Sommarkänslan

En dag är den bara där. Känslan av sommar. Almanackan har visat juni ett tag men det har inte känts rätt. Man är kvar i april. Så en dag när jag kliver ut så är jag mitt i sommaren och jag hör hur den andas runt omkring mig. Vinden sveper i björkslöjorna. Allt är grönt, tätt, blommigt! Stressade fågelföräldrar vallar sina telningar i trädgården under högljutt tjatter. Allra mest högljudda är skatorna. Det är skrik och skrän mest hela tiden och vissa ligistfasoner förekommer. Som att knipsa den vita jordgubbskarten från plantorna i hela klasar. Och slänga iväg... Inte populärt! Och häromsistens en nyfiken unge som besökte växthuset och fick lyftas ut. Reaktionen var inte rädsla utan mer; fy så trista ni är, låt mig greja! Man kan väl säga att den såg näbbig ut... Men ändå, små tuffa ligister som sedan högljutt sitter och skriker efter mamma. Man kan inte låta bli att tycka om dem lite. Men bara lite! Skatorna är också vansinnigt avundsjuka på ekorrarna och bajsbombar mer än gärna deras vattenskål eller ställen där de vill vara. Gärna flera gånger om dagen. Så just skatorna är inte de mest populära invånarna just nu. 

Igår tog jag en tidig morgonpromenad och såg hur svarthake-doppingen kalasade på en kräfta. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var, tänkte mest att det var en stackars groda som råkat illa ut. En imponerande måltid för en så liten fågel för den är sannerligen inte stor.

Sångsvanarna tog det värdigt lugnt Putsade fjädrar, simmade lite stillsamt och sträckte sedan ut och såg ut att vila på vattnet. Ståtligt vackra utan snabba rörelser. Vid vatten är det aldrig stilla, djurlivet fullkomligt sjuder. Mycket sländor av olika slag och svalor som sveper över vattenytan trålande efter insekter. Jag förstår verkligen varför Linné trodde att de övervintrade i bottnen på sjöar. Man följer dem med ögat när de svischar över vattnet och så vips är de borta! Inte undra på att man missar dem då de naturligtvis har dykt...

När sommaren får tillgång till alla sinnen stillar sig vårbruset, att då pinna på till varje pris är inte det man vill. Steget dröjer en aning längre, ögat fastnar vid horisonten medan vinden sakta sveper över fält och det enda som hörs är brummandet från en blomsterströdd dikeskant.