Många branscher går på knäna när inte allt löper på som vanligt. Stora kedjor klarar inte av en månads minskade intäkter utan välter omkull med ett brak. Mindre verksamheter drar mer stillsamt sin sista suck. När det oväntade händer tar det fram både det bästa och sämsta i samhället. Människor hittar nya kreativa lösningar och börjar bry sig lite mer om vad som händer i det lilla. Trots allt känns det bra att bo i en liten kommun, närheten till människan är självklar. Man försvinner inte bort i anonymitet ens som gammal och svag.
Sedan finns det företeelser som jag med häpnad ser dyka upp här och var. Jag är hantverkare och tillverkar följaktligen saker. Saker som jag hoppas ska glädja den som köper dem och även de som kanske får dem i present. Förhoppningsvis sparas de i många år. Ting valda med omtanke. Jag gör det jag alltid har gjort, jag tillverkar och hittar på nytt allteftersom.
Visst är det annorlunda just nu, stillsamt är väl rätta ordet. Samtidigt ser jag de runt omkring mig (jag får väl säga kollegor) som helt plötsligt vädrar nya affärsmöjligheter. Kom och handla, skicka något fint nu när du inte kan träffa dina anhöriga. Vad vill du ha? Vi ordnar... Vackert så men är inte det något vi alltid borde göra? Den massiva marknadsföringen av "vi hjälper dig att bry dig"-gåvor känns obekväm och skaver. Hade du köpt just den presenten i ett normalläge? Tycker du att det är ett bekvämt sätt att lätta samvetet?
Som hantverksföretagare känns den marknadsföringen billig och cynisk. Omtanke börjar i hjärtat även i en coronadrabbad tid. Gåvor med omtanke är inte snabbmat som lite slarvigt ska pumpas ut. Alla skriker i kör; handla av just mig! Mitt företag är viktigt! Och med skuldbeläggelsen i nästa andetag: annars kommer inte mitt företag att finnas kvar... Men nu sitter vi faktiskt alla i samma båt... Du kan inte kräva av dina medmänniskor att de ska ösa just din båt när alla båtar har sprungit läck.
Man kan inte ha som affärsidé att tjäna pengar på kris och olycka. Eller dåligt samvete. Samhället har större utmaningar än så. För mig känns "coronapresent" som ett begrepp i stil med Nigeriabrev... Det finns hundra sätt att visa omtanke. De flesta kostar inga pengar alls.
Men om vi glömmer alla otäcka små viruseländen för en stund så är det den bästa av tider. Enda problemet är att våren har så brått att man knappt hinner njuta! I trädgården har den allra minsta lilla ekorre dykt upp. Så otroligt liten och så otroligt söt! Jag brukar lägga ut äppelbitar till "mina" ekorrar, det verkar vara uppskattat. De gnager ur fruktköttet och lämnar sedan skalen efter sig, oftast högt upp i ett träd.
Nu är nog backsipporna så gott som överblommade men det är en magisk känsla när ett helt fält glimmar i lila och silvergrått och solen sveper lågt med de sista strimmorna. Det är då man sänker rösten för att inte störa stillheten.
Och tittar man sig noga omkring ser man även dem som inte gärna vill bli sedda. Mamma kanadagås (eller möjligtvis pappa gås, har dålig koll på hur långt de kommit i jämställdhetsarbetet) är expert på att ligga absolut blickstilla i sitt bo när jag passerar. Visste jag inte att hon skulle finnas just där skulle jag lätt missa henne.
Jag är dålig på att komma ihåg att plocka blommor men vitsippor kändes som ett måste. Ljuvliga underbara tid, stå still en liten stund. Jag vill vila i våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar