Konsten att vara glad

Ibland tror man nog att man inte har något val. Glad eller ledsen liksom, kan man välja? Lite kan man nog. Tror jag. När man känner sig fångad, pressad och ofri av krav och vardagslunk blir ens inre människa liten och grå. Trött. Den sitter där i ett hörn under en filt och vill helst inte sticka ut näsan för alla mörka moln som hopar sig vid horisonten. Jag tänker mig att olika personligheter är som en trasmatta... Vissa har mörk varp, andra har ljus med olika inslag och randning. Men bara för att grundvarpen är ljus betyder ju inte det att mattan saknar de mörka inslagen. Det skulle bli en blek historia. Jag har definitivt den ljusa varpen. Grundinställningen från fabrik är ljus med en barndom med sagor och drömmar om än inte självklart lätthanterlig med en gravt handikappad bror. Det påverkar och präglar men lär en samtidigt att ingenting är självklart. Full av älskade människor, framför allt mamma. En mamma som dessutom insåg nödvändigheten av att alltid ha tillgång till ett förråd av pennor, papper och färg. Vitt papper skulle det vara, ritvänligt, inte grått och strävt. Och morfar förstås som berättade så bra, ofta med en snus väl inlagd.

Men så det där om att hålla sig glad. Jag föreställer mig tanken som en fågel. Den vill inte vara instängd. Inte fastna. Den vill flyga, dyka, sitta och gunga stilla i vinden på en gren. Allra bäst och välmående är min tankefågel när händerna arbetar med något roligt. Allra helst lär sig något nytt. Att lära sig nytt är lite dubbelt för jag avskyr verkligen när jag inte kan... Men lycka när jag känner att nu, nu är jag något på spåren! Tankefågeln gillar att fundera ut saker, påta och pilla. Tankefågeln dyker genom ljusa skyar och drillar på glada melodier. Den laddar varje batteri i sin kropp. Vinden sveper genom fjädrarna, ögonen blänker. Ja ni fattar. Glädje!  Allt sådant bygger glädjemuskler. När livet lägger snubbeltrådar, knuffar omkull och mörkret sänker sig så är det dit man längtar. Till ljuset och värmen. Man vet var den finns, man har varit där. Så mycket lättare då att hitta tillbaka dit när vägen är gammal och invand. 

Det känns verkligen som julen kommer fort i år! Mycket man tänkt, lite man hinner... Men det är okej, man behöver inte hinna allt. Marken är vit, så mycket ljusare än det kompakta lock av mörker som legat över höstgrå skogar. Och igår kväll var det ett magiskt månsken med en nästan full måne. Natten  känns andäktigt gåtfull när  månen sveper med bleka slöjor över hus och snö för att titta in genom ett fönster här och där. Precis nu bubblar jul och vinterinspirationen. Just den måste jag greppa i flykten för att få till lite nya julbilder. Nästa år. Så fort julghelgen är över börjar våren att viska i bakgrunden. Snart, snart, snart... 

Imperfektion och sorgsnaste rösten i skogen

Det tog så lång tid i år innan man kände att det var vår. Innan jag kände att det var vår. Men ljuset, det helt oemotståndliga. Hur hade man kunnat leva utan det? Samma fråga varje år och aldrig något svar. Äntligen finns det kvällar igen. Och när det väl blivit mörkt sjunger fåglarna ändå. Det är näst intill magiskt att höra fågelsång under en stjärnklar himmel. 

Inte alltid frisyren är på topp när man har fullt upp med sången

På våren blir det dessutom alltid så bråttom. Det är så mycket som ska göras. I år var det kallt länge men alla små frösådder längtade ändå ut i växthuset. De trivs. Att vi inte hann spola av växthuset och laga trasiga rutor innan retar mig förstås liiiite... Jag skyller på snön för utebliven avspolning och förkylningen för olagade rutor. De sistnämnda för tillfället ersatta av bubbelplast och packtejp. Hur galet fult som helst men helt funktionsdugligt. Helt ärligt ville jag hellre rädda plantor än att ha det perfekt. Och fixa resten kan vi göra nu i maj. Eller juni... Man behöver inte alltid ha bråttom. Man kan ha roligt istället. Fixande är kul men inte under tidspress. 


Och jag önskar alltid att alla idéer skulle komma i januari eller februari när det mesta står still. Men som vilket vårtecken som helst börjar de röra på sig i mars för att explodera i april! Hur opraktiskt som helst när det finns massor utanför fönstret som drar. Om man sedan upptäcker något helt nytt och snöar in på ledig tid så blir det inte bättre. Men roligt. Jag gick en prova-på-kurs med lera. Helt ofarligt tänkte jag eftersom jag aldrig fastnat förut. Jag har gått någon kvällskurs för hundra år sedan och vi grejade en del på gymnasiet. Jag har pillat med papperslera genom åren, roligt men ett inte helt förlåtande material. Så att prova lite kunde ju inte vara farligt... Men det var det. Och jag kan verkligen ingenting men det är roligt ändå. Jag ställer just inga andra krav på mig själv vad det gäller det än att det ska vara roligt. Och mycket av det jag gjort tidigare genom åren kommer till användning. Kavaletten jag hade på den tiden när jag pillade med porslinsmålning kommer till heders igen. Att skära egna stämplar är också användbart så jag har dammat av det materialet också. Alla material föder idéer hos varandra. Det kommer bli rätt snubbligt och mycket trial and error... Som vanligt med andra ord ;) 

Just nu har jag även snöat in på näckrosor och näckrosblad (det snöar mycket här). Jag har precis fått färdigt blad i glas och nu funderar jag på blommorna. Hur man ska få till dem, helst dubbla. När man grejar med glas är temperaturen oerhört viktig för att det ska bli som man tänkt. Eller rena katastrofen. Fem grader hit eller dit spelar verkligen roll. Likaså var i ugnen man bränner, den har temperaturskillnader. Men man lär sig. Den hårda vägen om inte annat. Desto gladare blir man när det verkligen blir rätt. 

Just nu är det annars lätt att fastna framför ett fönster när solen skiner. Det händer så mycket där utanför. Jag kastade ut äppelbitar till ekorren i morse men han var som vanligt rätt otacksam och tittade lite förnärmat på mig. Tror nog att kanske koltrasten blev gladare. Och vi har domherrar. Det är så roligt, de ser vi annars sällan. Röd och vacker men så sorgset ensamma de låter. Vemodigare läte får man leta efter.