När man råkar springa på sig själv

Visst är det konstigt men precis det kände jag att jag gjorde idag. Sprang på mig själv. Jag var inte medveten om att jag var borttappad förrän jag med en duns helt plötsligt landande. Pang eller möjligtvis plupp så kände jag hur otroligt levande jag var. Lite som att ha simmat under ytan och helt plötsligt bryta genom vattenytan. Fast man inte hade en aning om att man badade... Jaja, så kan det bli. Mitt i trädgården kånkandes på något så kände jag att jag var precis där jag ville vara och gjorde precis det jag ville göra. Himlen var blå, gräset grönt och alldeles i närheten fanns de jag älskar allra mest. Då kan man inte annat än att våga sig på att känna lycka i nuet. Jag kände mig så mycket som jag. För att fånga känslan tror jag man skulle kunna kalla det kvalitativ närvaro.

När jag inte råkar stöta ihop med mig själv så där oförhappandes kan jag ibland känna att vi absolut inte har en trädgård. Vi har ett minizoo. Fullt med stora personligheter. Vissa är lite mer anonyma och andra tar rätt stor plats och man kommer på sig med att spana efter dem när man kliver upp på morgonen. En av de näpnaste, sötaste och charmigaste är den lilla ekorrungen som dök upp för några veckor sedan. Då var han så liten att jag aldrig sett en så liten ekorre för sig själv. Nu har han växt till sig en hel del och börjar bli riktigt sällskaplig. Idag överraskade han mig med att tjattra och skutta förbi mig alldeles intill när jag lade ut lite av favoritgodiset äppelbitar. De äts noga och bara ett tunt skal blir kvar. När vi satt och fikade tvekade han inte att hoppa förbi oss över altangolvet för att sedan ligga på en gren i äppelträdet och titta på oss. Han verkade dock smått förolämpad över att bli bjuden på mandelspån... Inte ok såg han ut att säga.

Att äta rent äppelskal är lite som att slicka tallriken...

Sedan har vi herr och fru gräsand som brukar ta sig ett dopp i fågelbadet... Det är knappt de går i men med lite god vilja kan de till och med simma lite grann. I väldigt smutsigt vatten... Det skulle verkligen behöva bytas men vi vågar inte riktigt för då skulle vi behöva flytta keramikgrodan som står på kanten och i den bor det en blåmesfamilj. Vi får snällt leva med smutsigt vatten så länge för vi känner verkligen inte att vi vill vräka en småbarnsfamilj. 

Vi har även herr och fru hackspett. Det höll på att gå riktigt illa häromdagen. Två projektiler flög i full fart med två rejäla smällar in i fönstret på andra våningen  på vårt uthus. Det var hackspettarna. En flög iväg medan den andra singlade till marken. Mannen i huset flyttade försiktigt fru hackspett (det var hon som singlade) från stenläggningen till gräset i närheten och i skydd av ett träd. Länge låg fru hackspett där och såg eländig ut. En halvtimme gick och vi tänkte nog att det inte skulle gå så bra. Då helt plötsligt far en skrikande projektil genom luften och dyker ner över den skadade och liksom sveper med henne från marken. Min första tanke var att det var en rovfågel men det var istället två hackspettar som flög iväg tillsammans. Herr hackspett hade hämtat upp. Senare på kvällen var båda framme igen och balansen i trädgården återställd.