onsdag 15 december 2021

Ordstudsar

Jag älskar att skriva, forma ord och tankar och få dem på papper. Eller snarare i datorn... För mig är det så mycket enklare än det talade ordet. Då vill jag så gärna få respons, att orden ska studsa rätt. Med vissa människor gör de det och man kastar bollen till varandra. Ibland är det någon som tappar men då är den bara att plocka upp och fortsätta. Är man riktigt samspelt kan man ibland kasta helt fel boll och ändå få rätt tillbaka. Ja ni fattar, allt flyter. Med någon annan går bollen kanske ut i...... Ingenting..... Och ingen bryr sig om att plocka upp. Eller kanske får man en volleybollpassning som man helt missar. Då grämer man sig och skäms lika mycket som under alla ändlösa volleybollpass på gymnasiet då så många andra flög efter bollen att man inte riktigt tyckte det var lönt att försöka. Att skriva är något annat. Då är pappret/skärmen uppfångaren. Du kan studsa orden en stund, fundera, vända och vrida. Klämma, plocka isär, plocka ihop. Det kan bli fel ändå men du korrigerar inte dig själv för att du inte får respons. Du korrigerar dig för att du själv vill. 


Och fast att jag älskar att skriva ligger min blogg öde och tom. Det dammar i vrårna när jag går omkring här. Så mycket annat har tagit tid fast detta är ett favorittillhåll. Jag hoppas att det är nya tider nu. Det känns så. Jag vill så. Jag går genom bloggrummen och börjar damma lite försiktigt så får vi se hur det går.

Inte alla är överdrivet tacksamma när man städar... Mina småfåglar (läs hackspetten) har i upprört tillstånd över att fågelmataren med nötter var tom helt vandaliserat densamma och lyckats slita ner den från trädet och dessutom delvis ha sönder den. Jag gjorde rent den (kräkmagad övervann jag rädslan för fågellort och höll den i nypan på en armlängds håll... Håhåjaja, vad gör man inte), sedan lagade jag den och satte upp den full med nötter i trädet. Kan inte tycka att fjädervännerna blev direkt imponerade. Mer typ; Jaha??? Äntligen!!! Hackspetten gick ett steg längre och signalerade; den är SNED!!! Jag har bestämt mig för att ignorera eventuella anklagande blickar framöver... 



Lilla ekorren höll jag också på att snubbla på häromdagen. Han satt helt obekymrat och mumsade solrosfrön utan att se sig för det minsta. Jag sa till honom att nu hade han allt tur att det inte var någon med betydligt vassare tänder än jag som sprungit på honom. Ja jag erkänner, Kurre och jag pratar ibland. 



Julen står och stampar, hoppar och tjoar. Skickar ständiga blänkare om att nu är den på ingång. Full av löften, varm och rolig. Men med en personlighet som fullständigt kan överväldiga och dominera ens tillvaro innan man lärt sig hantera detta sprakande kraftpaket. 

Julen är för omtanke. Avbrott i vardagslunk. Vi försöker vara lite roligare, lite snällare än vi känner oss. Att ge lite av vår tid och omtanke istället för att som kommandoran spara undan allt i ensamhet. Visst äter stress och måsten. Det finns jular som man känner att man helt höll på att gå sönder av trötthet och otillräcklighet. Som tråkig förälder skulle man då surt kunnat döda julen med ett par enkla handgrepp. Sparkat sönder magin och glittret med vuxenproblem och vuxenvilja. Istället har vi öppnat juldörren. Inte med enormt julbord eller med helt dammfria vrår. Ibland med välta julgranar och vidbränd knäck. Det är inte det som är viktigt. Med julögonen på är till och med Grinchen hanterbar och man kan plocka mandeln ur gröten, pussen under misteln, trillingnöten ur chokladasken. 

Det är tillåtet att värma sig vid julen även om du är vuxen. Men det skadar inte att ha koll på vad som tassar bakom ryggen... :) 








fredag 9 juli 2021

Utan svaghet inget djup

Nu är jag där igen... Helt förundrad över hur tiden rusar... Lite tjatigt faktiskt. Men sant! Var tog min vår vägen? Kan inte påstå att jag sörjer för nu lever jag mitt i sommardrömmen. Så här års önskar jag mig faktiskt ingen annanstans. Hur skulle jag kunna? Utanför dörren står skogen, stigarna och det svepande höga gräset. Badsjöarna är inte långt bort, och en tidig morgon när djur och fåglar precis börjat vakna till är det svårt att önska sig bort. Det är vackert ända in. Att gå barfota i daggvått gräs är en underskattad njutning liksom bara fötter på en solvarm altan. Äta frukost ute och inte frysa... Lyx det.



Så här års har även ambitionsnivån för trädgården sjunkit. Det som inte hann med i våras kan vänta. Det är vackert ändå fast det inte blev riktigt som det var tänkt. Rosen är spretig, borstnejlikorna på fel ställe och här och var lite lagom med ogräs... Det gör ingenting, det är vackert ändå. Vackrare än om det varit perfekt. Att alltid sträva efter det perfekta gör inte alltid att det blir bättre. Det är som med vänskap. Alla har vi vänner och bekanta. Vissa blir aldrig annat än bekanta hur länge man än umgås för de vägrar släppa fasaden. Det finns inga sprickor, inga ojämnheter på klippväggen att fästa fingrar och tår i. Allt hålls inom ramar och staket. Lite som att alltid få stå utanför huset men aldrig komma in i värmen. Att aldrig nämna en svårighet, att aldrig ha mött en motgång, att aldrig ha känt sig otillräcklig... Det känns kallt. Utan att ibland våga visa svaghet växer ingen vänskap sig stark. Och utan svaghet fattas djupet, kvar blir ytan.

Nu tänker jag njuta av sommaren och sommardrömmen som fortfarande lever. Sista arbetsdagen... Känn på det. 




torsdag 31 december 2020

Odens jakt, nyårsmagi och bleka förhoppningar

Nu gör vi slut på det sista av 2020! Året som verkligen inte blev som alla andra. Året som kidnappade tillvaron från det som vi tagit för givet till en rätt okänd del av verkligheten. Allt har inte varit dåligt. Någonstans när samhället slog till alla bromsar märkte man att man, utan att veta om det, suttit fastbältad på ett höghastighetståg med en fartblind lokförare. Först när allt rullade lite långsammare insåg vi farten... Och det blev tid över för första gången på väldigt länge. 
Men annars har mycket varit skräp. Samhällskriser verkar ta fram det bästa och det sämsta hos människor. Starka band och övertygelser blir starkare och spruckna stenar skakar till sist sönder när ingenting finns som håller dem samman. Jag vågar inte säga; nu kan det inte bli värre, nästa år blir toppen! Sist jag tänkte så låg det värsta året någonsin framför mig. Men jag hoppas, ända från tårna hoppas jag, på ett gladare, friare, vänligare, lättare och roligare 2021!

Nytt År... Nya löften? Nej knappast. Men visst är det lite av en nystart, en chans att få börja på ett helt nytt och oböjt år? Ett stråk av magi från tider för länge sedan levda och nya, inte ens påbörjade. Någonstans vid tolvslaget är allting möjligt. Någonstans där känns det som man nästan kan nudda dem som lämnat tiden. Men förstås... Då måste man stänga av TV:n...

Mediabrus suger upp mycket av tid och ersätter ibland även den egna fantasin och förmågan att uppleva. Bland det bästa som fanns när jag var liten var att lyssna. Att sitta uppkrupen vid fotändan av morfars säng sent på kvällen när han skulle sova resulterade ofta i att man fick höra många bra historier. Ofta av den sort som gjorde att jag sedan var tvungen att hoppa förbi alla mörka fönster... Särskilt det i trappan, vem visste vad som kunde lura där utanför! En kväll berättade han om något som jag funderade länge på. En sen och mörk kväll när morfar själv var på väg hem med sin pappa upp genom skogen hörde de som ett stråk av skällande hundar som drog förbi på himlen vid skogskanten. De hörde det länge tills det blev allt svagare. Morfar var storögd och frågade sin pappa vad det kunde vara. Pappan svarade att, Äh, det var inte något att bry sig om. Det var bara Odens jakt som dragit förbi! Morfar hade inte google och möjlighet att söka på nätet så det var något han tänkte på genom åren. Och även jag kände håren på armarna resa sig. Odens jakt? Burr! Men nu har jag förstört lite av magin och sökt på nätet... Fenomenet är välkänt och förekommer ofta i gammal folktro. En teori är att det kan vara vildgäss som flyger om kvällen, hundskallen är då deras läten. Vildgäss är ju mindre fascinerande än Odens jakt men lite spännande är det. Något himmelskt jaktlag har jag aldrig ramlat över men vingbrus av stora vingar helt nära huvudet i kompakt beckmörker är också snudd på magiskt. 

Gott Nytt År!





onsdag 2 december 2020

Knasper, knasper, vem gnager på mitt hus..? Och lite om att bli plankad.

Det började tidigt i höstas. En obestämd, rätt obehaglig närvaro. Prassel, prassel... Jag tror att alla som bor i ett gammalt hus på landet varit med om det. Mössen! Som gärna vill flytta in i ditt hus och dela ljuvt och lett med dig... I år har tydligen varit ett värre år än många andra. Så kriget började. Ett tag samexisterade vi reserverat och ovilligt på var sida av väggen tills plötsligt en företagsam mus fick för sig att nu ville hon nog utöka sitt territorium och se mer av världen.

Ett gnagande började. Inte bara i väggen utan det kröp ända under skinnet. Goda råd var dyra, särskilt som man inte är en musfantast utan snarare känner nackhåren resa sig vid minsta tecken. En morgon fick jag nog. Nu skulle den straffas och på det mest ondskefulla sätt jag kunde tänka mig... Jag släpade fram stora högtalaren och tryckte den mot väggen. Sedan letade jag upp Rammstein radio (Rammstein är ett tyskt metalband för den som har turen att inte veta...) maxade volymen och lät det stå på åtta timmar medan jag lämnade huset. Efter det var det mycket stillsamt den kvällen. Efter ett par försiktiga gnaganden nästa morgon upprepades behandlingen. Och nu är det tyst. Än så länge. Gnagare må vara söta. Men på avstånd. Och de gillar inte Rammstein... Hurra!



Det här året har verkligen försvunnit fort. Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Förhoppningsvis blir nästa lite mindre knepigt. Mycket saker har varit inställda och man har fått jobba på i sin ensamhet. Inte alltid fel det heller. Men så ibland blir man ledsen. Sårad. Förvånad. Man ser att någon i ens omedelbara geografiska närhet helt plötsligt tillverkar föremål förvillande lika dina för försäljning. Man blir sårad och helt paff i en enda röra samtidigt eftersom det är ett av dina "signaturföremål". Ett som du känner dig väldigt förknippad med. Något av det allra första du hittade på och med en design som hållit sig genom åren. 12+ år eller så... Och som du aldrig sett att någon annan gör. Det finns saker som "alla" glasfusare gör men detta är inget av dem. Och det svåraste är alltid att hitta på. Inte att göra... Men jag biter ihop och tänker att jag låter mig inte nedslås. Istället tänker jag att jag gör reklam för mina saker. Jag skriver fakta om mina egna grejer, fotar och lägger in på min Fb sida.

Det som gör att jag sedan känner mig trampad på, på riktigt, är att jag i morse ser att den jag är besviken på varit inne och lämnat en kommentar. Tydligen var min faktabeskrivning av min produkt på något sätt provocerande så att hon måste framhålla hur hon gör. Jag förstår inte logiken varför den kommentaren lämnades. Under alla år jag hållit på har det inte kommit en gillatumme eller en uppskattande kommentar från personen ifråga. Utan just bara den som handlade om hennes eget. På min sida. Och EN tumme ser jag nu. Men att kopieras är ju också beröm... 

Alla hämtar idéer från varandra, alla får inspiration. Men det måste vara just inspiration. Och med en variation. Man kan inte på ett vettigt vis hindra någon från att kopiera (särskilt när man är en liten småföretagare) men det ligger en heder i att hitta sitt eget. Jag driver inte mitt företag med hårda armbågar och högt tonläge. Jag tror på vänlighet och jag får så mycket stöd och uppmuntran av både kunder och följare på sociala medier så det kommer alltid att vara den väg jag väljer. Enda sättet att konkurrera är att hålla sig unik. Att försöka göra bra saker. Och att bemöta världen med vänlighet. Det lönar sig alltid i längden. 

Men så har jag roligt också. När jag målar så är det just vad jag har. En julängel är snart klar. Ska bara peta lite till... 







onsdag 7 oktober 2020

Var rädd om ditt barn

Jag tror alla föräldrar överväldigas av känslan när de håller sitt lilla barn för första gången. Känslan av att vilja skydda. Ansvaret känns enormt.

Vi vill att barnet ska få en lycklig barndom. 

Vi vill att de hela livet ska känna sig älskade och trygga. 

Kunna vila i att de är speciella och enormt värdefulla. 

Allra helst skulle vi vilja ge dem månen, stjärnorna, vinden, solen. 

Tanken på att de någon gång i livet skulle bli övergivna, känna sig rädda, otrygga, förvirrade, ensamma kan krossa oss. Att ditt fina barn skulle hamna vid sidan av, inte skulle få tillräckligt med hjälp utan att bli lämnad ensam ofta, ofta. Även när det var riktigt sjukt. 

Den tanken får dig att vilja färdas genom tid och rum för att fånga upp ditt fina barn. Du skulle göra allt för att ditt barn skulle få känna trygghet. Alltid. 

Därför gör det ont att tänka på alla barn. De som en gång var barn. Dyrbara, älskade underbara barn. Nu är de 80- 90-någonting eller mer. Som inte riktigt får plats. Ibland inte får plats alls.

Exakt när slutar man att vara dyrbar?




Arbetslusten

Egentligen märks den inte förrän den kommer tillbaka... I vardagen knegar man på, vissa dagar segare än andra. Lite som kramsnö på ullstrumpor. Ni vet, det funkar men det kunde varit bättre. Och så helt plötsligt har man glid, medvind och glitter. Det är då man märker att arbetslusten varit på semester och helt plötsligt bestämt sig för att komma hem igen. Det är ett kärt återseende. Det riktigt bubblar i kroppen så glad blir man. Allt, allt, allt vill man genast sätta händer och tänder i. Arbetslusten kan som alla kompisar vara rätt krävande om man umgås hela tiden. Men vem vill sätta gränser när det var ett tag sedan man sågs? Och inte vet man hur länge den bestämt sig för att stanna så det är bara att hänga på. Lite jobbigt blir det när Arbetslusten radar idéer och inte förstår ordet nej. Men jag anpassar mig, man vill ju inte vara trist så den suckar och drar i förtid. Så om ni undrar var jag håller hus hänger jag med Arbetslusten ett tag. 



Stjärnor på gång i ugnen nu. Julen kommer snabbare än man tror. Varje år...




Små söta solrosor finns klara. 



Med tanke på kompisar... Kurrarna har varit osynliga länge, därför blir man glad när de kikar förbi. Även om man mest bara råkar skymta svansen i förbifarten. Men de hörs desto mer. 

Älskar tiden som är nu. Ljuset (nåja, när solen skiner och det fortfarande är dag), de fina färgerna och ett visst lugn. Naturen förbereder sig för vila. 








tisdag 1 september 2020

September är värd att älskas

I mitten på augusti sådär så börjar hösten skymta när man vänder sig lite hastigt om... Kvickt slinker den undan och gömmer sig bakom solgass, bara fötter och sammetskvällar med fullmåne. Vi anar mörker, kyla och strilande regn... Och vi spjärnar emot men den går inte att hejda. Den slutar att slinka undan och den allra första höstdagen sveper in. Och den är så... Så... Älskansvärd! Hur jag än försöker låta bli så måste jag bara älska ljungen som blommar. I regnvått morgonljus är marken täckt i lila glitter och på varje blåbärsbuske ligger älvaslöjor på tork. Nåja, de som inte ser eller förstår så bra kanske, men bara kanske, skulle kalla dem spindelnät... Vad man än väljer att kalla dem så är är det vackert. Solen är gyllene och mjuk och eftersom det faktiskt blir rätt mörkt om kvällen så är det helt ok att krypa inomhus och tända en lampa utan dåligt samvete. Bara det är värt att älska september för.

I trädgården har jag inträtt i lättjans tid. Jag sträcker mig så långt att jag plockar tomater och bävar för att frosten ska komma och snuva bort allt i ett nafs. 



Luktärten har vilat ett tag men gör nu omtag. Jag får inte glömma att plocka frön från den blå. Den som blev så fin med vallmon fast de inte alls passar ihop. 



September är gränsland. Sommar balanserande på hösens kant.