söndag 30 augusti 2015

Tidsöar

Ibland känns det som man inte räcker till på ett enda håll. Så mycket som ska hinnas med att alla måsten bygger barriärer. Man försöker uträtta hundra saker. Överallt. Hela tiden. Resultatlöst. 

Då får man skapa sig en ö! 
Och till den ön får man bara ta med en uppgift. En! 
Man får dessutom inte försöka fuska och lämna ön för att snurra med oväsentligheter. Då kommer hajarna som simmar runt ön att få sig ett skrovmål. Och hajfoder vill man inte vara!

Ibland måste man unna sig tid att bara göra en sak från början till slut. Man blir så mycket gladare då. Och helt plötsligt har man gjort! Massor! Och man kan simma till nästa ö garanterat hajfritt. Jag har en hel arkipelag... Men ö för ö helt hanterbar.

Nedan följer arkipelagbilder...


...på nybrända småhästar som väntar på att bli halsband...


...på osorterat diverse...


...på en nyöppnad ugn med en stor stjärna...


...på färdiga och ofärdiga kort uppblandat med akvareller...

...som precis som den här...

...väntar på att hamna i datorn för att kunna bli kort...


...som sedan ska skäras i diverse storlekar och paketeras. Just den ön, att skära och paketera, brukar jag få utmärkt hjälp att hantera av fröken E. 


Men många öar blir det. Imorgon ska jag stanna på den här...!





måndag 17 augusti 2015

Torp i Velinga

Det är något fascinerande och milt vemodigt med platser som en gång var fulla av liv men sedan försvunnit, om än inte helt i glömska, så nästan på. Fantasin är lättväckt då... Så mycket arbete läggs under lång tid ner på en plats. Beslut. Framtid. Den är viktig. Men någonstans på vägen tystnar ljuden, människorna försvinner. Helt plötsligt är allt det betydelsefulla av ringa vikt. Förfallet är ett faktum och till slut eldas en fantastisk del av historien okänsligt upp våren 1975. 

Nu närmar sig årets konstnatt och alla de där idéerna som jag tänkte att jag skulle hinna med... De börjar det bli bråttom med! Och varje år försöker jag ha med någonting med anknytning till där jag bor. I år är det Torp som jag vill ska vara med på ett hörn. Men det finns så mycket! Och jag vill hinna ta reda på mycket mer! Det räcker nog till nästa år också... Historien vill jag inte ha i svartvitt... Jag vill ha den i färg. Inte som ett blekt minne utan mitt i verkligheten. Kanske stämmer inte alla detaljer, inte alla färger. Det är mer känslan jag vill ska komma till tals. Här har människor levt, arbetat och andats. Djur betat, fåglar sjungit,vinden svept genom träden och myggbett kliats. Verkligheten var inte platt i ett otal nyanser av grått... Verkligheten var varm, kall, grön, blå, röd och oändligt mycket mer... 

Några akvareller har det blivit av småhus runt omkring men jag kan ju inte hoppa över det stora huset! Nu är i alla fall en första skiss färdig. Det har tagit sin tid, inte minst för att man förlorar sig i gamla kort och detaljer. Önskar jag hade så många fler referenskort men en del bilder har jag fått och en del finns att hitta på nätet. Själva formen på huset tror jag att jag numera vet någorlunda. Lite värre är det med färgsättningen, det får bli vad jag hoppas är en begåvad gissning... Något jag vet är att det idag finns en hel del kastanjeträd i närheten av där huset legat så de får fylla ut bilden till en del. I vår trädgård växer dessutom gula dagliljor som sägs komma från Torp så de får också vara med på ett hörn.

Läste i den väl använda (utmärkta!) Velingaboken att Torps fina dörrportal finns bevarad och återfinns på Salaholm i Trävattna. Det gick ju inte motstå att göra ett besök... Rätt liten kände jag mig när jag stod där på trappan och knackade på. Dörrarna var stora och breda. Respektingivande så jag knappt vågade andas, tystnaden runt det gamla huset var så total. Trots ihärdigt knackande kom ingen och öppnade, lite snopet var det för jag ville ta en bild. Jag tog en ändå, med mobilkameran... Kändes förbjudet uppfostrad som man är att fråga om lov, men kan knappast skada, så det fick bli så. Och visst är dessa dörrar vackra!


Tänk om Torp kunnat räddats undan förfallet... 


då hade de fortfarande suttit kvar på sin ursprungliga plats längst fram i slutet av en lummig allé...

fredag 7 augusti 2015

Jag vill aldrig bliva stur...

... som Pippi sa. Och så känns det verkligen ibland. Man glömmer omvärlden och bara är. Ibland hamnar man på magiska platser som fantasin inte kan stå emot. En älvport där mitt i skogen, säg den livliga fantasi som kan stå emot en sådan... Eller ett milt vattenblänk mellan stenarna...

Trädgården är full av udda varelser! En humlebagge hittade jag häromdagen men det visste jag inte då utan fick hjälp med identifieringen. Det var fullt med humlor bland blommorna och plötsligt var den där. Som ett udda mellanting. En skvader... En humlekentaur...
Ögon finns överallt. Naturen ser dig...
Idag är jag omgiven av glada fåglar. Fjärilsfladder och surr. Augusti. Ljuvaste sommardag vibrerande på kanten till hösten. Jag vill hålla kvar... Och jag vill aldrig bliva stur...




lördag 1 augusti 2015

Vinbärspaj, vinbärspaj, vinbärspaj...

Äntligen kom solen och det har varit roligt att vara ute. Hur det nu är, så är det roligare att stå i en vinbärsbuske när solen skiner än när regnet strilar. Så vinbärsplockning har det blivit. Mest röda förstås...
...men även lite vita på vår nyplanterade lilla buske.

Så när jag skulle baka något till kaffet i eftermiddag fick det bli något med vinbär. Förstås. Letade på nätet efter lämpligt objekt och hittade något att utgå ifrån. Jag bytte ut degen... Och ändrade mängden på fyllningen... Men det blev gott! Här kommer min variant på vinbärspaj:

Vinbärspaj, ugn 175 ° 

Pajbotten

2 kkp* mjöl
1 kkp socker
200 g smör

* Min kopp är 130 ml (1 dl + 2 msk).

Nyp ihop ingredienserna till pajdegen och tryck ut i en pajform.

Fyllning

2 ägg
3 dl gräddfil
2 dl strösocker
1 msk vaniljsocker
4 dl vinbär

Rör ihop ägg, gräddfil, socker och vaniljsocker. Häll fyllningen i pajskalet. Strö över röda vinbär. Grädda mitt i ugnen ca 55-60 minuter. Jag pudrade även min paj med florsocker men det smälte undan ganska snabbt.

Servera med vaniljsås.


Mums :)