Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna. 

Tidsöar

Ibland känns det som man inte räcker till på ett enda håll. Så mycket som ska hinnas med att alla måsten bygger barriärer. Man försöker uträtta hundra saker. Överallt. Hela tiden. Resultatlöst. 

Då får man skapa sig en ö! 
Och till den ön får man bara ta med en uppgift. En! 
Man får dessutom inte försöka fuska och lämna ön för att snurra med oväsentligheter. Då kommer hajarna som simmar runt ön att få sig ett skrovmål. Och hajfoder vill man inte vara!

Ibland måste man unna sig tid att bara göra en sak från början till slut. Man blir så mycket gladare då. Och helt plötsligt har man gjort! Massor! Och man kan simma till nästa ö garanterat hajfritt. Jag har en hel arkipelag... Men ö för ö helt hanterbar.

Nedan följer arkipelagbilder...

...på nybrända småhästar som väntar på att bli halsband...

...på osorterat diverse...

...på en nyöppnad ugn med en stor stjärna...

...på färdiga och ofärdiga kort uppblandat med akvareller...

...som precis som den här...

...väntar på att hamna i datorn för att kunna bli kort...

...som sedan ska skäras i diverse storlekar och paketeras. Just den ön, att skära och paketera, brukar jag få utmärkt hjälp att hantera av fröken E. 

Men många öar blir det. Imorgon ska jag stanna på den här...!

Konstnatt i Velinga

Så kom den då till slut... Konstnatten! Eller helgen kanske man ska säga, som i år började redan på fredagen. Och det har varit full rulle hela tiden. Som slalom med inslag av störtlopp och med längdskidor vid målgången... Mina stora glasballerinor (1.35 höga) skulle upp på klappebryggan inne i Tidaholm.

Men oj vad det blåste! Glas och blåst känns inte som den bästa kombinationen. Maken och jag kröp omkring på bryggan och försökte i möjligaste mån förankra dem i botten för att de inte skulle svaja så. Vi fick upp fyra av fem sedan vågade vi inte sätta upp fler. För varje galen vindby hotade jag vädrets makter på olika sätt. Men... De lyssnade inte. Tjugo i sex insåg vi att vi var tvungna att åka hem. Vi skulle ju öppna utställningen! Tända ljus, fixa våfflor. Språngmarsch in från bilen för att hoppa i något mer presentabelt än bättre begagnade jeans. Kamma sig var inte att tänka på. Just smile :)

Och det fortsatte blåsa! Trädet utanför ingången välte omkull i sin kruka. Ställa upp, skynda, skynda!

Tända ljus, vispa smet. Bästa vännen skulle hjälpa till borta i våfflorna, lite sådär som hjälpreda var det sagt. Hon hamnade minst sagt ensam mitt i smeten. Maken som brukar fixa den avdelningen var först tvungen att ordna med kortläsaren för betalkort som behagade hänga sig precis lagom och sedan försvann han iväg för att kolla de blåsande ballerinorna i stan. Klockan sex prick anlände de första besökarna och de var många :)  Sände en tanke till kompisen borta i våfflorna där jag stod bakom disken... Men räddningen dök snart upp. Svågern är van våffelbakare och dök upp en hel halvtimma innan han skulle, han var efterlängtad! Svägerskan som är en klippa bakom  disken var minst lika efterlängtad och tog tag i det som behövde göras som hon aldrig gjort annat. 

Puh! Nu var vi på banan igen! Men... Borta i våffelhörnan håller smeten på att ta slut. Receptet har maken bara i huvudet! Och han var i stan! Men tack och lov för mobiltelefoner! Receptet var snart bärgat. En stund senare är vi fulltaliga och resten av kvällen är hektisk men helt klart kontrollerad.

Dag två kändes i jämförelse mer avslappnad. Ballerinorna stagades upp av Urban och hans bror Lars med wirar. Det blev stadigare. Kvällen innan hade ballerinorna plockats ner på grund av blåsten och en kjol hade kraschat. Men nu funkade det. Visserligen hade det varit finare utan linor men alternativet att inte få upp dem alls hade varit tråkigt.

Mycket folk även denna dag. Mycket jobb och mycket roligt och måååånga våfflor. 

Hann inte ta kort under tiden som jag hade tänkt men nedan lite kort från utställningen innan vi öppnade.

 Skymning

 True nature...

 Svägerskan...

 och jag.

Intensiva dagar har det varit! Halv två lördag natt stod svägerskan och jag och skar, vek och packade kort. Herrarna var i stan och brottades med ballerinor. 

På söndagen hade vi vanan inne och en hel del folk kom även då. En bra bit över 1000 besökare hittade ut till oss!  En fantastisk och underbart rolig helg :) 

Sanningens minut

Ja, eller sanningen fångad på bild kanske. Oglamorös socialrealism light. Stormen före det hägrande lugnet...

Konstnatten (det var då ett evigt tjatande om konstnatten...) öppnar på fredag. Det svåra är att sätta punkt. Sluta dra igång nya saker utan istället göra färdigt. Jag försöker! Och under tiden ser det ut som på bilden ovan eftersom skapandeprocessen för min del innehåller en otippad ingrediens. Den så kallade vispen! Rekommenderas ej om man inte har vanan inne, då kan den orsaka svår stress och oro. Det är den som gör att man letar efter glasögonen (som sitter i pannan) letar efter pennan (som man nyss hade i handen) eller inte hittar bilden (som man skulle göra färdigt). Men har man väl vant sig så... 

Alla hörn i tillvaron är inte lika, hm, vispiga.  Här är en annan vrå att vila ögonen på för att återställa sinnesfriden. Med nya kort på ett för längesedan rivet (men spännande) hus.

Under ytan

Nu blommar min fina kaktus igen. Större delen av året är den rätt tråkig. Spretig, ovänlig och taggig men när blommorna kommer är allt förlåtet!

Det är lite som med människor. Människor som man envist håller fast vid trots att de är rätt vassa och många gånger rätt tråkiga. För man vet vad de gömmer på innerst inne. Vilka de är bakom allt det där vardagsgrå. 

Det har blivit ett nytt kort av min akvarell. Jag tyckte att rosenknopparna i trädgården såg ut som prinsesskronor så jag kunde inte motstå att använda mig av en sådan: http://hugskottochinfall.blogspot.se/2013/06/prinsessan-rosenknopp.html

På korten finns texten: always wear your invisible crown. Och det klart att det är skönt att alltid gå omkring och känna sig som en prinsessa... men det var inte riktigt så jag tänkte (även om alla är värda att få känna sig som prinsessor då och då). Den osynliga kronan är för mig allt det där som människor har gömt på insidan. 

Hjärtan, fläskpannkaka och förgängliga nöjen

Det mesta i livet är inte beständigt. Allt är små saker och tillfällen. All den kraft som vi lägger på att skapa fast vi vet att inte mycket kommer att finnas kvar i evighet. Typ ingenting... Ändå är det just alla dessa onödigheter och tramserier som gör det så trevligt att leva. Här. Nu.

Alla hjärtans dag var ett av alla dessa ögonblick.

Inspirerad av dagen kom det en hjärtefröken från mitt ritbord. Hon blir nog förlaga till ett kort så småningom, möjligtvis ett print. 

De vackra rosorna som jag fick kan ju när man ser dem idag, vissna och förlorade, verka vara fullständigt bortkastade pengar men åh vad de luktade gott! Och jag blev glad! Inte så bortkastat ändå... Onödigt var det dessutom kan man tycka att sätta tulpaner på mammas och pappas grav när snön for i luften... Men jag vet att om mamma sett dem skulle hon blivit glad... Och lite glad blev jag av att se dem där  som ett färgglatt utropstecken i det kalla grå... En utmaning mot själva döden som ändå aldrig kan kväva minnet, som balsam för själen. Men oj, oförståndigt...

Annat onödigt just nu är att jag virkar grytlappar. Vet inte när jag gjorde det sist, det är väldigt längesedan i alla fall. 

Mest var det nog för att jag ville pröva den dekorativa mönstringen, linen stitch kallas tekniken. Väldigt onödigt med allt det arbetet på ett par grytlappar, det vet ju alla hur smutsiga och förstörda de blir... Men det är roligt! Då kan det ju inte vara onödigt. Förresten tror jag att jag ska upphöja deras status till skrytlappar. För den som inte vet kan jag berätta att skrytlappar slipper det hårdaste grovjobbet i köket och kan mer lättsamt hänga och dingla på en krok.

I ugnen står fläskpannkaka och på spisen kokar lingon, ytterligare något som inte var helt nödvändigt. Lingonsylt finns i affären och det hade funkat med uppvärmda köttbullar men det blir roligare så här. Med kringelikrokar och små bitar av onödor. Glitter och damm. Det är inte det som aldrig förändras som gör djupast intryck och skapar minnen, det är alla ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Alla dessa förgänglighetssmulor. Liv.