torsdag 19 september 2013

Skapandets kyrkogård

Ja där hamnar det ibland. Det man slitit och svettats för. Hoppats på. Filat och putsat på. Det som verkade så lovande. Det som blev så bra är plötsligt i ruiner. Och jag vet fortfarande inte varför det blev fel. Jag trodde att jag hade kommit förbi alla kritiska punkter och var nöjd med hjärtan som hade precis lagom krackelering...
Stiliserade hästar...
Metalliskt skimmer...

Frostigt mittparti...
Sen hände det något. När jag öppnar ugnen ser jag det. Hur gärna jag än vill kan jag inte få det till något bra. Det säckar!
Jag svär inte - jag är alltför väluppfostrad och de ränderna går inte ur... Möjligtvis att jag väser något ohörbart mellan sammanbitna tänder och med stela kindmuskler. Men jag rör inte en min. Jag är härdad. Ytterligare ett projekt som får begravas i förtid. Materialet ställer till det, är oberäkneligt. Ibland. Nu börjar jag bli sur. Blänger på fatet. Tror det att det har vunnit? Vänta bara. En dag ska jag ta fram sågen och såga upp det i småbitar. Göra något nytt. Men idag ska jag begrava det bland allt det andra som inte heller höll vad det lovade. Och så ska jag sörja att det inte blev ett stort fint fat som kunde stå där och skimra och lysa.
 
Men jag tänker inte röra en min...

tisdag 17 september 2013

Ute surrar hösten

Sitter i min verkstad och ser att jag glömde stänga sovrumsfönstret innan jag gick ut. Jag älskar öppna fönster men inte att frysa och än är det tillräckligt varmt för att man ibland ska glömma att stänga ett fönster. Och än så länge surrar hösten.

Jag har laddat ugnen med ett stort fat. Det är en lång bränning och det är nervöst! Så nervöst att jag känner mig aningen rastlös.
 
Nu ljuger jag igen...
 
Oerhört rastlös!!!
 
Jag får kanalisera energin till övriga projekt så länge och starta en ljudbok, det brukar vara effektivt. Om den är bra vill säga...
 
Jag har precis gjort färdigt nya armband.
Det är mycket filande för att få bort alla vassa kanter. Så här ser glasdelarna ut från början:
Ni som kikar på Widlungas facebooksida har ju också sett mina provprints på 300g akvarellpapper av mina originalakvareller. Inte ofta jag blir helnöjd men det blev jag denna gång.
Och glasänglarna som jag hjälpt med frisyren förstås :)
 
 
 

onsdag 11 september 2013

Oglamorös onsdag

En del har nog tanken att arbeta med glas är en ganska fläckfri syssla. Är rätt säker på att de inte har sett mitt verkstadsgolv...
Att skrapa rent ugnen och lägga på ny separator sätter sina spår och jag är inte lika noga med golvet som med ugnen. Men det finns gränser för vad jag står ut med så snart ska även golvet få sig en omgång.

Jag har också hunnit med dagens första tejpning av trasig finger.
Och att reta mig på att ljuslyktan fastnade i formen vid slumpningen (formningen). Den utvidgade sig för mycket i botten och nu är frågan; ska jag slå sönder formen eller lyktan? Pest eller kolera... Alltid lika svårt att välja.
Det var min onsdag så här långt, nu ska jag ta mig an alla kroppsdelar som  ligger utspridda i verkstaden...
Det är inte fullt så isande skräckfyllt som det låter - jag ska putsa och montera mina ballerinor för en sista bränning :)
 
 
 

måndag 9 september 2013

Spår av liv

Ibland känns det som om ingenting blir färdigt men ser man sig omkring så finns det spår av aktivitet både här och där, det händer en hel del. Mitt syprojekt bär verkligen spår av liv... Lösa trådar i massor...
Nu ska jag göra en "quiltsandwich" av den med framsida, vadd och baksida. Den är sydd på linne som gärna vill dra sig och bli snett, antar att det blir mycket tråcklande för att få den någorlunda rak innan jag börjar att quilta.
 
Att öppna ugnen är alltid spännande. Mitt försök till en ny variant av ljuslyktor var inte bra, rent av skrämmande fult! Usch! Men så är det med alla idéer, de måste testas. De nya faten med hjärtan blev jag i alla fall nöjd med. Kanske passande som bröllopspresent?

Och så blir det ju rätt stökigt när jag håller på i verkstaden, en liten bild från mitt arbetsbord. Jag vet att det är dags att städa när det tar längre tid att leta reda på det verktyg som jag behöver än det tar att använda det...
Det har inte blivit så mycket tid att vara utomhus fast vädret är fullständigt ljuvligt. Milt och varmt med det där speciella gyllene septemberdiset i luften.
Men tid att äta äppelpaj har vi haft. Tack och lov!
 
 
 

söndag 1 september 2013

Havrerassel och krösamos

September, höstens första dag... Skuggorna är djupa, luften frisk och ljuden prassliga. Det blåser. Risslar och rasslar. Ett havrefält är inte tyst - det låter!
Träden knirrar och knarrar, frasar och sveper med löven.
Och september är lingontid - idag har vi kokat krösamos. På riktigt. Jag tycker att det är lyx att få äta sylt som innehåller precis det som man tror att sylt ska innehålla. Har man väl fått smak på den hemgjorda så vill man aldrig ha den köpta mer...
 
 Nykokt lingonsylt med lite mjölk och grädde, det är... ren salighet!
Vi hann även baka en Fyriskaka till kaffet, det var inte dumt det heller. Jag hade nog aningen för stor form så nästa gång får det bli en lite mindre men den är ljuvligt god.

 
Fyriskaka ugn 175 °
 
125 g smör
1 1/2 dl socker
2 ägg
2 1/2 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
2 msk mjölk
3-4 medelstora äpplen
1-2 msk socker
1 tsk kanel
 
Smörj och bröa en form med löstagbar kant.
 
Smält smöret och låt det svalna.
 
Rör smöret pösigt tillsammans med sockret.
 
Tillsätt ett ägg i taget och därefter mjölet, bakpulvret och mjölken.
 
Häll smeten i formen.
 
Skala äpplena och skär dem i tunna klyftor. Stick ner dem i smeten intill varandra. Strö över sockret blandat med kanel.
 
Grädda kakan i nedre delen av ugnen 30-40 min.
 
September är min favoritmånad, angenämt tillbakalutad med några stänk vemod:

Best I love September’s yellow,
Morns of dew-strung gossamer,
Thoughtful days without a stir,
Rooky clamours, brazen leaves,
Stubble dotted o’er with sheaves –
More than Spring’s bright uncontrol
Suit the Autumn of my soul.

- Alexander Smith -