tisdag 30 december 2014

Skrapekakor och ett och annat hopp

Nu är dagarna stillsamma. Vi är uppe skadligt länge på kvällen och sover tills vi skäms på morgonen... Det har varit efterlängtat! Men lite åstadkoms ibland. Som bröd.   
De här fick bli av vad jag lyckades skrapa ihop ur specerilådan. Skrapekakor...

8 brödkakor                ugn 225

2 pkt jäst
1 l mjölk
150 g smör
2 tsk bakpulver
3 msk socker
3 msk farinsocker
2 äggulor
1 dl linfrö
2 dl havregryn
och 18-20 dl dinkelmjöl/grahamsmjöl, hälften av varje

Smält smör i en kastrull, slå över mjölken och låt bli fingervarmt.

Häll i en bunke och smula ner och lös upp jästen.

Blanda ner bakpulver, socker, farinsocker och äggulor. Rör runt tills det löst sig. Blanda i havregryn och linfrö.

Häll i mjölet och arbeta degen kraftigt, tillsätt salt.

Låt jäsa i ca 45 min.

Ta upp degen, knåda  och kavla ut till 8 brödkakor. 

Låt jäsa under duk ytterligare ca 45 min.

Grädda kakorna mitt i ugnen i 225 grader ca 10-15 tills de fått fin färg.

Och så står jag inne i värmen och kikar på fåglarna. Det är en oerhörd aktivitet! Hackspetten tittar längtansfullt på jordnötterna tills han äntligen tar ett hopp och landar i godsakerna.




Och jag ångrar att jag inte är en minutiös fönsterputsare... Inte lätt att få skärpa genom rutan. När jag tänker närmare efter borde jag strunta i gardiner och krukväxter också... De skymmer när jag försöker kryssa emellan... För att inte tala om när jag slår objektivet i rutan, mosar näsan och skrämmer bort fåglarna av smällen... Men några befjädrade fastnade igår.

Nypon var populära!




Under de sena kvällarna har det äntligen blivit en del sytt. Nu är det bara tre stjärnor kvar...








2 kommentarer:

  1. Fina fjädrar! Idag såg jag en koltrast som, stående på marken, hoppade jämfota rakt upp i luften för att nå ett lågt hängande nypon. Kameran låg inne på byrån. Och det där med att dänga gluggen i fönsterglaset känner jag igen.

    SvaraRadera
  2. Visst önskar man ibland att man hade en kamera i pannan! När man sprungit och hämtat är ögonblicket borta. Och skönt är det att höra att det inte är bara jag som smäller i glaset. Just då är det nästan lite genant och jag slänger ett getöga över axeln för att se om någon såg... Men nu vet jag. Jag är inte ensam.

    SvaraRadera