söndag 20 oktober 2013

En sällskaplig eremit

Alltid är det många idéer som vill ner på papper, långt ifrån alla hamnar där men några fastnar. Det är roligt att rita barn. Det händer ofta.

Flickan med den förhoppningsfulla (och hungriga?) hunden är grunden till ett kort.

Ibland är det roligt att utmana sig själv lite grann. Gamla människor har jag aldrig ritat. Och aldrig att jag använt mig bara av grå/jordskala. Det här är mitt första försök...

Nu höll jag mig ju inte strikt till den lågmälda skalan. Ögonen och minnet av en drake fick bli i färg... 

Förebilden till bildens urtavla står i mitt kök och när jag ritade av den såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vid fyran vänder siffrorna helt plötsligt på sig :)
 
Så måste jag ju också berätta... Jag har fått ett pris :) Kanske är det opassande att vara stolt och glad...? Men jag är hämningslöst bådadera :)
Efter konstnatten delades sex gyllene äpplen ut i olika kategorier. Jag vann för kvalité i konsten och formuleringarna på diplomet gör mig glad. 
 
Det enda jag hade kunnat önska är väl att jag vid mottagandet kunnat förmedla vilken sporre det här är att vilja mera. Att vilja bli bättre. Och hur glad jag är att få bidra med en liten del till detta fantastiska arrangemang. Men jag blir stum. Orden försvinner när många människor tittar på mig. Jag vet ju det - att någon talare blir jag aldrig.

Min hemmaplan är skog, mark, papper, pennor, klutar och mojänger. Mycket tid tillbringar jag ensam, annars skulle jag nog inte få mycket gjort. Jag trivs med det meditativa skapandet men motsättningsfullt nog inte för länge. Då känner jag mig ensam och övergiven... Man kanske kan sortera in mig i facket sällskapssjuk eremit...? Och med en livlig familj så behöver jag tack och lov inte vara ensam så länge att jag hinner tröttna på det.
 
Nackdelen med det ensamma skapandet är väl att man allt som oftast tvivlar på det man gör. Då känner man sig som en liten lort i en stor brusande värld och undrar vad i all världen kan man bidra med? Då är det roligt att få pris.
 
Hädanefter är jag en glad lort med ett gyllene äpple som jag vårdar ömt :)

söndag 13 oktober 2013

Höstglöd

Den här helgen visade sig hösten verkligen från sin bästa sida, värme i luften och brinnande löv. Hösten är min årstid. Lördagens promenad blev lång. Inte i kilometer räknat utan i tid. Att sitta på trappan  till det lilla kyrkogårdskapellet i den varma solen tog sin njutbara tid.
 

 
Dessutom blir man nog aldrig för gammal för att prassla runt i löven...
På vår väg passerar vi den gamla skolan. Idag är det svårt att tänka sig att detta en gång var en skolgrind som passerades av tjoande barn.
Nu ligger den där, byggd på 20-talet, en gång smått respektingivande och en absolut medelpunkt mitt i hjärtat av en by, lika sovande och bortglömd som Törnrosas slott. Väntande på sin riddare att bryta den onda förtrollning som gjort att tiden stannat. Måtte han komma snart...
 
På söndagen gjordes ett återbesök på ett utflyktsmål jag gärna tipsar om, Kivarps Gårdsmejeri. De har nämligen ostkaka på menyn. Och då menar jag av den riktiga sorten som var obligatorisk på alla min barndoms kalas. Härligt njutbart! Miljön är också väldigt vacker och stämningsfull.
Utsikten inifrån café-delen går inte av för hackor. Man sitter mitt i naturen.

Och hm... Jag skulle ju fotograferat ostkakan, men den gick så fort att äta upp... Jag kunde liksom inte hejda mig...
Utanför caféet kan man bekanta sig med dessa trevliga personligheter :)
Om du vill veta mer om denna pärla mitt ute på landsbygden så finns mer information här: http://www.kivarpsgård.se/
 
 
 
 
 
 
 

torsdag 10 oktober 2013

Ibland har man mer än man tror

Idag har jag äntligen fått iväg en beställning av nytt glas. Det tar alltid emot för det ska funderas och räknas och funderas lite till. Glaset jag använder är dyrt så det gäller att hitta en gyllene medelväg mellan vad jag vill ha och vad jag egentligen behöver... Jag gjorde en liten inventering av de glas jag hade hemma och såg till min förvåning att jag hade sex (!) skivor av light silver grey. Vilken tur att jag tittade! Det är ett väldigt vackert glas, en favorit, och hade jag bara beställt på en höft hade det nog slunkit med ett par skivor av gammal vana. Sedan har jag fortsatt med lite fler måsten. Det är mycket måsten just nu men lite roligt har jag varvat med ibland.
Jag har tecknat på nya idéer till kort samtidigt som jag lyssnat på en ljudbok. Eller kanske ska jag säga inte lyssnat på en ljudbok. Den har pratat på flera timmar i bakgrunden som en ljudmatta och har inte lyckats fånga intresset förrän nu när den börjar närma sig mitten. Äntligen börjar den bli spännande. Tur att det är en ljudbok! Hade det varit en vanlig bok hade jag inte haft tålamod med en så lång transportsträcka av tristess.
Och så tänker jag på våren... Jag har samlat in fröer som jag förvarar i kaffefilter, de är utmärkta fröpåsar. Blomsterbönornas frön är riktiga konstverk i det lilla.
 Lite bakat blev det ikväll också. Jag har länge längtat efter hembakat bröd men tiden har inte räckt till men nu gjorde den det.
Det var två nya recept som jag inte provat förut. Frallor med keso...
...och ett bröd fullt med hackad frukt och nötter.
 
Torsdagskalas :)
 


måndag 7 oktober 2013

Händerna fulla med skatter

Idag blir det inte riktigt ljust. Ett vilsamt höstdunkel ligger som en slöja över dagen. Det gör inte så mycket för luften är mild och det är skönt att vara ute. Färgerna sprakar och brinner av egen kraft utan hjälp av solsken, lönnarna är helt fantastiska!

Står man mitt under är det som om solen ändå dröjer sig kvar i löven.

 Höstvägen är tyst, det enda som hörs är mina egna steg.
Inte är det mycket av liv och rörelse men jag hittade ändå någon att byta några ord med...


I slutet av min promenad växer kastanjer och jag förstår inte vad det är med dem som gör mig så barnsligt lycklig och väcker habegäret. Kanske för att de är så blanka och lena att hålla i handen? Eller att de känns smått exotiska med sina vackra taggiga frukter? Lite av de skatterna var jag ju tvungen att bära hem. Önskar att jag hade haft större fickor men kastanjeblad får ju inte plats i fickor och de ville jag ju också ha med. Sista biten hem var jag rik som ett troll med fickor och händer fulla med nyfunna skatter.

tisdag 1 oktober 2013

Magisk natt

Årets konstnatt är över. Detta fantastiska evenemang som lockar hundratals, tusentals människor ut på vägarna i höstmörkret att besöka många spännande platser och miljöer. En bit över 700 personer hade hittat ända ut till oss i lilla Velinga. Och det är något magiskt över denna kväll! Ute faller ett fint, isande regn. Lyktor och marschaller lyser upp i mörkret men inne hos oss är det ljust och varmt. Våffeldoften retar näsorna redan i dörren och överallt finns bara glada människor. Det är nog det jag tycker är mest fantastiskt med denna kväll... Att människor verkar vara så glada! Det finns ingen irritation i köer som inte alltid är helt organiserade. Ingen stress, människor tar sig tid. Det om något gör att jag tror att det finns magi svävande i luften denna mörka höstkväll.

Nedan kommer en liten rundvandring innan vi öppnade:

Vrån med föremål som har sitt ursprung i inspiration från en gammal bindmössa.
Höstfärger...

Allvarliga barn.

 

Grodprinsen.



Till och med jag har fastnat på bild...
...och kära svägerskan som var en klippa i kassan.
 
Bilderna nedan har jag fått låna, tiden räckte inte till för att fotografera när det var liv och rörelse.

Våffelbagarna hade fullt upp!
 
Och så var det mannen som frågade mig var jag köpte in glasföremålen ifrån... Hm, ja.... Det är jag som tillverkar dem...
 
En underbar kväll som gav massor med inspiration och ny energi.
 
Om jag tänker vara med nästa år?
 
Jaaa!