Odens jakt, nyårsmagi och bleka förhoppningar

Nu gör vi slut på det sista av 2020! Året som verkligen inte blev som alla andra. Året som kidnappade tillvaron från det som vi tagit för givet till en rätt okänd del av verkligheten. Allt har inte varit dåligt. Någonstans när samhället slog till alla bromsar märkte man att man, utan att veta om det, suttit fastbältad på ett höghastighetståg med en fartblind lokförare. Först när allt rullade lite långsammare insåg vi farten... Och det blev tid över för första gången på väldigt länge. 
Men annars har mycket varit skräp. Samhällskriser verkar ta fram det bästa och det sämsta hos människor. Starka band och övertygelser blir starkare och spruckna stenar skakar till sist sönder när ingenting finns som håller dem samman. Jag vågar inte säga; nu kan det inte bli värre, nästa år blir toppen! Sist jag tänkte så låg det värsta året någonsin framför mig. Men jag hoppas, ända från tårna hoppas jag, på ett gladare, friare, vänligare, lättare och roligare 2021!

Nytt År... Nya löften? Nej knappast. Men visst är det lite av en nystart, en chans att få börja på ett helt nytt och oböjt år? Ett stråk av magi från tider för länge sedan levda och nya, inte ens påbörjade. Någonstans vid tolvslaget är allting möjligt. Någonstans där känns det som man nästan kan nudda dem som lämnat tiden. Men förstås... Då måste man stänga av TV:n...

Mediabrus suger upp mycket av tid och ersätter ibland även den egna fantasin och förmågan att uppleva. Bland det bästa som fanns när jag var liten var att lyssna. Att sitta uppkrupen vid fotändan av morfars säng sent på kvällen när han skulle sova resulterade ofta i att man fick höra många bra historier. Ofta av den sort som gjorde att jag sedan var tvungen att hoppa förbi alla mörka fönster... Särskilt det i trappan, vem visste vad som kunde lura där utanför! En kväll berättade han om något som jag funderade länge på. En sen och mörk kväll när morfar själv var på väg hem med sin pappa upp genom skogen hörde de som ett stråk av skällande hundar som drog förbi på himlen vid skogskanten. De hörde det länge tills det blev allt svagare. Morfar var storögd och frågade sin pappa vad det kunde vara. Pappan svarade att, Äh, det var inte något att bry sig om. Det var bara Odens jakt som dragit förbi! Morfar hade inte google och möjlighet att söka på nätet så det var något han tänkte på genom åren. Och även jag kände håren på armarna resa sig. Odens jakt? Burr! Men nu har jag förstört lite av magin och sökt på nätet... Fenomenet är välkänt och förekommer ofta i gammal folktro. En teori är att det kan vara vildgäss som flyger om kvällen, hundskallen är då deras läten. Vildgäss är ju mindre fascinerande än Odens jakt men lite spännande är det. Något himmelskt jaktlag har jag aldrig ramlat över men vingbrus av stora vingar helt nära huvudet i kompakt beckmörker är också snudd på magiskt. 

Gott Nytt År!

Knasper, knasper, vem gnager på mitt hus..? Och lite om att bli plankad.

Det började tidigt i höstas. En obestämd, rätt obehaglig närvaro. Prassel, prassel... Jag tror att alla som bor i ett gammalt hus på landet varit med om det. Mössen! Som gärna vill flytta in i ditt hus och dela ljuvt och lett med dig... I år har tydligen varit ett värre år än många andra. Så kriget började. Ett tag samexisterade vi reserverat och ovilligt på var sida av väggen tills plötsligt en företagsam mus fick för sig att nu ville hon nog utöka sitt territorium och se mer av världen.

Ett gnagande började. Inte bara i väggen utan det kröp ända under skinnet. Goda råd var dyra, särskilt som man inte är en musfantast utan snarare känner nackhåren resa sig vid minsta tecken. En morgon fick jag nog. Nu skulle den straffas och på det mest ondskefulla sätt jag kunde tänka mig... Jag släpade fram stora högtalaren och tryckte den mot väggen. Sedan letade jag upp Rammstein radio (Rammstein är ett tyskt metalband för den som har turen att inte veta...) maxade volymen och lät det stå på åtta timmar medan jag lämnade huset. Efter det var det mycket stillsamt den kvällen. Efter ett par försiktiga gnaganden nästa morgon upprepades behandlingen. Och nu är det tyst. Än så länge. Gnagare må vara söta. Men på avstånd. Och de gillar inte Rammstein... Hurra!

Det här året har verkligen försvunnit fort. Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Förhoppningsvis blir nästa lite mindre knepigt. Mycket saker har varit inställda och man har fått jobba på i sin ensamhet. Inte alltid fel det heller. Men så ibland blir man ledsen. Sårad. Förvånad. Man ser att någon i ens omedelbara geografiska närhet helt plötsligt tillverkar föremål förvillande lika dina för försäljning. Man blir sårad och helt paff i en enda röra samtidigt eftersom det är ett av dina "signaturföremål". Ett som du känner dig väldigt förknippad med. Något av det allra första du hittade på och med en design som hållit sig genom åren. 12+ år eller så... Och som du aldrig sett att någon annan gör. Det finns saker som "alla" glasfusare gör men detta är inget av dem. Och det svåraste är alltid att hitta på. Inte att göra... Men jag biter ihop och tänker att jag låter mig inte nedslås. Istället tänker jag att jag gör reklam för mina saker. Jag skriver fakta om mina egna grejer, fotar och lägger in på min Fb sida.

Det som gör att jag sedan känner mig trampad på, på riktigt, är att jag i morse ser att den jag är besviken på varit inne och lämnat en kommentar. Tydligen var min faktabeskrivning av min produkt på något sätt provocerande så att hon måste framhålla hur hon gör. Jag förstår inte logiken varför den kommentaren lämnades. Under alla år jag hållit på har det inte kommit en gillatumme eller en uppskattande kommentar från personen ifråga. Utan just bara den som handlade om hennes eget. På min sida. Och EN tumme ser jag nu. Men att kopieras är ju också beröm... 

Alla hämtar idéer från varandra, alla får inspiration. Men det måste vara just inspiration. Och med en variation. Man kan inte på ett vettigt vis hindra någon från att kopiera (särskilt när man är en liten småföretagare) men det ligger en heder i att hitta sitt eget. Jag driver inte mitt företag med hårda armbågar och högt tonläge. Jag tror på vänlighet och jag får så mycket stöd och uppmuntran av både kunder och följare på sociala medier så det kommer alltid att vara den väg jag väljer. Enda sättet att konkurrera är att hålla sig unik. Att försöka göra bra saker. Och att bemöta världen med vänlighet. Det lönar sig alltid i längden. 

Men så har jag roligt också. När jag målar så är det just vad jag har. En julängel är snart klar. Ska bara peta lite till... 

Var rädd om ditt barn

Jag tror alla föräldrar överväldigas av känslan när de håller sitt lilla barn för första gången. Känslan av att vilja skydda. Ansvaret känns enormt.

Vi vill att barnet ska få en lycklig barndom. 

Vi vill att de hela livet ska känna sig älskade och trygga. 

Kunna vila i att de är speciella och enormt värdefulla. 

Allra helst skulle vi vilja ge dem månen, stjärnorna, vinden, solen. 

Tanken på att de någon gång i livet skulle bli övergivna, känna sig rädda, otrygga, förvirrade, ensamma kan krossa oss. Att ditt fina barn skulle hamna vid sidan av, inte skulle få tillräckligt med hjälp utan att bli lämnad ensam ofta, ofta. Även när det var riktigt sjukt. 

Den tanken får dig att vilja färdas genom tid och rum för att fånga upp ditt fina barn. Du skulle göra allt för att ditt barn skulle få känna trygghet. Alltid. 

Därför gör det ont att tänka på alla barn. De som en gång var barn. Dyrbara, älskade underbara barn. Nu är de 80- 90-någonting eller mer. Som inte riktigt får plats. Ibland inte får plats alls.

Exakt när slutar man att vara dyrbar?

Arbetslusten

Egentligen märks den inte förrän den kommer tillbaka... I vardagen knegar man på, vissa dagar segare än andra. Lite som kramsnö på ullstrumpor. Ni vet, det funkar men det kunde varit bättre. Och så helt plötsligt har man glid, medvind och glitter. Det är då man märker att arbetslusten varit på semester och helt plötsligt bestämt sig för att komma hem igen. Det är ett kärt återseende. Det riktigt bubblar i kroppen så glad blir man. Allt, allt, allt vill man genast sätta händer och tänder i. Arbetslusten kan som alla kompisar vara rätt krävande om man umgås hela tiden. Men vem vill sätta gränser när det var ett tag sedan man sågs? Och inte vet man hur länge den bestämt sig för att stanna så det är bara att hänga på. Lite jobbigt blir det när Arbetslusten radar idéer och inte förstår ordet nej. Men jag anpassar mig, man vill ju inte vara trist så den suckar och drar i förtid. Så om ni undrar var jag håller hus hänger jag med Arbetslusten ett tag. 

Stjärnor på gång i ugnen nu. Julen kommer snabbare än man tror. Varje år...

Små söta solrosor finns klara. 

Med tanke på kompisar... Kurrarna har varit osynliga länge, därför blir man glad när de kikar förbi. Även om man mest bara råkar skymta svansen i förbifarten. Men de hörs desto mer. 

Älskar tiden som är nu. Ljuset (nåja, när solen skiner och det fortfarande är dag), de fina färgerna och ett visst lugn. Naturen förbereder sig för vila. 

September är värd att älskas

I mitten på augusti sådär så börjar hösten skymta när man vänder sig lite hastigt om... Kvickt slinker den undan och gömmer sig bakom solgass, bara fötter och sammetskvällar med fullmåne. Vi anar mörker, kyla och strilande regn... Och vi spjärnar emot men den går inte att hejda. Den slutar att slinka undan och den allra första höstdagen sveper in. Och den är så... Så... Älskansvärd! Hur jag än försöker låta bli så måste jag bara älska ljungen som blommar. I regnvått morgonljus är marken täckt i lila glitter och på varje blåbärsbuske ligger älvaslöjor på tork. Nåja, de som inte ser eller förstår så bra kanske, men bara kanske, skulle kalla dem spindelnät... Vad man än väljer att kalla dem så är är det vackert. Solen är gyllene och mjuk och eftersom det faktiskt blir rätt mörkt om kvällen så är det helt ok att krypa inomhus och tända en lampa utan dåligt samvete. Bara det är värt att älska september för.

I trädgården har jag inträtt i lättjans tid. Jag sträcker mig så långt att jag plockar tomater och bävar för att frosten ska komma och snuva bort allt i ett nafs. 

Luktärten har vilat ett tag men gör nu omtag. Jag får inte glömma att plocka frön från den blå. Den som blev så fin med vallmon fast de inte alls passar ihop. 

September är gränsland. Sommar balanserande på hösens kant. 

När man råkar springa på sig själv

Visst är det konstigt men precis det kände jag att jag gjorde idag. Sprang på mig själv. Jag var inte medveten om att jag var borttappad förrän jag med en duns helt plötsligt landande. Pang eller möjligtvis plupp så kände jag hur otroligt levande jag var. Lite som att ha simmat under ytan och helt plötsligt bryta genom vattenytan. Fast man inte hade en aning om att man badade... Jaja, så kan det bli. Mitt i trädgården kånkandes på något så kände jag att jag var precis där jag ville vara och gjorde precis det jag ville göra. Himlen var blå, gräset grönt och alldeles i närheten fanns de jag älskar allra mest. Då kan man inte annat än att våga sig på att känna lycka i nuet. Jag kände mig så mycket som jag. För att fånga känslan tror jag man skulle kunna kalla det kvalitativ närvaro.

När jag inte råkar stöta ihop med mig själv så där oförhappandes kan jag ibland känna att vi absolut inte har en trädgård. Vi har ett minizoo. Fullt med stora personligheter. Vissa är lite mer anonyma och andra tar rätt stor plats och man kommer på sig med att spana efter dem när man kliver upp på morgonen. En av de näpnaste, sötaste och charmigaste är den lilla ekorrungen som dök upp för några veckor sedan. Då var han så liten att jag aldrig sett en så liten ekorre för sig själv. Nu har han växt till sig en hel del och börjar bli riktigt sällskaplig. Idag överraskade han mig med att tjattra och skutta förbi mig alldeles intill när jag lade ut lite av favoritgodiset äppelbitar. De äts noga och bara ett tunt skal blir kvar. När vi satt och fikade tvekade han inte att hoppa förbi oss över altangolvet för att sedan ligga på en gren i äppelträdet och titta på oss. Han verkade dock smått förolämpad över att bli bjuden på mandelspån... Inte ok såg han ut att säga.

Att äta rent äppelskal är lite som att slicka tallriken...

Sedan har vi herr och fru gräsand som brukar ta sig ett dopp i fågelbadet... Det är knappt de går i men med lite god vilja kan de till och med simma lite grann. I väldigt smutsigt vatten... Det skulle verkligen behöva bytas men vi vågar inte riktigt för då skulle vi behöva flytta keramikgrodan som står på kanten och i den bor det en blåmesfamilj. Vi får snällt leva med smutsigt vatten så länge för vi känner verkligen inte att vi vill vräka en småbarnsfamilj. 

Vi har även herr och fru hackspett. Det höll på att gå riktigt illa häromdagen. Två projektiler flög i full fart med två rejäla smällar in i fönstret på andra våningen  på vårt uthus. Det var hackspettarna. En flög iväg medan den andra singlade till marken. Mannen i huset flyttade försiktigt fru hackspett (det var hon som singlade) från stenläggningen till gräset i närheten och i skydd av ett träd. Länge låg fru hackspett där och såg eländig ut. En halvtimme gick och vi tänkte nog att det inte skulle gå så bra. Då helt plötsligt far en skrikande projektil genom luften och dyker ner över den skadade och liksom sveper med henne från marken. Min första tanke var att det var en rovfågel men det var istället två hackspettar som flög iväg tillsammans. Herr hackspett hade hämtat upp. Senare på kvällen var båda framme igen och balansen i trädgården återställd. 

Coronapresenter eller Nigeriabrev

Ibland befinner man sig i omständigheter som man trodde inte kunde inträffa i vår välordnade och väloljade vardag. Ett otäckt litet virus börjar mullra vid horisonten. Stillsamt först, medan vi drar på axlarna. Sedan rasar det in som ett rejält åskväder. Oj då, plötsligt vet vi inte riktigt vilket ben vi ska stå på. Är det verkligen farligt? Behöver vi bry oss alls? Sedan inser vi att vi måste bry oss.

Många branscher går på knäna när inte allt löper på som vanligt. Stora kedjor klarar inte av en månads minskade intäkter utan välter omkull med ett brak. Mindre verksamheter drar mer stillsamt sin sista suck. När det oväntade händer tar det fram både det bästa och sämsta i samhället. Människor hittar nya kreativa lösningar och börjar bry sig lite mer om vad som händer i det lilla. Trots allt känns det bra att bo i en liten kommun, närheten till människan är självklar. Man försvinner inte bort i anonymitet ens som gammal och svag.

Sedan finns det företeelser som jag med häpnad ser dyka upp här och var. Jag är hantverkare och tillverkar följaktligen saker. Saker som jag hoppas ska glädja den som köper dem och även de som kanske får dem i present. Förhoppningsvis sparas de i många år. Ting valda med omtanke. Jag gör det jag alltid har gjort, jag tillverkar och hittar på nytt allteftersom.

Visst är det annorlunda just nu, stillsamt är väl rätta ordet. Samtidigt ser jag de runt omkring mig (jag får väl säga kollegor) som helt plötsligt vädrar nya affärsmöjligheter. Kom och handla, skicka något fint nu när du inte kan träffa dina anhöriga. Vad vill du ha?  Vi ordnar... Vackert så men är inte det något vi alltid borde göra? Den massiva marknadsföringen av "vi hjälper dig att bry dig"-gåvor känns obekväm och skaver. Hade du köpt just den presenten i ett normalläge? Tycker du att det är ett bekvämt sätt att lätta samvetet?

Som hantverksföretagare känns den marknadsföringen billig och cynisk. Omtanke börjar i hjärtat även i en coronadrabbad tid. Gåvor med omtanke är inte snabbmat som lite slarvigt ska pumpas ut. Alla skriker i kör; handla av just mig! Mitt företag är viktigt! Och med skuldbeläggelsen i nästa andetag: annars kommer inte mitt företag att finnas kvar... Men nu sitter vi faktiskt alla i samma båt... Du kan inte kräva av dina medmänniskor att de ska ösa just din båt när alla båtar har sprungit läck.

Man kan inte ha som affärsidé att tjäna pengar på kris och olycka. Eller dåligt samvete. Samhället har större utmaningar än så. För mig känns "coronapresent" som ett begrepp i stil med Nigeriabrev... Det finns hundra sätt att visa omtanke. De flesta kostar inga pengar alls. 

Men om vi glömmer alla otäcka små viruseländen för en stund så är det den bästa av tider. Enda problemet är att våren har så brått att man knappt hinner njuta! I trädgården har den allra minsta lilla ekorre dykt upp. Så otroligt liten och så otroligt söt! Jag brukar lägga ut äppelbitar till "mina" ekorrar, det verkar vara uppskattat. De gnager ur fruktköttet och lämnar sedan skalen efter sig, oftast högt upp i ett träd. 

Nu är nog backsipporna så gott som överblommade men det är en magisk känsla när ett helt fält glimmar i lila och silvergrått och solen sveper lågt med de sista strimmorna. Det är då man sänker rösten för att inte störa stillheten. 

Och tittar man sig noga omkring ser man även dem som inte gärna vill bli sedda. Mamma kanadagås (eller möjligtvis pappa gås, har dålig koll på hur långt de kommit i jämställdhetsarbetet) är expert på att ligga absolut blickstilla i sitt bo när jag passerar. Visste jag inte att hon skulle finnas just där skulle jag lätt missa henne. 

Jag är dålig på att komma ihåg att plocka blommor men vitsippor kändes som ett måste. Ljuvliga underbara tid, stå still en liten stund. Jag vill vila i våren. 

Februaris glödande hjärta

Februari... Egentligen borde jag gilla att dagarna blir längre, att det eviga mörkret drar sig tillbaka lite. Men jag är inte nöjd. Februari är månaden då jag känner mig som mest misslyckad. Januari vilar fortfarande tillbakalutad på julen och nyåret. Året är helt nytt, inte kan man hitta på så mycket då? Det är ju bara en uppstart liksom. I mars exploderar våren med glada fåglar och nyvakna blommor. Jag får sådan lust att dra igång projekt. Putsa fönster, måla väggar, gräva i trädgården. Helst i hela. Men februari... Den är liksom inklämd mittemellan. Så hopplöst fastlåst. 

Vintern viskar fortfarande i det ena örat; sätt dig du i soffan! Det är inte lönt att göra något än. Och visst är du väl lite vintertrött? Ta en kopp kaffe du och bläddra i lite gammal trist reklam. Alltid slår det ihjäl en liten stund. 

I andra örat susar våren; kom igen! Upp och hoppa! Sitter du här och slösar bort möjligheter??? Det är nu du ska planera, ta livtag på allt det där som står på vänt! Skynda dig så att du får lite försprång! Människa rör på  dig! 

Och så sitter jag och tittar ut genom fönstret och har liksom hakat upp mig. Med ena benet i vintern och det andra i våren. Allt jag tänker fastnar halvvägs. Projekten går trögt. Ute blåser det och jag sitter och kniper med tårna, rädd att strömmen ska gå, och att allt jag har laddat ugnen med ska gå åt skogen.

Helt plötsligt står det klart. Februari är en laddmånad! Månaden då man laddar för att året ska dra igång på allvar. Någonstans mitt i allt det grå och tröga börjar hjärtat glöda. Lite flämtande i början innan det kan kasta av sig februari. Snart så!