onsdag 15 maj 2013

Sagornas planet - eller att gräva där man står

Jag har varit ute på en av mina tidiga rundor. Det är ett så bra sätt att få tänka. Tänka en hel tanke ända till slut känns nästan lyxigt. Ingenting som stjäl uppmärksamheten från ögonblicket här och nu. Inte en massa att kolla genast, jag är helt utlämnad till mitt eget sällskap, att damma av och rota runt i min egen hjärna. Naturligtvis funderar jag på saker jag vill göra och jag inser hur mycket jag har som inspirerar alldeles nära.
 
Alla dessa berättelser som är invävda i landskapet runt omkring. Förut har jag nog tvekat att använda. Rädd att förvanska, vrida till och förvandla till oigenkännlighet. Men är inte kanske det lite av berättelsernas själ? Att vandra från människa till människa. Min verklighet är också sann. Lika sann som viskleken... Jag ska unna mig att plocka från berättelserna. Vrida, vända, fundera. Använda ursprunget varsamt men krydda djärvare med sagostänk och rena fantasier. 
 
Jag hör en ensam korp kraxa när han flyger över gärdet intill. Lite ryser det faktiskt utmed ryggraden. Jag kan förstås historien om korpen som förebådade ond bråd död för att sedan återvända och landa på kistlocket vid den sista färden till kyrkogården. Inte för att jag tror att det är sant... men jag vill aldrig någonsin besöka platsen där allt ska ha utspelat sig ensam...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar