Nu är jag där igen... Helt förundrad över hur tiden rusar... Lite tjatigt faktiskt. Men sant! Var tog min vår vägen? Kan inte påstå att jag sörjer för nu lever jag mitt i sommardrömmen. Så här års önskar jag mig faktiskt ingen annanstans. Hur skulle jag kunna? Utanför dörren står skogen, stigarna och det svepande höga gräset. Badsjöarna är inte långt bort, och en tidig morgon när djur och fåglar precis börjat vakna till är det svårt att önska sig bort. Det är vackert ända in. Att gå barfota i daggvått gräs är en underskattad njutning liksom bara fötter på en solvarm altan. Äta frukost ute och inte frysa... Lyx det.
Så här års har även ambitionsnivån för trädgården sjunkit. Det som inte hann med i våras kan vänta. Det är vackert ändå fast det inte blev riktigt som det var tänkt. Rosen är spretig, borstnejlikorna på fel ställe och här och var lite lagom med ogräs... Det gör ingenting, det är vackert ändå. Vackrare än om det varit perfekt. Att alltid sträva efter det perfekta gör inte alltid att det blir bättre. Det är som med vänskap. Alla har vi vänner och bekanta. Vissa blir aldrig annat än bekanta hur länge man än umgås för de vägrar släppa fasaden. Det finns inga sprickor, inga ojämnheter på klippväggen att fästa fingrar och tår i. Allt hålls inom ramar och staket. Lite som att alltid få stå utanför huset men aldrig komma in i värmen. Att aldrig nämna en svårighet, att aldrig ha mött en motgång, att aldrig ha känt sig otillräcklig... Det känns kallt. Utan att ibland våga visa svaghet växer ingen vänskap sig stark. Och utan svaghet fattas djupet, kvar blir ytan.
Nu tänker jag njuta av sommaren och sommardrömmen som fortfarande lever. Sista arbetsdagen... Känn på det. 
