Krusifibadanfibahuska

Har städat och röjt lite i hjärnkontoret... Som på så många andra ställen i livet behöver det en omgång ibland. Från början samlar man på sig utan en tanke på att ting på något sätt måste administreras. Sedan kommer man till nästa nivå då man börjar sortera, lägga i lådor för framtida sparande, lägga i högarna för bortskänkes och slänga. Ibland ramlar man över saker som man helt glömt bort att man hade. Intressanta men lite omöjliga. Likadant i hjärnkontoret där nu ordet krusifibadanfibahuska rullat fram. Ett alltidord som jag hörde för så längesedan att jag inte kan komma ihåg ett före... Men vad det är förutom ett tungvrickarord har jag inte den blekaste aning om. 

Det är en säregen grunka jag bär runt på utan att riktigt veta hur den ska användas och just därför har jag genom tiden hanterat det med en viss försiktighet. Jag har letat mig omkring men hittar det ingen annanstans. Det kan vara en udda svordom, en ekivok omskrivning eller bara helt oskyldigt och missförstått. När jag vänder och vrider på det känns det synd att ett så användbart stycke bokstäver ska få ligga helt bortglömda. Man kan tänka sig en underlig hatt av något slag... Ett egenartat kryp som lätt skulle kunna trassla in sig i håret... Ett magiskt sesam öppna dig att använda när alla andra utvägar är stängda... Något att strö på morgongröten... En varm hälsningsfras... Som sagt... Användbart. 

Härmed förklarar jag ordet krusifibadanfibahuska erövrat och inlagt i mitt allmänna ordförråd. Varsågod, krusifibadanfibahuska någon?

Riddar Stare av dungen

Är man så närsynt som jag är det en hel del detaljer man går miste om... Tack och lov för kameran, ibland avslöjar den saker som genast sätter fart på min fantasi. För det behövs visserligen inte så mycket, men ändå...

Jag tog kort på starar när jag strövade runt en dag. Fina fåglar men rätt svarta på håll...

Visserligen vackert prickiga men ändå mest svarta. Med datorns hjälp ljusade jag upp bilden och förstärkte färgerna och helt  plötsligt ser jag en fågel skimrande i en fantastiskt dräkt som smidd på kroppen och prickarna är strödda som pärlor. Naturligtvis en riddare...! Ett besök från en sagovärld parallell med vår.

Det fick bli en bild.

Min blundande ekorre från trädgården fick också vara med.

Som en drömmare som ser det ingen annan ser bakom slutna ögonlock... Och den skimrande staren fick naturligtvis en krona som det väsen han är.

Och även om man målar... Eller förlorar sig i drömmar rullar våren envist på om så en och annan snöflinga dansar i solen.

En skogssnäppa doppar tårna i bäcken.

Herr och fru gräsand navigerar mellan björkstammarna i rasande fart.

Och rödhaken sjunger i skymningen. Lite magi även i den alldeles vanliga världen. Inte konstigt att man drömmer...

Lyckotuvor

Februari är en transportsträcka. Då vill jag att våren ska komma. Genast! Men februari klämmer sig liksom mitt emellan kylan och hoppet. Ljuset återvänder, kalla dagar krispigt blått. Då är februari så vårvintervacker att man nästan glömmer att den är en transportsträcka, visserligen med gnister och blänk, men ändock en transportsträcka! Och i takt med att ljuset återvänder vaknar man till liv och blir förvånad över hur trött man faktiskt var när vintern var som mörkast. Och hur dammigt det minsann är på hyllan i köket... Inga bortförklaringar i världen döljer det längre. Hoppsan, vintermörkret har några fördelar ändå... Men inte många!

I väntan på att våren ska landa på riktigt slänger jag ut små lyckotuvor i vardagen att hoppa emellan. En stor lyckotuva är tulpaner! De allra första gör mig galen av habegär med gnissliga stjälkar och silkiga kronblad! Det är lätt att hamna i frosseri! Jag bad maken att köpa hem några och sparsamt förmanade jag honom att inte köpa två buntar som sist... Det är ju så onödigt... Han kom hem med tre... Och jag blev glad! Tulpanfrosseri är allt snudd på extra stor lyckotuva!

En annan lyckotuva i vardagen är alla småfåglar utanför fönstret. Jag fotar och jag målar och jag syr dem... Väldigt mycket fåglar blir det. Och väldigt mycket fågelmat går det åt...

Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna. 

Just nu i ett träd nära dig

Galen av lycka blir jag ibland. Som nu när jag hör hur det sjunger alldeles vid mitt öra. Så nära att till och med jag som är närsynt och brukar strunta i glasögonen ser honom helt tydligt. Rödhaken håller konsert i mitt träd. Eller om det är hans... Inte vet jag men det är vackert! Så här års är de överallt - konserterna. I ett träd nära mig. Eller nära dig. Ut och inta parketten :)

Däremot vill han inte gärna vara med på bild, han är en av de blygare. Pilfinkarna vill gärna vara med på bild däremot. Såg hålor i sanden (ja sådan "jord" har vi...) vid fåglarnas favoritbuske men hade ingen aning om varför de fanns där. Förrän igår. Pilfinkarna burrade ner sig och skvätte sand omkring sig. Antar att de sandbadade? Hur som helst nu kan jag ju inte kratta och rätta till runt den busken, då förstör jag ju...

Två vackra ranunkler står i en vas bredvid mig och jag hoppas på att bli inspirerad! 

Men vet inte om det fungerade på rätt sätt, mitt i all vår har jag tänkt höst... Inte helt klar men på väg.

Viktiga ytligheter

Ibland blir man översvämmad, bedövad och trött. Man känner sig oviktig och liten. Ondska och elände mullrar och pyser i världens kanter. Varför ska man bry sig om småsaker då? Ens stanna för att se det lilla? Det är ju närmast oansvarigt att lägga sin energi där. Men just därför...  Just därför är det viktigt. Som motvikt. Det som är ljust, vackert och vänligt vaccinerar mot hårdhet och likgiltighet. Skapande ger glädje och en en glad människa är en mjuk människa. Det är en motkraft i vardagen. Och är man glad känner man empati. Så att bry sig om det lilla. Att lägga en fin duk på bordet blir i slutändan en god gärning i en rätt rörig och kaotisk värld.

Idag blir jag glad när jag tittar ut genom köksfönstret. En blåmes sitter alldeles vid fönsterblecket. Och jag får möjlighet att titta nära! Fjädrarna på ryggen är otroligt fina.

Skogen glimmar och glittrar av rimfrost på morgonen.

Och i verkstaden är vårfåglarna snart flygfärdiga.

Och ett nytt kort.

Ytligheter för själens skull...

Ljusbordsreflektion

Nej... Jag har inte slutat skriva på bloggen! Nej... Det är inte så att det inget händer! Nej... Inte är det heller så att orden tagit slut! Det är snarare så att den bärbara datorn har varit, och är..., lite småkrasslig. Skrivtiden i soffan när alla sover har då inte blivit av på grund av oöverstigliga hinder... Oöverstigliga hinder?! Hm, ja... Den "riktiga" datorn står ju i huset bredvid 25 meter bort... Det är väl snarast bekvämligheten som är hindret. Det har inte känts jättelockande att tassa ut i mörka vinternatten när alla sover...

Men även den mörkaste vinternatt kan vara vacker. Nu har snön smält bort på några dagar men för ett par veckor sedan badade trädgården i månljus och gnistersnö. Då är vintern magisk!

I brist på snö börjar jag drömma om våren... Som alltid så här års! Det är sällan jag köper snittblommor men tulpaner är ett undantag. Jag måste ha! Gnissliga tulpanstjälkar är balsam för vårlängtan!

Och jag har målat mesar! 

Inspirerad av dem utanför mitt fönster så fick det bli ett helt hjärta fullt!

För att kunna stänka ner bakgrunden ordentligt lade jag plast över det som redan var färdigmålat.

Det ska bli till kort så småningom men innan dess så är det en hel del pill och provande vid datorn. Men det är roligt det också.

Innan jag kommer så långt som till att börja måla brukar jag göra skisser. En hel hög med blåmesar ritade jag upp från olika vinklar.

Innan jag ritar upp på akvarellpapper brukar jag göra en stor skiss med allt som ska vara med på vanligt ritpapper. En hel del suddande och kladdande... Det vill jag ju inte ska komma med på det fina pappret så därför skissen. När den är klar brukar jag lägga den under akvarellpappret på ett ljusbord för att föra över mina linjer. På så vis blir det rent och snyggt. Och alla linjer är mina för jag har ritat dem från början. De överförs till pappret genom pennan från min hand, det tycker jag är väldigt viktigt! Så otroligt trött på bilder där man lagt ett foto under pappret och bara kalkerat. Jag tycker att det är fusk och att en sådan bild blir väldigt opersonlig. Ungefär som att fylla i innanför linjerna i en målarbok... 

Just nu har jag fullständigt fastnat i fågelträsket så det blir mer fåglar! 

Mest till lyst

Ibland får det bli något onödigt... För inte fyller väl någonting med så mycket hål en verklig funktion? Om man vill slippa bränna sig vill säga... Men de är roliga :) Precis sådana grytlappar som jag kommer ihåg sedan jag var liten håller jag på att virka i juliga färger. 

Innan jag började tittade jag runt på nätet och hittade en jättebra beskrivning här:
http://kristallklara.blogg.se/2010/march/farmors-blommiga-grytlapp.html

För att hålla ordning på hur jag tänkt gjorde jag en liten skiss. Min grytlapp är 17x17 rutor stor.

Den ena är nästan klar, bara några trådar kvar att klippa...

Ett annat projekt som tar lite längre tid är min akvarell från i våras som jag gjort om till ett korsstygnsmönster i PCStitch.

200 färger att hålla ordning på, roligt men en riktig tidsslukare!

Och i helgen var det första advent. Och som alla år känner jag men OJ! REDAN! Men stämningsfullt är det. Lördagen innehöll ett loppisbesök, ett fint fat fick följa med hem. På lördagen tjänstgjorde det som lussekattsfat...

...för att på söndagen omvandlas till uppsamlingsplats för adventsstaken och lite andra småsaker.