torsdag 30 maj 2013

It's a good day to be alive

På morgonen är det mulet och grått, regnet hänger i trädtopparna. Men det spelar ingen roll. Kaffebryggaren puttrar, köksfönstret är öppet och utifrån kommer pustar av syrendoft. Musiken är på, som nästan alltid, Ron Popes Good Day passar väldigt bra. Det känns verkligen som A Good Day To Be Alive.

Utsikt från köksfönstret
I verkstaden har jag hanterat kvadratmetern stora skivor. Lite för stort för mig. Känns alltid som att jag kommer att tappa dem och skära mig sönder och samman men nu är i alla fall den första nerkapad till hanterbara strimlor utan att ett enda plåster har gått åt. Peppar, peppar, ta i trä...! Det kanske var att utmana ödet, jag har ju några kvar...
Lite andra projekt börjar bli klara - äntligen!


Det är inga detaljbilder för jag vill ju att det ska finnas något att se på utställningen i höst som jag inte redan har visat.
De allvarliga barnen är också på upploppet, hurra!
Och så lite levande trädgårdskonst, jag tycker den här snigelsnäckan är alldeles fantastisk. Vilken skapelse!


 


Vinbären blommar, på håll obetydliga men på nära håll ack så delikata. Passar mig rätt bra, närsynt som jag är :)
 
 
 
 
 
 
 

måndag 27 maj 2013

Brummiga träd

Igår morse hamnade jag under ett blommande kastanjeträd. Först lade jag inte märke till ljudet men när jag väl börjat lyssna kunde jag nästan inte sluta. Det dånade, surrade och brummade. Överallt, fyllde allt ljudutrymme.  Värsta trafikplatsen. Ändå såg jag inga insekter, de var upptagna lite för högt upp för att jag skulle kunna se.


Tranorna trumpetade ljudligt alldeles intill och jag ville ha en bild. Strategin att ta sig fram med kameran intill ögat var inte optimal, jag höll på att störtlanda rätt i diket. Min första reaktion var att slänga ett öga över axeln för att se om någon såg. Undrar just varför det är så pinsamt? Och tranorna... de flög.
 
Då var de här kompisarna mycket roligare. De kom sättande i glad galopp när de fick syn på mig. Tror de hoppades på något gott så de blev nog lite besvikna.

Nattbränning

Resultatet av nattens bränning. Nästan helt utan överraskningar, bara ett M som inte ville vara med.

 

söndag 26 maj 2013

Mellan hägg och syren...

Inte blev det länge i år den där skomakaren som har stängt mellan hägg och syren  fick ha skylten uppe. I början av veckan blommade häggen och nu blommar syrenerna. Magiska dagar.
Kabbelekan rinner som solsken.
Mörkt vatten på kvällspromenaden...
...och respektingivande ekar.
 
Själv har jag gått på akvarellkurs i helgen  mycket roligt. Och utmanande! Jag är av den petiga sorten som vill ha kontroll på vart färgen tar vägen men nu har jag verkligen försökt att inte peta. Har ni någon aning om hur svårt det är? Att inte få kontrollera precis allt...?
Jag har övat på en för mig mycket opetig solros. Jag är inte nöjd (det är jag sällan) men jag tycker att jag har lärt mig massor.
 
Sedan har jag petat...
Har fortsatt lite med skissen jag gjorde häromdagen.
 
Bortskämd har jag också hunnit bli på mors dag. Minst sagt förvånad blev jag när resten av familjen trollade fram en tårta. Jag som trodde att jag hade stenkoll på vad som händer här hemma... Rätt skönt att inse att jag inte har det.
 
Min egen mamma saknar jag ofantligt mycket. Hon var ungefär som jag, det är så bra med någon som är nästan likadan. Irriterande förstås när man märker att man har ungefär samma ovanor... Tänker på en kommentar hon hade: jag är så onyttig, det enda jag vill är att måla. Många av hennes tavlor finns hos mig.
Vårtavlan målade hon vid nästan 80.
Till och med på kyrkogården har mamma varit kreativ. Nu vilar hon under samma sten som hon i början av åttiotalet själv ritade och sedan beställde till min pappa. En extravagans för någon med mycket begränsade resurser som precis blivit ensam med hus, barn och räkningar. Men en extravagans som egentligen var ett uttryck för sorg.  Även om det är alldeles för sent så vill vi ge det bästa och finaste vi har.  Jag skulle vilja ge hela världen till min mamma men det kan jag inte. Bland de allra sista gångerna vi pratade sa hon: god natt då, lilla förtjusande barn. Det är fantastiskt att ens, någonsin, ha fått vara någons förtjusande barn. Jag vet så väl att aldrig mer. Men hjärtat förstår inte - det längtar fortfarande.
 




 

 
 
 
 
 

onsdag 22 maj 2013

Oxaläggar och humlepäls

Humlepäls, finns det ens? Ja om det gör! Men det var inte förrän jag började fotografera som jag upptäckte att den fanns. Visst har jag tyckt att humlor är ulliga, gulliga och mjuka men aldrig hade jag sett så noga på den fantastiska päls de har. En riktigt lurvig variant särskilt över "axlarna". 
Nu är detta inte den bästa av bilder men nog syns väl lite av pälsen?
Det är full aktivitet hemma hos oss just nu. Mycket landande och lyftande... Här en humla på inflygning mot oxaläggen. Hm oxalägg, ett synnerligen opoetiskt namn för den röda varianten av gullviva...
Den här fjärilen gjorde mig sällskap idag. Han ser smått förvånad ut.
 
 
Jag har inte bara roat mig med kameran, lite annat har jag gjort. Ett par fusade kransar blev färdiga.
Och så har jag skissat och funderat. Tänkte jag skulle få till ett tema att bygga vidare på. Inte lätt. Men det är en dag imorgon också...
 
 
 
 

söndag 19 maj 2013

Rabarberregn

Ibland vill man ha saker för att de är vackra. De fyller ingen funktion mer än att vara vackra och göra sin ägare lite glad varje gång ögonen faller på dem. Den här lådan med bokstavstyper är just en sådan sak. Jag tycker om att de är grafiska. Jag tycker om de skarpa skuggkontrasterna när ljuset faller över dem. Jag tycker om att de är välanvända. Jag tycker om!



Idag hade jag äntligen tänkt så lite fler frön. Ordningsamt har jag lagt dem i blöt.
De lär bli kvar där ett tag till för regnet häller ner. Det är varmt och fönstren är öppna, ett riktigt vårregn. Vi har kalasat på rabarber istället.
 
Den här kakan brukar jag baka på våren, det är en favorit.
 
Rabarberkaka, Ugn 175 °
 
150 g smör
3 dl strösocker
2 ägg
3 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
3 rabarberstjälkar (jag brukar ta mer...)
2 msk strösocker
lite potatismjöl
 
Sätt ugnen på 175 °, smörj och bröa en form med löstagbar kant. Vispa ägg och socker pösigt. Smält smöret och blanda ner försiktigt.
 
Blanda mjöl, vaniljsocker och bakpulver. Vänd ner i smeten. Bred ut jämnt i formen.
 
Skär rabarberna i små bitar och vänd i socker och potatismjöl. Fördela dem över smeten, grädda mitt i ugnen.
 

Sämre kan man ha det...
 

onsdag 15 maj 2013

Helfärdig

Ibland tycker man att man inte åstadkommer något. Det är små steg och saker som tar tid för man kan inte bränna allt vid samma temperatur. Det blir mycket halvfärdigheter liggande och samlar damm. Men nu har jag blåst undan dammet och en skock med ljuslyktor är äntligen färdiga.

 
Jag gillar bubblorna som blir mellan glasen.
 

Sagornas planet - eller att gräva där man står

Jag har varit ute på en av mina tidiga rundor. Det är ett så bra sätt att få tänka. Tänka en hel tanke ända till slut känns nästan lyxigt. Ingenting som stjäl uppmärksamheten från ögonblicket här och nu. Inte en massa att kolla genast, jag är helt utlämnad till mitt eget sällskap, att damma av och rota runt i min egen hjärna. Naturligtvis funderar jag på saker jag vill göra och jag inser hur mycket jag har som inspirerar alldeles nära.
 
Alla dessa berättelser som är invävda i landskapet runt omkring. Förut har jag nog tvekat att använda. Rädd att förvanska, vrida till och förvandla till oigenkännlighet. Men är inte kanske det lite av berättelsernas själ? Att vandra från människa till människa. Min verklighet är också sann. Lika sann som viskleken... Jag ska unna mig att plocka från berättelserna. Vrida, vända, fundera. Använda ursprunget varsamt men krydda djärvare med sagostänk och rena fantasier. 
 
Jag hör en ensam korp kraxa när han flyger över gärdet intill. Lite ryser det faktiskt utmed ryggraden. Jag kan förstås historien om korpen som förebådade ond bråd död för att sedan återvända och landa på kistlocket vid den sista färden till kyrkogården. Inte för att jag tror att det är sant... men jag vill aldrig någonsin besöka platsen där allt ska ha utspelat sig ensam...