Egensinnig

Egensinnig. Eller kanske; självrådig, envis, omedgörlig, halsstarrig, tjurskallig, egenvillig, egenmäktig, hårdnackad, orubblig, bångstyrig, trotsig och obstinat enligt synonymordlistan. Kan det vara bra? Att gå emot strömmen och dyka under ytan. Att göra saker för att man vill. Att inte säga ja till för mycket. Jag vill hitta på nytt, jag vill tänka, prova och fundera. Men det går inte riktigt ihop med att alltid synas. Jag vill tillåta mig bortglömda stunder. För att bli bättre. 

Att inte vilja tävla

är inte samma sak

som att sakna viljan 

att vara

bra

1. 
   

Försöker med lite vår

Den här våren (nåja, mer vinter men vem är väl jag att döma) är det mycket som krånglar. Vardagsretsamheter. Och ingenting går riktigt så fort som man tänkt sig. Skrivaren har bestämt att den behöver vila upp sig och få lite nya inplantat annars vill den inte skriva ut ett endaste litet papper till. Smått stressande när det finns massor av kort som helst redan skulle varit färdiga... Med tiden har man fått lära sig att det inte hjälper att bli upprörd. Fast det blir man ju ändå förstås :) Och så har jag bitit sönder en tand men jag lovar att det inte var i upprördhet över skrivaren. Det var så klart inte heller roligt. Vi är lite justerade både jag och skrivaren. Enda skillnaden är att jag inte arbetsvägrar. 

Det har blivit en hel del på vårtemat i brännugnen det sista. Blåsippor, vitsippor, snödroppar och pärlhyacinter. Gissa om jag längtar efter de äkta! Just nu känns den riktiga våren inte riktigt inom räckhåll. Kastade ut äpplen till fåglarna nyss och de studsade på skaren... Kallt, kallt, kallt! Men solen skiner och jag känner mig nästan drabbad av städlust. Men bara nästan... Lite mer får den allt anstränga sig först. 

.

Det handen vill

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna. 

Viktiga ytligheter

Ibland blir man översvämmad, bedövad och trött. Man känner sig oviktig och liten. Ondska och elände mullrar och pyser i världens kanter. Varför ska man bry sig om småsaker då? Ens stanna för att se det lilla? Det är ju närmast oansvarigt att lägga sin energi där. Men just därför...  Just därför är det viktigt. Som motvikt. Det som är ljust, vackert och vänligt vaccinerar mot hårdhet och likgiltighet. Skapande ger glädje och en en glad människa är en mjuk människa. Det är en motkraft i vardagen. Och är man glad känner man empati. Så att bry sig om det lilla. Att lägga en fin duk på bordet blir i slutändan en god gärning i en rätt rörig och kaotisk värld.

Idag blir jag glad när jag tittar ut genom köksfönstret. En blåmes sitter alldeles vid fönsterblecket. Och jag får möjlighet att titta nära! Fjädrarna på ryggen är otroligt fina.

Skogen glimmar och glittrar av rimfrost på morgonen.

Och i verkstaden är vårfåglarna snart flygfärdiga.

Och ett nytt kort.

Ytligheter för själens skull...

Inte sysslolös

Hur mycket ska man egentligen ha på gång samtidigt? Rätt mycket...! Ibland blir man uttråkad och då kan man helt lättvindigt byta när slätstickningen går en på nerverna. Virkningen är där jag är mest hemma, det kan jag göra när jag blundar. Nästan! Helt  fantastiskt till filmtittande för då lyckas jag hänga med i handlingen. Olika projekt fyller liksom olika funktioner och har man fler på gång är risken inte stor att man blir helt utan. Det är annars otroligt trist. Jätteroligt när något blir färdigt men glappet till nästa projekt är en öken...

Jag vill ha en löpare som andas vår så jag har börjat på en med små mormorsrutor, bomullsgarn förstås. Lite grövre än jag vanligen använder, får se om resultatet blir som tänkt. Ännu är det bara i begynnelsen.

Mönstret kommer ur en bok som jag snart har haft i tio år och som jag använt massor! Den är fylld med olika block, den stora fördelen är att alla blir lika stora så att de går att kombinera precis hur som helst. Såg att den fortfarande går att köpa. Den heter 200 Crochet Blocks for Blankets, Throws and Afghans, Crochet Squares to Mix and Match av Jan Eaton.

http://www.adlibris.com/se/bok/200-crochet-blocks-for-blankets-throws-and-afghans-crochet-squares-to-mix-and-match-9781931499682?gclid=Cj0KEQiAoby1BRDA-fPXtITt3f0BEiQAPCkqQd4N6RxgCHcamRv2I0mPmtskYkPoyMVoHuMGUdEA6_gaApmH8P8HAQ

En tröja har jag också börjat på, för jag tycke att jag behövde en. På rundstickor. Otroligt bökigt de första varven men när man väl kommit en bit är det väldigt bekvämt att bara kunna mata på med slätstickning. Den här modellen har fickor... Hm, ska bli intressant att se hur det blir. Inte för intressant hoppas jag...

Och så fortsätter jag med ansiktet i korsstygn förstås. Då är det koncentration! Inget filmtittande men en ljudbok brukar slinka ner. Och kaffe. Helt förkastligt, tänk om jag spiller! Men inga olyckor än så länge.

Jag lurade på hur jag skulle kunna hålla ordning på alla färger. Lösningen blev en pärm med plastfickor där jag sorterat in tio färger i varje ficka för att jag lätt ska kunna hitta dem.

Och sedan ville jag inte trä om nålen hela tiden heller... Ofta kanske det bara är fem stygn av en färg och det var tidskrävande att hela tiden trä om. Nu har jag trätt en massa nålar! Och jag är nöjd :) Det är vad som pågår i huset...

I verkstaden har det blivit iskransar!

Och så har det kommit hem nytt glas till smycken. Alldeles nytt och oprovat, det ska bli väldigt spännande att se hur det blir i ugnen.

På jakt efter långsamheten...

...har jag varit denna höst. Veckorna har varit måndagar och fredagar, möjligtvis en och annan söndag eller tisdag... Tiden har studsat okontrollerat. Men jag behöver långsamheten, tystnaden för att hitta på nya saker. När tiden snurrar fort så känns stillheten som inproduktivitet för att det hela tiden finns annat som drar. Och för att man inte ser resultat. Genast. Det är ju precis tvärtom! Mitt i stillheten hittar man nya vägar! Öva på långsamheten måste jag för att kunna höra mig själv.

Advent står runt hörnet, det märks i min verkstad också :)

Röda stora stjärnor har jag gjort många genom åren men jag tycker fortfarande att de är fina.

Nya spetsänglar...

...och spetsfåglar på stort fat.

Och Lucior i varierande ålder :)

Jag går och fiskar...

och tar en tyst minut... Fast kanske inte riktigt. Jag går och fotar... Konstnatten närmar sig med stormsteg och som vanligt hinner man bara hälften av det man tänkt. Och saker krånglar. Det gör de naturligtvis i vanliga fall också men då tänker man inte på det. Men nu är det bråttom!!! Man blir inte glad när "nästanfärdigt" spricker i ugnen! De stora änglarna sprack i sista bränningen... Små sprickor runt hjärtat. Det låter helt klart som en allvarlig åkomma...

Men... Nya på gång. Undrar just om de kommer klara alla vändor... Annars får det bli annat som får stå för det bevingade. Nedan fåglar efter första bränning. De brukar vara ett säkert kort och har aldrig spruckit. Men för säkerhets skull; peppar peppar, ta i trä...!

När det är så där mycket att göra drabbas jag av akuta anfall av rymningslust. Råkade titta ut genom fönstret och fick se hela bolltisteln förvandlad till en fjärilstistel. Alldeles översållad av nässelfjärilar. Men underbart är kort. Närmare bestämt cirka tjugo minuter innan alla var spårlöst borta. Och med dem solen. Ungefär lika länge varade min rymning ut med kameran. 

Visste ni att fjärilsvingar ser ut att ha små hål som silar solen. Tänk att vara så skör... Men det är oändligt vackert och det hade jag missat om jag inte rymt från mina måsten... Kom ihåg; rym ofta!

Tidsöar

Ibland känns det som man inte räcker till på ett enda håll. Så mycket som ska hinnas med att alla måsten bygger barriärer. Man försöker uträtta hundra saker. Överallt. Hela tiden. Resultatlöst. 

Då får man skapa sig en ö! 
Och till den ön får man bara ta med en uppgift. En! 
Man får dessutom inte försöka fuska och lämna ön för att snurra med oväsentligheter. Då kommer hajarna som simmar runt ön att få sig ett skrovmål. Och hajfoder vill man inte vara!

Ibland måste man unna sig tid att bara göra en sak från början till slut. Man blir så mycket gladare då. Och helt plötsligt har man gjort! Massor! Och man kan simma till nästa ö garanterat hajfritt. Jag har en hel arkipelag... Men ö för ö helt hanterbar.

Nedan följer arkipelagbilder...

...på nybrända småhästar som väntar på att bli halsband...

...på osorterat diverse...

...på en nyöppnad ugn med en stor stjärna...

...på färdiga och ofärdiga kort uppblandat med akvareller...

...som precis som den här...

...väntar på att hamna i datorn för att kunna bli kort...

...som sedan ska skäras i diverse storlekar och paketeras. Just den ön, att skära och paketera, brukar jag få utmärkt hjälp att hantera av fröken E. 

Men många öar blir det. Imorgon ska jag stanna på den här...!