En bok, alltid en bok

Ända sedan jag lärde mig läsa när jag var fem har jag läst. Jag läser allt... Mjölkpaket, skyltar, tidningar...  Jag konsumerar oerhörda mängder med text utan att riktigt vara medveten. Viss text är ren förbrukningsvara. På nätet finns ett ständigt flöde. Och ljudböcker. Jag lyssnar alltid när jag är i verkstaden. Det är konsumtion, snabbmat för hjärnan. Ingenting jag absolut vill äga. Och sedan finns det Böcker med stort B. Riktiga böcker av kött och blod höll jag på att skriva. Sådana som inte behöver sladd eller batteri för att fungera.

Just nu läser jag "I min trädgård vill jag vara Karin".

Det är en vacker bok. Och den passar mig, just Karin och Carl Larsson har det skrivits mycket om de senaste åren. Och jag läser. Jag tycker om tiden, stilen och tankarna. Och så vill jag förstås veta mer... Vad människorna då fick sina intryck ifrån.  I boken nämns en annan bok: "Vi och våra blommor".

Hm... Undrar just om den går att få tag i...? Bokbörsen är min vän, och där hittar jag den. Snart har jag klickat fram det jag letar efter och beställt på rent infall. För att jag vill. Och har ingen aning om vad jag kommer att få. Är det en trist, källardoftande lunta? Tre dagar senare kan jag hämta paket. Ett ganska tungt...  I paketet ligger en bok i kassett.  Murrig...

  Befriad från kassetten är den fortfarande rätt ointressant...

Men jag måste ju se vad jag köpt, hur ser den ut under skyddsomslaget? Fläckig och ful? Den är ju trots allt från 1913...

Men den är vacker! Och jag blir boklycklig! Det är helt sant och  för den som inte vet är det en känsla som är nära besläktad med toklycklig.

Ytan förför, rött och guld!

Men det är insidan som räknas heter det och jag tänker minsann inte falla i farstun hur som helst. Undrar just om den håller måttet... Är den torr? Gammalmodig, långrandig och ful? Men jag blir inte besviken nu heller. Texten är lättläst och ungefär var tredje sida är en färgbild. En ljuvlig sådan.

Texten skiljer sig en del från formuleringarna i dagens trädgårdsböcker.

Ett litet smakprov om rosenbeskärning:

Innan den unga rosenbusken inplanteras i lustgården måste den genomgå skärselden. De allra flesta rosenarter måste ovillkorligen beskäras för att kunna tjänstgöra som prydnadsväxter. Denna beskärning företages nu, när den unga busken ska planteras. Och över varje ros hänger trädgårdskniven hela livet som ett Damokles-svärd. Men var ej rädd sköna ros! Endast om du mister din skönhet, får du behålla den.

Underhållning :) Helt klart ser jag hur min trädgård kommer att förvandlas till en lustgård och jag känner mig fullkomligt hemma i texten.

Lite missnöjd blev jag i början när jag lyfte på skyddsomslaget och såg att någon tryckt ett häftstift i pärmen! Usch, så får man bara inte göra! Genast var jag klåfingrigt där och försökte få bort det. Men det satt märkligt fast. Och då såg jag att det fanns fyra, ett i varje hörn och att det nog knappast var häftstift. En sådan tur att jag inte lyckades få bort det första! De var till för att den skulle ligga fint på bordet när man bläddrade förstås.

Och jag inser att jag köpt en Coffee Table Book. En över hundra år gammal sådan. Den har åldrats med värdighet. Och jag ska läsa den portionsvis. Och försiktigt. Den ska inte få vara mitt lunchsällskap, sås gör sig inte ihop med skira blomsterplanscher och sprött papper. För det mesta ska den få vila. Inbäddad i skyddsomslag och kassett. Ibland kommer jag plocka fram den och njuta av innehållet. Bit för bit. Lite som en chokladkartong.

Det regnar...

Massor... Hela tiden! Trädgården är för all del glad. Med en jordmån närmast lik Saharas så älskar den vatten och allt växer så det knakar. Och allt är plötsligt stort. Jättestort! Vinbärsbuskar som inte rört sig ur fläcken (växtmässigt) på ett årtionde är helt plötsligt enorma och lupinernas stjälkar är grova som kvastskaft. Ogräset växer också. Förstås. Och inte blir det mycket rensat för allt regnandet men jag håller tummarna för att det mindre önskade ska kväsas av framvällande daggkåpor, irisar och stjärnflocka.

Syrenträdet vid verandan brukar blomma till skolavslutningen men inte i år. Ett par veckor försenat börjar det slå ut nu men inte mindre välkommet för det.

Irisarnas dramatiska snabbvisit i safir och vilddjursmönstrat är också mer än välkommen. 

Så sommar är det. 

I alla fall!

Tack och lov för september!

September - jag älskar september! När luften fortfarande är mjuk efter sommaren och ljuset silar dämpat, disigt gyllene. Livet rullar fort just nu det är mycket både privat och med arbete. Och en del gör ont. Äldre släktingar drabbas av sjukdom och man räcker inte alltid till så långt som man vill. Men september är vacker, det är den. Njutbar. Tack och lov för september!

Möte i en blomma...

Två antenner som sticker upp, undrar just om mottagningen är bra...?

Och vi är många som njuter av äpplena just nu! Fjärilar...

 och fåglar. Och så vi förstås. Äppelpaj har det fått bli. Känns smått lyxigt att bara gå ut och hämta ingredienserna.

Sedan är det ju inte alla som vill vara med på bild! Den här bärfisen blev otroligt irriterad på mig och visade det med all tydlighet...

Bolltistlar för liv

Trädgården har på nolltid blivit höstrufsig, dimman sveper över kvällarna och det mörknar rätt tidigt. Det är lätt att tro att allt då blir lugnt och stilla men jag behöver bara titta ut genom köksfönstret för att se att det är fel. Haren skuttar omkring och förser sig gladeligen av vår fallfrukt. 

Och vill man ha mycket att titta på ska man skaffa bolltistlar! Dom är älskade av humlor, bin, fjärilar och fåglar. Så här års är det alltid livat där.

De gula Rudbeckiorna är också ett favorittillhåll för småfåglarna och man inser hur fjäderlätta de är när de emellanåt kan sitta och gunga på en smal liten stjälk. Eller mitt uppe i en blomma.

Badsäsongen är inte heller över här hos oss. Det var fullt liv i dammen alldeles nyss. Ända tills koltrasten kom... Stor och klumpig landade han med ett hänsynslöst plask mitt i och alla de andra flydde. Men han själv verkade otroligt nöjd. Inget går upp mot en egen kuppe... 

Jag börjar få lite saker färdiga. Och lika fort börjar jag på nya. Snart är det konstnatt, dags att börja organisera skapandet kanske...

Rätt som det regnar kommer det en skur...

...och däremellan skiner solen. Vädret är ombytligt men det gör mig inte så mycket. Det är fortfarande varmt och emellan regnandet torkar det upp och jag kan sitta på trappan med min kaffekopp.

Hela trädgården verkar vakna på nytt efter att ha legat platt och flämtat i flera veckor. Består marken av nästan bara sand blir det rena öknen mellan varven när man inte hinner vattna. Vissa morgnar är träden fulla med fåglar, lika fort som de dyker upp försvinner de. En favoritsysselsättning verkar vara att sitta uppe i rudbeckorna och noppa bort kronblad.

Och nu äntligen blommar solrosorna. Vem kan motstå en solros?

Jag tycker baksida och knopp är minst lika vackra!

Myrorna är också väldigt upptagna... De springer upp och ner på solrosorna men jag kan inte riktigt förstå varför.

Inomhus har jag försökt mig på att måla en del. För tillfället tycker jag att det mest liknar en tapet... Men vet vet, det kanske kan få bli bakgrund till något annat.

Och så skär jag en massa glas förstås. Runt brukar vara lite knepigt och jag har en gång investerat i en dyr och fin cirkelskärare... som jag inte använder. Jag brukar skära efter linjer istället, jag tycker det fungerar bra. Skär man som man ska kan man oftast knacka bort hela cirkeln utan att joxa med olika tänger hit och dit men ibland är jag snål med materialet. Som nedan. Så här såg det ut igår: