längtan sitter kvar. Och tårar rinner. Men jag är en uppfostrad och kontrollerad person så de får trilla på insidan. Sill är ingen favorit och jag vill inte vara lipsillen på julbordet... Och det konstiga är att man har roligt och är glad också. Det är väl så med julen, den spelar på alla strängar samtidigt. Det är så det ska vara. Extra allt. 

God Jul!












måndag 15 december 2014

Jultomten kom tidigt i år

I morse var världen rätt grå. Blåsten ruskade i trädtopparna, regnfulla moln jagade lågt och småfåglarna virvlade burriga runt. Inte kändes en promenad speciellt lockande och just därför var jag bara tvungen att gå ut... Och vad härligt det var! Det blåste visserligen men landskapet var vackert. Milt och dovt. Lite åt moll men inte dystert och en aning upplyftande vildsint och vresigt.

Nakna vackra grenar sträckte sig mot himlen,
och röda vackra bär lyste upp i vägkanten.
De stora snåren med vita smällbär som lyste i dunkelt ljus mellan träden var minst lika vackra.
Mina favoritvägar alla årstider...


Som extra bonus var all trötthet och ruggighet borta när jag kom hem. Och återigen kan jag inte låta bli att känna mig priviligerad för att jag bara kan kliva rätt ut genom dörren och hamna mitt i äventyret. Tror aldrig att jag växer upp, för mig är vägar och stigar fortfarande spännande stråk i sagoland. Genomblåst och uppiggad av vinden kände jag mig nästan redo att ge mig i kast med att bestiga ett berg. Men... Inga berg i sikte idag... Däremot spännande paket med posten.  Mitt hett efterlängtade amerikapaket anlände äntligen! Tror bestämt att jultomten var tidig i år...

Att få öppna och titta och klämma på de fina tygerna i paketet var näst intill lycka. De var från en tygserie med fina reproduktionstyger jag haft ögonen på ett tag men inte kommit till skott med att beställa. Men så en dag, ett djup andetag och beställning. Underbara färger!




 Det enkla med grenar tycker jag mycket om. Känns nästan lite 30-, 40-tal... Hm..., eller kanske till och med 20-tal?

 Och de här rosenpyramiderna kan man inte annat än bli glad av.
Nu ska allihop tvättas, så att de inte krymper olika när jag väl har använt dem i något quiltprojekt. Sedan ska de strykas, då kommer jag inte älska dem lika mycket... 

Men kärleken kommer tillbaka, var så säker.









söndag 14 december 2014

Jag gillar de ruttna...

Ibland blir man lite äckelmagad... Så långt det är möjligt väljer vi i första hand ekologiskt men det slinker ju emellan ett och annat ibland. Vi hade apelsiner i en skål, de första var av den"konventionella" sorten och efter någon vecka fyllde vi på med några ekologiska. Det intressanta var att de "vanliga" inte åldrades medan de andra (av de som vi inte hann äta) faktiskt ruttnade. Hm... På något vis gillar jag skrumpapelsinerna bäst... Megabotoxapelsinerna känns inte alls lika lockande! Kanske har de genomgått någon spännande antiåldersbehandling som snart kan börja tillämpas på människor...? Men jag föredrar de ruttna. Apelsinerna alltså, inte människorna ;)


Jag bakade apelsinrutor i helgen, de blev väldigt goda. Receptet hittade jag i en tidning men ändrade en aning i vanlig ordning... Så här gjorde jag:

Apelsinrutor ugn 175°
2 dl socker
3 ägg
3 1/2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
175 g smör
saft av 1 apelsin

Glasyr
3 dl florsocker
2 msk pressad apelsinsaft
rivet apelsinrasp av 1 apelsin

Gör så här:

Smält smöret. 

Vispa ägg och socker pösigt. 

Blanda mjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner i smeten omväxlande med det smälta smöret. 

Tillsätt apelsinsaften.

Häll smeten i en mindre bakpappersklädd långpanna.

Grädda i 20 minuter och låt kallna.

Blanda florsocker, apelsinsaft  och apelsinrasp till glasyren och bred ut över kakan.

Skär i rutor och servera.





Lucia


Det är något visst med Lucia. Det är som om julstämningen tätnar då. Nästan som en förnimbar närvaro... Av den trevliga sorten förstås.

På Lucia kommer den gamla luciakronan som jag tycker så mycket om fram. Högtidlig luciastämning blir det när ljusen tänts.
Något som inte är lika högtidligt är allt stressande och trängande när julklappar ska köpas. Och jag är inte oskyldig på något sätt, paket inhandlas ganska många. Något som jag däremot får svårare och svårare för varje år är det enorma säsongsöverflödet i butikerna. Och så fort det är dags för nästa säsong är överflödet lika stort igen. Av något annat. Som sedan försvinner... Det är bedövande, betungande, överväldigande. Och knappast hållbart i längden... Att skänka bort pengar till alla behövande i världen är också en julklapp. Har man möjlighet till det tycker jag nästan att det är en skyldighet... 

Min Lucia blev väldigt trött och somnade till slut. Som tur var så var alla ljusen släckta...





Jag har lovat bort en plats i himlen...

Många djur finns det i skogen runt omkring där vi bor och eftersom vägen går precis utanför så händer det en och annan olycka. Häromdagen i ishalka och mörker var det dags igen... Det stackars rådjuret dog inte med detsamma. Jag stod i vägdiket som sällskap till två små barn som fick vänta i bilen medan mamman och tillkallad, rådig och trygg granne, som har hand om när ett djur blir påkört, gick bort för att avliva den stackaren. I bilen frågade den lilla tjejen som var kanske fem;

- Är den inte död?
- Nej den lever fortfarande...
- Vad ska de göra med den?
- Hm, ja du vet, den var väldigt skadad... Jag tror de måste avliva den... (säger man ens avliva till små barn...?)
- Ska de döda den?!!!
- De måste nog göra det... Men du vet, det går jättefort och sedan har den inte ont mer.
- Jaha... Vad händer med den sedan?
- Oj, det vet jag faktiskt inte.
- Men vart kommer den?
- Ja du, jag vet inte riktigt vart den kommer.

- Men kommer den inte till himlen?!

Det var ju ett samtal om liv och död och jag tänkte mest på att jag i min okunskap inte visste om den skulle hamna i en frysbox eller gå till destruktion... Just där och då kände jag mig som en väldigt tråkig, jordbunden varelse som inte hade sett storheten i konversationen... Hur hade jag kunnat missa... Och jag svarade naturligtvis...

- Jo, men det klart! Det klart att den kommer till himlen...


Så nu är det gjort. Jag har lovat bort en plats i himlen. Hoppas verkligen att de har rådjur där...

måndag 8 december 2014

Böjelser och begär...

Ibland kan det drabba mig i mataffären... Begäret! Febrigt banar jag väg genom hyllorna tills jag når fram. Fram till tidningshyllan. Ögonen far över alla framsidor. Letande. Inte alltid lätta att hitta, liksom lite bakom alla de andra tidningarna... Men äntligen! Där fanns den! Oj, det fanns två... Men jag skulle ju bara köpa en... Men jag vill ha båda... Skamset smusslar jag ner tidningarna i vagnen och lägger en brödpåse och ett paket pasta över för säkerhet skull. Om jag skulle möta någon jag känner kunde det bli pinsamt... Åh, nej... Samma kassörska som förra gången... Undrar om hon kommer ihåg att jag köpte en tidning förra veckan också... Måste ju tro att jag är någon galning av något slag. En sån som aldrig får nog. Och okej... Jag erkänner... Jag har en böjelse... 

Engelska inredningstidningar heter den...! Så nu är det sagt! Och jag behöver sannerligen inga fler men det kan inte hjälpas. Det är en av mina svagheter. Och det är ju så... Lättaste sättet att övervinna en frestelse är att falla för den... Och jag trivs... hm... lite för bra med min ovana för att sluta.

Brukar trösta mig med att jag kommer få massor av inspiration... Och då är ju inte tidningarna onödiga utan helt nödvändiga... Visst...?

Och för att verkligen göra verklighet av all inspiration bestämde jag mig för att plocka något från ett uppslag här och var och se om jag kunde hitta på något med utgångspunkt från det jag såg.
Och lite blev det. Tycker att det är ett bra sätt att få igång fantasin när den har stannat. Ett uppslag i en tidning kan verka helt hopplöst men det är roligt att leta efter något. Något vad som helst som kan sätta igång något nytt. 

 Äntligen, helt utan inspiration från tidningarna har jag bakat lussekatter. Med bara lite saffran. Jag kan lätt bli överväldigad av saffranssmaken så jag brukar ta hälften av det som anges i receptet.
Och så har jag fyllt på i ljusförrådet. Jag brukar ha mina ljus i en gammal kakburk med glaslock, på det sättet kan jag njuta av mina ljus även innan de kommer till användning.
 
I verkstaden försöker jag städa... Jag skriver försöker för det är inte lätt. Var kommer alla småsaker ifrån? Alla glasbitar? 
När jag tröttnar på städningen har jag målat en del nu igen. Lucior i olika modeller. 
Just denna blev inte som jag tänkt så den fick skatta åt förgängelsen men det kommer fler...