lördag 23 maj 2020

När man råkar springa på sig själv

Visst är det konstigt men precis det kände jag att jag gjorde idag. Sprang på mig själv. Jag var inte medveten om att jag var borttappad förrän jag med en duns helt plötsligt landande. Pang eller möjligtvis plupp så kände jag hur otroligt levande jag var. Lite som att ha simmat under ytan och helt plötsligt bryta genom vattenytan. Fast man inte hade en aning om att man badade... Jaja, så kan det bli. Mitt i trädgården kånkandes på något så kände jag att jag var precis där jag ville vara och gjorde precis det jag ville göra. Himlen var blå, gräset grönt och alldeles i närheten fanns de jag älskar allra mest. Då kan man inte annat än att våga sig på att känna lycka i nuet. Jag kände mig så mycket som jag. För att fånga känslan tror jag man skulle kunna kalla det kvalitativ närvaro.

När jag inte råkar stöta ihop med mig själv så där oförhappandes kan jag ibland känna att vi absolut inte har en trädgård. Vi har ett minizoo. Fullt med stora personligheter. Vissa är lite mer anonyma och andra tar rätt stor plats och man kommer på sig med att spana efter dem när man kliver upp på morgonen. En av de näpnaste, sötaste och charmigaste är den lilla ekorrungen som dök upp för några veckor sedan. Då var han så liten att jag aldrig sett en så liten ekorre för sig själv. Nu har han växt till sig en hel del och börjar bli riktigt sällskaplig. Idag överraskade han mig med att tjattra och skutta förbi mig alldeles intill när jag lade ut lite av favoritgodiset äppelbitar. De äts noga och bara ett tunt skal blir kvar. När vi satt och fikade tvekade han inte att hoppa förbi oss över altangolvet för att sedan ligga på en gren i äppelträdet och titta på oss. Han verkade dock smått förolämpad över att bli bjuden på mandelspån... Inte ok såg han ut att säga.




Att äta rent äppelskal är lite som att slicka tallriken...

Sedan har vi herr och fru gräsand som brukar ta sig ett dopp i fågelbadet... Det är knappt de går i men med lite god vilja kan de till och med simma lite grann. I väldigt smutsigt vatten... Det skulle verkligen behöva bytas men vi vågar inte riktigt för då skulle vi behöva flytta keramikgrodan som står på kanten och i den bor det en blåmesfamilj. Vi får snällt leva med smutsigt vatten så länge för vi känner verkligen inte att vi vill vräka en småbarnsfamilj. 


Vi har även herr och fru hackspett. Det höll på att gå riktigt illa häromdagen. Två projektiler flög i full fart med två rejäla smällar in i fönstret på andra våningen  på vårt uthus. Det var hackspettarna. En flög iväg medan den andra singlade till marken. Mannen i huset flyttade försiktigt fru hackspett (det var hon som singlade) från stenläggningen till gräset i närheten och i skydd av ett träd. Länge låg fru hackspett där och såg eländig ut. En halvtimme gick och vi tänkte nog att det inte skulle gå så bra. Då helt plötsligt far en skrikande projektil genom luften och dyker ner över den skadade och liksom sveper med henne från marken. Min första tanke var att det var en rovfågel men det var istället två hackspettar som flög iväg tillsammans. Herr hackspett hade hämtat upp. Senare på kvällen var båda framme igen och balansen i trädgården återställd. 





måndag 4 maj 2020

Coronapresenter eller Nigeriabrev

Ibland befinner man sig i omständigheter som man trodde inte kunde inträffa i vår välordnade och väloljade vardag. Ett otäckt litet virus börjar mullra vid horisonten. Stillsamt först, medan vi drar på axlarna. Sedan rasar det in som ett rejält åskväder. Oj då, plötsligt vet vi inte riktigt vilket ben vi ska stå på. Är det verkligen farligt? Behöver vi bry oss alls? Sedan inser vi att vi måste bry oss.

Många branscher går på knäna när inte allt löper på som vanligt. Stora kedjor klarar inte av en månads minskade intäkter utan välter omkull med ett brak. Mindre verksamheter drar mer stillsamt sin sista suck. När det oväntade händer tar det fram både det bästa och sämsta i samhället. Människor hittar nya kreativa lösningar och börjar bry sig lite mer om vad som händer i det lilla. Trots allt känns det bra att bo i en liten kommun, närheten till människan är självklar. Man försvinner inte bort i anonymitet ens som gammal och svag.

Sedan finns det företeelser som jag med häpnad ser dyka upp här och var. Jag är hantverkare och tillverkar följaktligen saker. Saker som jag hoppas ska glädja den som köper dem och även de som kanske får dem i present. Förhoppningsvis sparas de i många år. Ting valda med omtanke. Jag gör det jag alltid har gjort, jag tillverkar och hittar på nytt allteftersom.


Visst är det annorlunda just nu, stillsamt är väl rätta ordet. Samtidigt ser jag de runt omkring mig (jag får väl säga kollegor) som helt plötsligt vädrar nya affärsmöjligheter. Kom och handla, skicka något fint nu när du inte kan träffa dina anhöriga. Vad vill du ha?  Vi ordnar... Vackert så men är inte det något vi alltid borde göra? Den massiva marknadsföringen av "vi hjälper dig att bry dig"-gåvor känns obekväm och skaver. Hade du köpt just den presenten i ett normalläge? Tycker du att det är ett bekvämt sätt att lätta samvetet?

Som hantverksföretagare känns den marknadsföringen billig och cynisk. Omtanke börjar i hjärtat även i en coronadrabbad tid. Gåvor med omtanke är inte snabbmat som lite slarvigt ska pumpas ut. Alla skriker i kör; handla av just mig! Mitt företag är viktigt! Och med skuldbeläggelsen i nästa andetag: annars kommer inte mitt företag att finnas kvar... Men nu sitter vi faktiskt alla i samma båt... Du kan inte kräva av dina medmänniskor att de ska ösa just din båt när alla båtar har sprungit läck.

Man kan inte ha som affärsidé att tjäna pengar på kris och olycka. Eller dåligt samvete. Samhället har större utmaningar än så. För mig känns "coronapresent" som ett begrepp i stil med Nigeriabrev... Det finns hundra sätt att visa omtanke. De flesta kostar inga pengar alls. 



Men om vi glömmer alla otäcka små viruseländen för en stund så är det den bästa av tider. Enda problemet är att våren har så brått att man knappt hinner njuta! I trädgården har den allra minsta lilla ekorre dykt upp. Så otroligt liten och så otroligt söt! Jag brukar lägga ut äppelbitar till "mina" ekorrar, det verkar vara uppskattat. De gnager ur fruktköttet och lämnar sedan skalen efter sig, oftast högt upp i ett träd. 




Nu är nog backsipporna så gott som överblommade men det är en magisk känsla när ett helt fält glimmar i lila och silvergrått och solen sveper lågt med de sista strimmorna. Det är då man sänker rösten för att inte störa stillheten. 



Och tittar man sig noga omkring ser man även dem som inte gärna vill bli sedda. Mamma kanadagås (eller möjligtvis pappa gås, har dålig koll på hur långt de kommit i jämställdhetsarbetet) är expert på att ligga absolut blickstilla i sitt bo när jag passerar. Visste jag inte att hon skulle finnas just där skulle jag lätt missa henne. 



Jag är dålig på att komma ihåg att plocka blommor men vitsippor kändes som ett måste. Ljuvliga underbara tid, stå still en liten stund. Jag vill vila i våren. 






torsdag 20 februari 2020

Februaris glödande hjärta



Februari... Egentligen borde jag gilla att dagarna blir längre, att det eviga mörkret drar sig tillbaka lite. Men jag är inte nöjd. Februari är månaden då jag känner mig som mest misslyckad. Januari vilar fortfarande tillbakalutad på julen och nyåret. Året är helt nytt, inte kan man hitta på så mycket då? Det är ju bara en uppstart liksom. I mars exploderar våren med glada fåglar och nyvakna blommor. Jag får sådan lust att dra igång projekt. Putsa fönster, måla väggar, gräva i trädgården. Helst i hela. Men februari... Den är liksom inklämd mittemellan. Så hopplöst fastlåst. 

Vintern viskar fortfarande i det ena örat; sätt dig du i soffan! Det är inte lönt att göra något än. Och visst är du väl lite vintertrött? Ta en kopp kaffe du och bläddra i lite gammal trist reklam. Alltid slår det ihjäl en liten stund. 

I andra örat susar våren; kom igen! Upp och hoppa! Sitter du här och slösar bort möjligheter??? Det är nu du ska planera, ta livtag på allt det där som står på vänt! Skynda dig så att du får lite försprång! Människa rör på  dig! 

Och så sitter jag och tittar ut genom fönstret och har liksom hakat upp mig. Med ena benet i vintern och det andra i våren. Allt jag tänker fastnar halvvägs. Projekten går trögt. Ute blåser det och jag sitter och kniper med tårna, rädd att strömmen ska gå, och att allt jag har laddat ugnen med ska gå åt skogen.

Helt plötsligt står det klart. Februari är en laddmånad! Månaden då man laddar för att året ska dra igång på allvar. Någonstans mitt i allt det grå och tröga börjar hjärtat glöda. Lite flämtande i början innan det kan kasta av sig februari. Snart så!