Flickan med den förhoppningsfulla (och hungriga?) hunden är grunden till ett kort.
Ibland är det roligt att utmana sig själv lite grann. Gamla människor har jag aldrig ritat. Och aldrig att jag använt mig bara av grå/jordskala. Det här är mitt första försök...
Nu höll jag mig ju inte strikt till den lågmälda skalan. Ögonen och minnet av en drake fick bli i färg...
Förebilden till bildens urtavla står i mitt kök och när jag ritade av den såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vid fyran vänder siffrorna helt plötsligt på sig :)
Förebilden till bildens urtavla står i mitt kök och när jag ritade av den såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vid fyran vänder siffrorna helt plötsligt på sig :)
Så måste jag ju också berätta... Jag har fått ett pris :) Kanske är det opassande att vara stolt och glad...? Men jag är hämningslöst bådadera :)
Efter konstnatten delades sex gyllene äpplen ut i olika kategorier. Jag vann för kvalité i konsten och formuleringarna på diplomet gör mig glad.
Det enda jag hade kunnat önska är väl att jag vid mottagandet kunnat förmedla vilken sporre det här är att vilja mera. Att vilja bli bättre. Och hur glad jag är att få bidra med en liten del till detta fantastiska arrangemang. Men jag blir stum. Orden försvinner när många människor tittar på mig. Jag vet ju det - att någon talare blir jag aldrig.
Min hemmaplan är skog, mark, papper, pennor, klutar och mojänger. Mycket tid tillbringar jag ensam, annars skulle jag nog inte få mycket gjort. Jag trivs med det meditativa skapandet men motsättningsfullt nog inte för länge. Då känner jag mig ensam och övergiven... Man kanske kan sortera in mig i facket sällskapssjuk eremit...? Och med en livlig familj så behöver jag tack och lov inte vara ensam så länge att jag hinner tröttna på det.
Min hemmaplan är skog, mark, papper, pennor, klutar och mojänger. Mycket tid tillbringar jag ensam, annars skulle jag nog inte få mycket gjort. Jag trivs med det meditativa skapandet men motsättningsfullt nog inte för länge. Då känner jag mig ensam och övergiven... Man kanske kan sortera in mig i facket sällskapssjuk eremit...? Och med en livlig familj så behöver jag tack och lov inte vara ensam så länge att jag hinner tröttna på det.
Nackdelen med det ensamma skapandet är väl att man allt som oftast tvivlar på det man gör. Då känner man sig som en liten lort i en stor brusande värld och undrar vad i all världen kan man bidra med? Då är det roligt att få pris.
Hädanefter är jag en glad lort med ett gyllene äpple som jag vårdar ömt :)