fredag 12 oktober 2018

Sammet och guld. Och att unna sig.

Sammet och guld... Det finns inga bättre ord att beskriva de senaste dagarna! Oktober är så här långt mjukaste sammet och skimrande guld! Vindarna smeker ansiktet mjukt och det kommer till och med varma stråk i draget. Träden är doppade i guld och kullar och skog insvepta i skira slöjor... Ögonen frossar! Det gäller att passa på, underbart kan vara kort! Och just det här ljuset är helt fantastiskt! Varmt och rökigt på en gång, lite som en mix av flytande honung och grillrök... 

Blandningen är nästan magisk, fantasin tar ivriga skutt av allt som den vill hitta på! Det är inte ens svårt att tänka sig älvor bölja fram så här års eller en mystisk ryttare försvinna in i skuggorna. 


Det heter alltid att man ska unna sig... Så ja, idag har jag unnat mig! Jag gick en lång promenad med kameran och jag tillät mig inte en enda gång att ha bråttom. Kastanjeblad.... Vem kan motstå kastanjeblad...? Särskilt i guld... Jag har laddat fantasireserven och längtar efter papper och penna. 





tisdag 4 september 2018

Krusifibadanfibahuska

Har städat och röjt lite i hjärnkontoret... Som på så många andra ställen i livet behöver det en omgång ibland. Från början samlar man på sig utan en tanke på att ting på något sätt måste administreras. Sedan kommer man till nästa nivå då man börjar sortera, lägga i lådor för framtida sparande, lägga i högarna för bortskänkes och slänga. Ibland ramlar man över saker som man helt glömt bort att man hade. Intressanta men lite omöjliga. Likadant i hjärnkontoret där nu ordet krusifibadanfibahuska rullat fram. Ett alltidord som jag hörde för så längesedan att jag inte kan komma ihåg ett före... Men vad det är förutom ett tungvrickarord har jag inte den blekaste aning om. 

Det är en säregen grunka jag bär runt på utan att riktigt veta hur den ska användas och just därför har jag genom tiden hanterat det med en viss försiktighet. Jag har letat mig omkring men hittar det ingen annanstans. Det kan vara en udda svordom, en ekivok omskrivning eller bara helt oskyldigt och missförstått. När jag vänder och vrider på det känns det synd att ett så användbart stycke bokstäver ska få ligga helt bortglömda. Man kan tänka sig en underlig hatt av något slag... Ett egenartat kryp som lätt skulle kunna trassla in sig i håret... Ett magiskt sesam öppna dig att använda när alla andra utvägar är stängda... Något att strö på morgongröten... En varm hälsningsfras... Som sagt... Användbart. 

Härmed förklarar jag ordet krusifibadanfibahuska erövrat och inlagt i mitt allmänna ordförråd. Varsågod, krusifibadanfibahuska någon?



torsdag 16 augusti 2018

Egensinnig

Egensinnig. Eller kanske; självrådig, envis, omedgörlig, halsstarrig, tjurskallig, egenvillig, egenmäktig, hårdnackad, orubblig, bångstyrig, trotsig och obstinat enligt synonymordlistan. Kan det vara bra? Att gå emot strömmen och dyka under ytan. Att göra saker för att man vill. Att inte säga ja till för mycket. Jag vill hitta på nytt, jag vill tänka, prova och fundera. Men det går inte riktigt ihop med att alltid synas. Jag vill tillåta mig bortglömda stunder. För att bli bättre. 

Att inte vilja tävla
är inte samma sak
som att sakna viljan 
att vara
bra

tisdag 5 juni 2018

Hoppar omkring



Så känns det verkligen ibland. Att man bara hoppar omkring och inget blir gjort. Det är först när man tittar i backspegeln som man ser att det faktiskt blev saker gjorda. När det inte funkar som man vill får man streta på ändå och försöka hitta det inre lugnet... Mycket svårhittat ibland men väl värt att leta efter. För egentligen vet jag ju att jag inte sitter i sjön. Men morrar gör jag över tekniska problem och extra krångel som äter tid. Nej inte äter... Glufsar! Så här års störs dessutom koncentrationen av blå himmel och sol. Men det känns helt okej. Livet levs bäst barfota.

Trädgården är invaderad av svartvita ligister... De skränar och förstör... Jag gillar dem verkligen inte men får erkänna att de är snygga att se på. Så några första skisser har det blivit på eländena.  

Kung i björken...
Då gillar jag ekorrarna bra mycket bättre. Vid det här laget är de helt galna och jagar varandra utan att bry sig speciellt mycket om att jag står i vägen. Ibland vänder de till och med om för att ta sig en extra titt på mig. Jag brukar prata snällt med dem med förhoppningen att de ska vänja sig vid mig. Inte helt utan baktankar förstås. Jag hoppas på bra bilder...


Och tvärtemot vad många tror så är inte vår vanliga ekorre sugen på vare sig fågelägg eller fågelungar. Någon som inte är sällskapssjuk är stenknäcken. 

Tycker mest han ser ut att vilja sucka åt mig. Kommer du nu med kameran! Igen??? Är det för mycket begärt med lite matro på det här haket???

Värmen har ställt till det. Jag har inte fått ner alla frösådder jag har stående. Vi har sandjord och med brännande sol blir det inte så bra. Jag har anpassat växtligheten i trädgården till bara tåliga perenner. Men när till och med lupinerna i vägkanten lägger sig platt inser man att det är torrt. På altanen har jag en Blomman för dagen. Otrolig färg och som gravt färgberoende låter jag ögonen drunkna i den. Den är en himlaflik från en sommardag. Sprött flyktig och ljuvt längtansvärd. 









måndag 9 april 2018

Tid att göra inget

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten
har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten
dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat
i tusen och tusen år
och sinnen som frusit och domnat 
har vaknat varje vår



Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...



 Flörtande blåmesar...
Sångsvanar...
Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken. 



Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna. 


fredag 16 mars 2018

Försöker med lite vår


Den här våren (nåja, mer vinter men vem är väl jag att döma) är det mycket som krånglar. Vardagsretsamheter. Och ingenting går riktigt så fort som man tänkt sig. Skrivaren har bestämt att den behöver vila upp sig och få lite nya inplantat annars vill den inte skriva ut ett endaste litet papper till. Smått stressande när det finns massor av kort som helst redan skulle varit färdiga... Med tiden har man fått lära sig att det inte hjälper att bli upprörd. Fast det blir man ju ändå förstås :) Och så har jag bitit sönder en tand men jag lovar att det inte var i upprördhet över skrivaren. Det var så klart inte heller roligt. Vi är lite justerade både jag och skrivaren. Enda skillnaden är att jag inte arbetsvägrar. 

Det har blivit en hel del på vårtemat i brännugnen det sista. Blåsippor, vitsippor, snödroppar och pärlhyacinter. Gissa om jag längtar efter de äkta! Just nu känns den riktiga våren inte riktigt inom räckhåll. Kastade ut äpplen till fåglarna nyss och de studsade på skaren... Kallt, kallt, kallt! Men solen skiner och jag känner mig nästan drabbad av städlust. Men bara nästan... Lite mer får den allt anstränga sig först. 



.

måndag 26 februari 2018

Oplanerad stillhet

Helt oplanerat stillsamt blev det förra veckan. Influensan bestämde sig helt oinbjuden för att hälsa på. Kom faktiskt inte ihåg vilken oerhört tröttsam gäst det är men efter att ha tillbringat en vecka tillsammans i soffan hoppas jag det dröjer innan vi träffas nästa gång. Feber en hel vecka är inte det roligaste man kan hitta på, särskilt inte som man orkar precis ingenting. Men nu är jag på banan igen!

Lite nya äventyr har jag ägnat mig åt. På senare tid har jag sett så mycket fina handfärgade garner. Och naturligtvis kan jag inte göra som andra gör och köpa mig några nystan... Jag måste förstås prova enligt principen; kan själv... Nyanserna har hittills inte blivit som jag tänkt men fina ändå. Det är roligt. Och faktiskt lätt! Mycket lättare än att färga tyg som jag har gjort en hel del. Garnet är ull och färgen är syrafärg där man tillsätter citronsyra för att få den att fastna. Nedan syns det blå förstlingsförsöket.


Helgen bjöd på ett otroligt vackert väder. Då kände vi oss fortfarande sjuka men ingenting hindrar att man åker bil. Eller kliver ur den ett par meter för att fota. Det piggar upp den mest uttråkade sjukling. Säga vad man vill om februari... Ett kallt elände men med oslagbart ljus!