lördag 23 maj 2020

När man råkar springa på sig själv

Visst är det konstigt men precis det kände jag att jag gjorde idag. Sprang på mig själv. Jag var inte medveten om att jag var borttappad förrän jag med en duns helt plötsligt landande. Pang eller möjligtvis plupp så kände jag hur otroligt levande jag var. Lite som att ha simmat under ytan och helt plötsligt bryta genom vattenytan. Fast man inte hade en aning om att man badade... Jaja, så kan det bli. Mitt i trädgården kånkandes på något så kände jag att jag var precis där jag ville vara och gjorde precis det jag ville göra. Himlen var blå, gräset grönt och alldeles i närheten fanns de jag älskar allra mest. Då kan man inte annat än att våga sig på att känna lycka i nuet. Jag kände mig så mycket som jag. För att fånga känslan tror jag man skulle kunna kalla det kvalitativ närvaro.

När jag inte råkar stöta ihop med mig själv så där oförhappandes kan jag ibland känna att vi absolut inte har en trädgård. Vi har ett minizoo. Fullt med stora personligheter. Vissa är lite mer anonyma och andra tar rätt stor plats och man kommer på sig med att spana efter dem när man kliver upp på morgonen. En av de näpnaste, sötaste och charmigaste är den lilla ekorrungen som dök upp för några veckor sedan. Då var han så liten att jag aldrig sett en så liten ekorre för sig själv. Nu har han växt till sig en hel del och börjar bli riktigt sällskaplig. Idag överraskade han mig med att tjattra och skutta förbi mig alldeles intill när jag lade ut lite av favoritgodiset äppelbitar. De äts noga och bara ett tunt skal blir kvar. När vi satt och fikade tvekade han inte att hoppa förbi oss över altangolvet för att sedan ligga på en gren i äppelträdet och titta på oss. Han verkade dock smått förolämpad över att bli bjuden på mandelspån... Inte ok såg han ut att säga.




Att äta rent äppelskal är lite som att slicka tallriken...

Sedan har vi herr och fru gräsand som brukar ta sig ett dopp i fågelbadet... Det är knappt de går i men med lite god vilja kan de till och med simma lite grann. I väldigt smutsigt vatten... Det skulle verkligen behöva bytas men vi vågar inte riktigt för då skulle vi behöva flytta keramikgrodan som står på kanten och i den bor det en blåmesfamilj. Vi får snällt leva med smutsigt vatten så länge för vi känner verkligen inte att vi vill vräka en småbarnsfamilj. 


Vi har även herr och fru hackspett. Det höll på att gå riktigt illa häromdagen. Två projektiler flög i full fart med två rejäla smällar in i fönstret på andra våningen  på vårt uthus. Det var hackspettarna. En flög iväg medan den andra singlade till marken. Mannen i huset flyttade försiktigt fru hackspett (det var hon som singlade) från stenläggningen till gräset i närheten och i skydd av ett träd. Länge låg fru hackspett där och såg eländig ut. En halvtimme gick och vi tänkte nog att det inte skulle gå så bra. Då helt plötsligt far en skrikande projektil genom luften och dyker ner över den skadade och liksom sveper med henne från marken. Min första tanke var att det var en rovfågel men det var istället två hackspettar som flög iväg tillsammans. Herr hackspett hade hämtat upp. Senare på kvällen var båda framme igen och balansen i trädgården återställd. 





måndag 4 maj 2020

Coronapresenter eller Nigeriabrev

Ibland befinner man sig i omständigheter som man trodde inte kunde inträffa i vår välordnade och väloljade vardag. Ett otäckt litet virus börjar mullra vid horisonten. Stillsamt först, medan vi drar på axlarna. Sedan rasar det in som ett rejält åskväder. Oj då, plötsligt vet vi inte riktigt vilket ben vi ska stå på. Är det verkligen farligt? Behöver vi bry oss alls? Sedan inser vi att vi måste bry oss.

Många branscher går på knäna när inte allt löper på som vanligt. Stora kedjor klarar inte av en månads minskade intäkter utan välter omkull med ett brak. Mindre verksamheter drar mer stillsamt sin sista suck. När det oväntade händer tar det fram både det bästa och sämsta i samhället. Människor hittar nya kreativa lösningar och börjar bry sig lite mer om vad som händer i det lilla. Trots allt känns det bra att bo i en liten kommun, närheten till människan är självklar. Man försvinner inte bort i anonymitet ens som gammal och svag.

Sedan finns det företeelser som jag med häpnad ser dyka upp här och var. Jag är hantverkare och tillverkar följaktligen saker. Saker som jag hoppas ska glädja den som köper dem och även de som kanske får dem i present. Förhoppningsvis sparas de i många år. Ting valda med omtanke. Jag gör det jag alltid har gjort, jag tillverkar och hittar på nytt allteftersom.


Visst är det annorlunda just nu, stillsamt är väl rätta ordet. Samtidigt ser jag de runt omkring mig (jag får väl säga kollegor) som helt plötsligt vädrar nya affärsmöjligheter. Kom och handla, skicka något fint nu när du inte kan träffa dina anhöriga. Vad vill du ha?  Vi ordnar... Vackert så men är inte det något vi alltid borde göra? Den massiva marknadsföringen av "vi hjälper dig att bry dig"-gåvor känns obekväm och skaver. Hade du köpt just den presenten i ett normalläge? Tycker du att det är ett bekvämt sätt att lätta samvetet?

Som hantverksföretagare känns den marknadsföringen billig och cynisk. Omtanke börjar i hjärtat även i en coronadrabbad tid. Gåvor med omtanke är inte snabbmat som lite slarvigt ska pumpas ut. Alla skriker i kör; handla av just mig! Mitt företag är viktigt! Och med skuldbeläggelsen i nästa andetag: annars kommer inte mitt företag att finnas kvar... Men nu sitter vi faktiskt alla i samma båt... Du kan inte kräva av dina medmänniskor att de ska ösa just din båt när alla båtar har sprungit läck.

Man kan inte ha som affärsidé att tjäna pengar på kris och olycka. Eller dåligt samvete. Samhället har större utmaningar än så. För mig känns "coronapresent" som ett begrepp i stil med Nigeriabrev... Det finns hundra sätt att visa omtanke. De flesta kostar inga pengar alls. 



Men om vi glömmer alla otäcka små viruseländen för en stund så är det den bästa av tider. Enda problemet är att våren har så brått att man knappt hinner njuta! I trädgården har den allra minsta lilla ekorre dykt upp. Så otroligt liten och så otroligt söt! Jag brukar lägga ut äppelbitar till "mina" ekorrar, det verkar vara uppskattat. De gnager ur fruktköttet och lämnar sedan skalen efter sig, oftast högt upp i ett träd. 




Nu är nog backsipporna så gott som överblommade men det är en magisk känsla när ett helt fält glimmar i lila och silvergrått och solen sveper lågt med de sista strimmorna. Det är då man sänker rösten för att inte störa stillheten. 



Och tittar man sig noga omkring ser man även dem som inte gärna vill bli sedda. Mamma kanadagås (eller möjligtvis pappa gås, har dålig koll på hur långt de kommit i jämställdhetsarbetet) är expert på att ligga absolut blickstilla i sitt bo när jag passerar. Visste jag inte att hon skulle finnas just där skulle jag lätt missa henne. 



Jag är dålig på att komma ihåg att plocka blommor men vitsippor kändes som ett måste. Ljuvliga underbara tid, stå still en liten stund. Jag vill vila i våren. 






torsdag 20 februari 2020

Februaris glödande hjärta



Februari... Egentligen borde jag gilla att dagarna blir längre, att det eviga mörkret drar sig tillbaka lite. Men jag är inte nöjd. Februari är månaden då jag känner mig som mest misslyckad. Januari vilar fortfarande tillbakalutad på julen och nyåret. Året är helt nytt, inte kan man hitta på så mycket då? Det är ju bara en uppstart liksom. I mars exploderar våren med glada fåglar och nyvakna blommor. Jag får sådan lust att dra igång projekt. Putsa fönster, måla väggar, gräva i trädgården. Helst i hela. Men februari... Den är liksom inklämd mittemellan. Så hopplöst fastlåst. 

Vintern viskar fortfarande i det ena örat; sätt dig du i soffan! Det är inte lönt att göra något än. Och visst är du väl lite vintertrött? Ta en kopp kaffe du och bläddra i lite gammal trist reklam. Alltid slår det ihjäl en liten stund. 

I andra örat susar våren; kom igen! Upp och hoppa! Sitter du här och slösar bort möjligheter??? Det är nu du ska planera, ta livtag på allt det där som står på vänt! Skynda dig så att du får lite försprång! Människa rör på  dig! 

Och så sitter jag och tittar ut genom fönstret och har liksom hakat upp mig. Med ena benet i vintern och det andra i våren. Allt jag tänker fastnar halvvägs. Projekten går trögt. Ute blåser det och jag sitter och kniper med tårna, rädd att strömmen ska gå, och att allt jag har laddat ugnen med ska gå åt skogen.

Helt plötsligt står det klart. Februari är en laddmånad! Månaden då man laddar för att året ska dra igång på allvar. Någonstans mitt i allt det grå och tröga börjar hjärtat glöda. Lite flämtande i början innan det kan kasta av sig februari. Snart så! 






fredag 20 december 2019

Lagom och lite extra allt

Lagom är alltid bäst. Men lagom är nog det svåraste att få till. Julen står och stampar i farstun som en yster ponny eller en skenande elefant. Med lagom stor dörr kommer ponnyn in men elefanten får nöja sig med att rasa av sig utomhus... Lite så är det med julen, man måste stå stadigt på surfingbrädan när julfloden väller fram. Nåja, med dålig balans blir det förstås en och annan kallsup men då är det bara upp igen. 




Ett besök i stora staden har det blivit det ska erkännas men numer blir jag närmast förlamad av allt överdåd som mest bara är yta. Tittar på jättesöta tomten som jag sedan lägger ifrån mig för att den är så illa sydd att jag antagligen inte vill se den nästa jul. Klappar på skimrande filten som svårligen klarar av ett bad i tvättmaskinen. Helheten är vacker, den förför ögat och betalkortet kliar... Man tänker att ja så ska det se ut. Men mycket är fernissa. Lite vardag och allt blir fult, dammigt kitschigt och inte det minsta festligt. Jag blir arg på mig själv för att jag nästan dras med i floden. Hetsen. Måsten av allt som jag borde köpa, fixa, tycka. Det som först har gjort ögat gott förvandlas till övermättnad. Jag är däst av julintryck, proppmätt. Och dessutom ska julen helst börja i Oktober och sluta den 25:e december. Jag vill inte ha det så. För att inte föräta mig på julens roligheter.  Med lättnad lämnar jag bullret och kliver in hemma hos mig. Här är sällan stillsamt... Men det är ändå inte samma sak. Här bor en annan jul.


Hos oss kommer lite lagom jul över tröskeln första advent. Punkt. Men även jag smyger nu in julen i omgångar, inte dagen före julafton som vi alltid gjorde förut. Julen är kort och det är roligt att få njuta av den, det behövs i halvdunklet så här års. 


Jag vill hinna njuta av lugnet och stillheten och jag tänker inte städa bort någon jul i förtid. Ibland känns det som att det gått prestige i att vara först med allt. Plocka fram... Städa bort... Men var får då lugnet plats? När får jag sova på morgonen? Slappa med en bok? Trycka i mig nötter vid TV:n? Sådant som förstås oftast bara blir en dröm... Men drömmen lever ;) 

Det stora roliga med jul är att man får pynta. Jag älskar blommorna, adventsstakarna, stjärnorna. Lite återhållsam på tomtarna men visst finns de där. Granen. En riktig som doftar. Och barrar! Ofta har vi barr till påsk... Fina julkrubban på sin plats (har märkt att vissa är näst intill allergiska mot den... Märkligt. Har inte märkt att adventsstjärnor utlöst samma reaktion...). Jag ÄLSKAR den.



Julen ändrar sig med tiden men basen består. Och nu när barnen blivit stora märker vi hur mycket de värderar julen som är vår. Maten, traditionerna. Som vuxen som gjort allt "hundra" gånger kan man få för sig att traditioner inte är så viktigt. Att vi kan ändra, hoppa över.  Men så blir vi påminda. Klart att det ska vara "rätt" doppbröd och glöm för allt i världen inte marsipanen. Så helt klart, nu släpper vi in ponnyn, dopp i grytan och marsipanmumsande blir det även i år. Kanske kan vi till och med hoppas på lite snö till jul som icing on the cake. Tidigare i december var det otroligt vackert några dagar. 


Och glöm nu inte... Städa inte för mycket till jul, så här glad blir pilfinken för kvarlämnade fröställningar i rabatten. 



fredag 10 maj 2019

En liten bit av mig

Små bitar av mig... Som liksom ramlar ner på pappret, blandar sig med färgen och får ett helt eget liv oberoende av mig. Skapar sig en egen historia som kanske inte alls var den jag först hade tänkt. Så känns det när jag målar någonting. Det blir oerhört personligt. Skört. Därför släpper jag nästan aldrig iväg en bild. Gör jag det släpper jag ju även mig själv. Om jag inte ska behålla något måste jag nästan veta det från början... Så mycket hamnar där på pappret för alla att se. När jag ser något jag gjort kan jag minnas vad jag tänkte när jag målade bilden. Vad jag åt... Vad jag lyssnade på... Jag kommer aldrig hinna måla så mycket jag vill för det går inte fort. En bild kan ta en vecka... Jag förlorar mig i det pilliga, går ifrån och funderar. Lägger undan. Tar fram. På något sätt blir det bilder från en annan plats. En reva i verkligheten. En plats där minsta humla har en personlighet. En vänlig plats som jag återvänder till om och om igen för där är jag hemma. Jag vill att det jag målar ska få andra att känna så. Att de hittar hem. Att bilden ska stå på egna ben och vara sparansvärd för sin egen skull. Inte för att den stämmer med färgen på soffan... Då blir jag lite lycklig.

lördag 16 februari 2019

Nästan som förut


För elva år sedan gjorde vi vårt kök precis som vi ville ha det. Nu behövde det få en uppryckning efter hård användning och tre killar som satt sina spår. Men vi tyckte ju om vårt kök som det var så det blev nästan som förut. Men snyggare. Det är där vi helst är. Allt som händer strålar liksom ut därifrån. Bordet är stort för att alla ska få plats, bänkarna höga för vi är långa, kökssoffan lagom hård så att man kan slumra till exakt femton minuter innan man vaknar av att ryggen värker. Och köksön är ett perfekt bakbord som man aldrig behöver släpa fram. 

Jag tror att det framgår rätt klart... Jag älskar mitt kök, det mesta som finns där har hängt med länge. Och jag hoppas det dröjer länge innan vi målar och tapetserar om igen! Att tömma hela köket och sedan plocka tillbaka (inte riktigt allt...) igen tog sin avsevärda tid. Som att lägga ett pussel. Och helt plötsligt SER man sitt kök igen och alla dess beståndsdelar av nytt och gammalt, viktigt och oviktig.

Några bitar från köket:


Tapeten. "Åt Solsidan" med mönster ritat av Carl Larsson i början på 1900-talet. Det är liksom min tidsepok... 


På väggen. En oansenlig liten lampa som kommer från min mormorsmor. Det var den enda ljuskälla hon hade i sitt kök. Något att fundera på idag när vi är vana att ha ljust överallt. 

Ett hjärta som en av de stora sönerna gjort i 6-års...
…och ett annat som är en present från en annan av dem.

Samling. Jag hävdar bestämt att jag inte samlar på någonting... Men det här är bara en del av mina kannor så det kan möjligtvis vara fel.




Egengjort. Som snödroppar.




Sådant som händer i köket. Som stickning.


Pinsamheter. I en kanna i köket finns några träbestick kvar, några få av ett helt dussin av allt. De var en ovälkommen bröllopspresent till mormor och morfar när de gifte sig 1925 av mormorsfar som skurit till dem. Pinsamt och oändligt omoderna som de var. Men nu tycker jag om dem. Sörjer lite alla de delar som är borta. Jag har sett dem kompletta men tyvärr lämnades de bort till auktion. 


Fast det bara är februari så börjar man verkligen fundera på om det inte är vår snart. Ljuset börjar blir fantastiskt. Jag fortsätter att mata fåglarna men ibland börjar jag undra om de ibland blir trötta på mathållningen... Den här pilfinken ser minst sagt uppgiven ut. Va? Nötter? Idag igen??? 








lördag 22 december 2018

Var rädd om Julen

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten  stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.


I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora
plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma. 

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...


Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!!  Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..


Julen ger så mycket extra svärta och ljus. 
Sätter så stora avtryck i hjärtat. 
Var rädd om Julen!