lördag 16 februari 2019

Nästan som förut


För elva år sedan gjorde vi vårt kök precis som vi ville ha det. Nu behövde det få en uppryckning efter hård användning och tre killar som satt sina spår. Men vi tyckte ju om vårt kök som det var så det blev nästan som förut. Men snyggare. Det är där vi helst är. Allt som händer strålar liksom ut därifrån. Bordet är stort för att alla ska få plats, bänkarna höga för vi är långa, kökssoffan lagom hård så att man kan slumra till exakt femton minuter innan man vaknar av att ryggen värker. Och köksön är ett perfekt bakbord som man aldrig behöver släpa fram. 

Jag tror att det framgår rätt klart... Jag älskar mitt kök, det mesta som finns där har hängt med länge. Och jag hoppas det dröjer länge innan vi målar och tapetserar om igen! Att tömma hela köket och sedan plocka tillbaka (inte riktigt allt...) igen tog sin avsevärda tid. Som att lägga ett pussel. Och helt plötsligt SER man sitt kök igen och alla dess beståndsdelar av nytt och gammalt, viktigt och oviktig.

Några bitar från köket:


Tapeten. "Åt Solsidan" med mönster ritat av Carl Larsson i början på 1900-talet. Det är liksom min tidsepok... 


På väggen. En oansenlig liten lampa som kommer från min mormorsmor. Det var den enda ljuskälla hon hade i sitt kök. Något att fundera på idag när vi är vana att ha ljust överallt. 

Ett hjärta som en av de stora sönerna gjort i 6-års...
…och ett annat som är en present från en annan av dem.

Samling. Jag hävdar bestämt att jag inte samlar på någonting... Men det här är bara en del av mina kannor så det kan möjligtvis vara fel.




Egengjort. Som snödroppar.




Sådant som händer i köket. Som stickning.


Pinsamheter. I en kanna i köket finns några träbestick kvar, några få av ett helt dussin av allt. De var en ovälkommen bröllopspresent till mormor och morfar när de gifte sig 1925 av mormorsfar som skurit till dem. Pinsamt och oändligt omoderna som de var. Men nu tycker jag om dem. Sörjer lite alla de delar som är borta. Jag har sett dem kompletta men tyvärr lämnades de bort till auktion. 


Fast det bara är februari så börjar man verkligen fundera på om det inte är vår snart. Ljuset börjar blir fantastiskt. Jag fortsätter att mata fåglarna men ibland börjar jag undra om de ibland blir trötta på mathållningen... Den här pilfinken ser minst sagt uppgiven ut. Va? Nötter? Idag igen??? 








lördag 22 december 2018

Var rädd om Julen

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten  stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.


I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora
plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma. 

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...


Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!!  Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..


Julen ger så mycket extra svärta och ljus. 
Sätter så stora avtryck i hjärtat. 
Var rädd om Julen! 







torsdag 29 november 2018

Vardagsmagi

En av de allra gråaste dagarna i November stretade jag fram i regn och blåst. Kameran fick vara hemma, att ta ut den i hällregn verkade inte vara en bra idé. Men som jag ångrade det sedan! I buskage på båda sidor av vägen satt det fullt med stjärtmesar! De är riktiga sagofåglar som jag längtat efter att se och när de äntligen dyker upp har jag ingen kamera... Som lysande vita bollar fanns de plötsligt där. Mobilen åkte förstås fram och jag fotade förhoppningsfullt för att när jag kom hem konstatera att jag lyckats med att fota suddiga vita prickar... Men de satte guldkant på dagen, några stänk magi i det grå, glitter och flärd! De är verkligen speciella och nu spanar jag hela tiden, jag vill så gärna se dem igen.


Jag samlar på vardagsmagi... Igår vid postlådan hörde jag brus i luften, en rad med svanar svepte förbi. Det känns mäktigt när man hör vingarna. 


Allt det där sätter fantasin i rörelse och är rena energibomben för hjärnan som vägrar sluta spinna tanketrådar, man bara längtar efter att försöka fånga en liten trådända. Idéerna liksom börjar hoppa, lite som popcorn... 

Mina vardagsfåglar utanför fönstret vill också gärna ha en guldkant så egengjorda talgringar är det som jag försöker muntra upp dem med. Hälften av vardera av osaltat smör och cocosfett, i det lite solrosfrön och nötter. Hittills verkar det uppskattat även om misstänksamheten till att börja med var stor. Har du tänkt att vi ska äta det där??? Men nu så... Vem kan motstå en talgmunk? 





fredag 2 november 2018

Kärlek utan ord


Vissa tider på året tänker man mer på de som inte längre finns kvar. Jag ordnar med granris och kransar på gravarna och känner mig så oändligt tacksam. Inte för vad jag har förlorat utan för vad jag en gång fått.

En del människor märks inte så mycket på jorden, tidningarna fylls inte med spaltmetrar när de försvinner. Ändå så viktiga. Ändå så älskade. Mina föräldrar kom ur generationen födda på 20-talet. En generation som ytterst sällan säger ord som; jag älskar dig! Men det finns i luften du andas ändå. Kärlek ligger aldrig i ord. Jag vet att jag som sex-sjuåring tänkte; tänk vilken tur de har som har mig! Oj så tråkigt de skulle ha annars... Så tänker nog bara den som verkligen känner sig älskad.

Och ibland saknar jag. I början, när någon nyss gått bort skaver hela livet. Sedan mjuknar kanterna. Men... Jag saknar att sitta i ett vänligt kök. Inte behöva tillföra något mer än mig. Att få sitta och höra välkända röster prata om stort och smått. Att där finns människor som har hela min historia. Som kan berätta om min första dag i skolan, hur jag fick ärret på överläppen... Som jag hör till.

Nu är det vi som får ge vidare.  Vänlighet, omtanke, värme. Och självklar kärlek som inga ord behöver.  



fredag 12 oktober 2018

Sammet och guld. Och att unna sig.

Sammet och guld... Det finns inga bättre ord att beskriva de senaste dagarna! Oktober är så här långt mjukaste sammet och skimrande guld! Vindarna smeker ansiktet mjukt och det kommer till och med varma stråk i draget. Träden är doppade i guld och kullar och skog insvepta i skira slöjor... Ögonen frossar! Det gäller att passa på, underbart kan vara kort! Och just det här ljuset är helt fantastiskt! Varmt och rökigt på en gång, lite som en mix av flytande honung och grillrök... 

Blandningen är nästan magisk, fantasin tar ivriga skutt av allt som den vill hitta på! Det är inte ens svårt att tänka sig älvor bölja fram så här års eller en mystisk ryttare försvinna in i skuggorna. 


Det heter alltid att man ska unna sig... Så ja, idag har jag unnat mig! Jag gick en lång promenad med kameran och jag tillät mig inte en enda gång att ha bråttom. Kastanjeblad.... Vem kan motstå kastanjeblad...? Särskilt i guld... Jag har laddat fantasireserven och längtar efter papper och penna. 





tisdag 4 september 2018

Krusifibadanfibahuska

Har städat och röjt lite i hjärnkontoret... Som på så många andra ställen i livet behöver det en omgång ibland. Från början samlar man på sig utan en tanke på att ting på något sätt måste administreras. Sedan kommer man till nästa nivå då man börjar sortera, lägga i lådor för framtida sparande, lägga i högarna för bortskänkes och slänga. Ibland ramlar man över saker som man helt glömt bort att man hade. Intressanta men lite omöjliga. Likadant i hjärnkontoret där nu ordet krusifibadanfibahuska rullat fram. Ett alltidord som jag hörde för så längesedan att jag inte kan komma ihåg ett före... Men vad det är förutom ett tungvrickarord har jag inte den blekaste aning om. 

Det är en säregen grunka jag bär runt på utan att riktigt veta hur den ska användas och just därför har jag genom tiden hanterat det med en viss försiktighet. Jag har letat mig omkring men hittar det ingen annanstans. Det kan vara en udda svordom, en ekivok omskrivning eller bara helt oskyldigt och missförstått. När jag vänder och vrider på det känns det synd att ett så användbart stycke bokstäver ska få ligga helt bortglömda. Man kan tänka sig en underlig hatt av något slag... Ett egenartat kryp som lätt skulle kunna trassla in sig i håret... Ett magiskt sesam öppna dig att använda när alla andra utvägar är stängda... Något att strö på morgongröten... En varm hälsningsfras... Som sagt... Användbart. 

Härmed förklarar jag ordet krusifibadanfibahuska erövrat och inlagt i mitt allmänna ordförråd. Varsågod, krusifibadanfibahuska någon?



torsdag 16 augusti 2018

Egensinnig

Egensinnig. Eller kanske; självrådig, envis, omedgörlig, halsstarrig, tjurskallig, egenvillig, egenmäktig, hårdnackad, orubblig, bångstyrig, trotsig och obstinat enligt synonymordlistan. Kan det vara bra? Att gå emot strömmen och dyka under ytan. Att göra saker för att man vill. Att inte säga ja till för mycket. Jag vill hitta på nytt, jag vill tänka, prova och fundera. Men det går inte riktigt ihop med att alltid synas. Jag vill tillåta mig bortglömda stunder. För att bli bättre. 

Att inte vilja tävla
är inte samma sak
som att sakna viljan 
att vara
bra