Deep under cover

Vet inte om det är för att hösten snart är här som vemodet lägger sig som en lätt dimma mellan solrosor och blomsterbönor. Det där som gör att jag ibland känner mig som den enda överlevande från en avlägsen civilisation... Som gör att jag plötsligt snubblar på den där biten av mig själv som är rent museal. Den där biten som tycker att det är naturligt att använda ord som torde, töras, och understundom. Den där biten som tycker att kafferep med nystrukna dukar, tunna kaffekoppar och hemgjord vinbärssaft är hemmaplan. Den bit som längtar efter att få höra sitt eget språk. På riktigt. Inte brett och blôkigt. Utan på det gamla sättet. Ingen säger längre att; dä hûjar ja inte... Men jag hûjar och längtar lite till. Efter att få sitta i ett oergonomiskt kök och lyssna. På historier om vägglöss, löktegubba, môsagummer och om slipstenar som går av sig själva ute i snickarboa för att han som ligger där ute "å ä dör" och väntar på att kistan ska bli klar va rätt elaker... Jag kan längta efter ochica  tanter i krymplinklänning och gubbar i välanvänd kavaj som förvandlats från finkostymdetalj till arbetsjacka. De kommer från samma land som jag. Och jag längtar efter flôtringar, potäteplättar och friaregröt... men det kan jag förallandel fixa själv. Men man kan ju inte avslöja sig som en överlevande relik hur som helst... så jag går under cover. Maskerar mig så här års dagligdags i linne, slitna jeans, sandaler, kajal och solglasögon. Och vem vet... En dag kanske mina barn säger att de är överlevare från en avlägsen civilisation... Att de längtar efter tanter i jeans och linne...

Nu ska det brännas glashjärtan så nu får jag sedera det här!

Dagens kulör - lila

Jag har precis öppnat ugnen och lyft ut fler ljuslyktor, lila den här gången. De är av min "specialsort" som jag gjort så många gånger förut men ändå inte. Till min förvåning ser jag att färgvalet styrs efter årstid. Nu har jag gjort lila, grå och dova toner. De från i våras var som lätta sommarklänningar i turkos, ljusgrönt och rosa...

Inläggen här på bloggen har blivit smått sporadiska på sistone men det beror inte på att jag inte har något att skriva om. Tvärtom :) Anledningen är att jag har så mycket att göra just nu, så mycket som jag vill hinna med. En stor sak är Konstnatten den 28-29 september, då har jag öppet i min lokal och vi kommer att servera våfflor. Mer finns att läsa i Skördefestmagasinet som du hittar som pdf här: http://www.matokultur.se/år-2013-15631435

 

På sidan 19 finns det till och med en liten artikel om mig..

 

Det retsamma är att de goda idéerna ofta kommer i elfte timmen och jag inser att jag måste begränsa mig och färdigställa det som jag redan påbörjat. Som bilden med Velingabarn. Jag hoppas få besökare som kan hjälpa mig att identifiera några av barnen, det vore spännande att få veta vilka de är som jag försöker fånga på mitt papper. Jag vet bara namnet på ett barn.

 

 

Och så strimlar jag glas...

 

Det ska bli fler ljuslyktor men av en helt annan sort. En sort som än så länge bara finns i mitt huvud. Håll tummarna för att idén håller hela vägen ut i verkligheten. Och att min ugn snällt fortsätter att fungera och inte får för sig att den helt plötsligt vill ha en oplanerad semester...

 

 

 

Syrsor och krusbär

Vissa saker tror man på fast man inte kan se... Som syrsor. De låter verkligen som de är precis överallt ändå lyckas jag nästan aldrig få syn på någon. Men det gör ingenting, jag tror att de finns ändå :)

Krusbären är så mogna att de nästan spricker så fort man tar i dem. Syrliga och goda.

Och så har jag, fast jag egentligen inte har tid men så gärna vill, ägnat flera timmar åt att skissa upp en skolklass från länge sedan. Jag har utgått från en bild som jag skrev om här: http://hugskottochinfall.blogspot.se/2013/04/jakten-pa-en-stenmur-eller-man-har-inte.html

När man verkligen, verkligen på riktigt, börjar titta noga på en bild så upptäcker man så otroligt mycket. Barnen ser ut som vanliga barn, som barn gör idag, bara med andra kläder. Och så är de allvarliga, inte någon ler. Det här med skolkort var något viktigt. Och det hade de ju alldeles rätt i, annars hade aldrig jag fått se dem. Aldrig börjat längta efter att få måla bilden. Tänk så mycket roligt jag hade gått miste om då.

 

Lortig och glad... Faktiskt!

Vad de är retsamma - de där ovanorna som man har och inte riktigt märker. Förrän senare... När jag läser igenom det jag tidigare har skrivit stör de mig. Det där lilla onödiga ordet som jag har kastat in alldeles för många gånger. Faktiskt! Ja, det är ordet jag missbrukar flitigt: faktiskt... Ska försöka vänja mig av med det men återfall lär förekomma.
 
Vet att jag även har oskick för mig när jag pratar men då är det inte faktiskt som är problemet. Lite som utfyllnad, för att slippa stressande tystnad eller kanske bara av gammal vana avslutar jag med; och så... Och så? Och så vad då? Det är så mycket lättare att upptäcka när andra upprepar sig. Vet en gång en person som avslutade varje mening med hörrudu.... Ibland är det så utpräglat hos en människa att det blir ett kännemärke, till och med charmigt. Men jag tror inte jag försöker gå den osäkra vägen utan försöker slipa till kantigheterna. Det ska jag.... faktiskt.... och så...
 
För ett par dagar sedan tog vi en promenad i det fina naturreservatet som ligger bara någon kilometer från oss. Det är verkligen en helt annan värld! Känns som man är oändligt långt från allt vad civilisation heter. Jag skulle inte bli det minsta förvånad över att skymta Robin Hood, Broder Tuck eller lille John därinne bland skuggorna. Nu finns röjda stigar och spångar över vattendrag. För några år sedan fanns inte det. Snudd på klättring var vad som gällde. Då var det nästan lite för spännande eftersom vi inte hade en aning om var vi skulle hamna :) Men som sagt nu är det lättillgängligare.
 
Önskar verkligen att jag hade ett vidvinkelobjektiv till kameran. Träden är större, allt så mycket mäktigare än vad jag kan fånga på mina bilder.

 

Även en mulen dag finns skimmer kvar i lysande gröna blad.

 

 

Den här granen växer fullkomligen på en sten även om det inte syns på den här bilden. Överhuvudtaget finns här många flyttblock. Stora! Antar att vi hade många kraftiga jättar i trakten som hade svårt för kyrkklockorna...

 

 Vacker näver.

 

På vägen passerar man även av människan mer berörda marker.

 En vacker stenmur. En gång byggd med hårt arbete, nu en vacker, mossmjukt inbjudande installation.

 Av det lilla torpet som förr låg här finns inte mycket kvar men skylten talar om att här stod Svaneborg. Vilket fantastiskt namn! Huset må ha varit obetydligt men namnet storslaget. Kanske fick torpet namnet av någon som vågade drömma... ?

Det är tankar från mina egna drömmar... Något som är verkligt och går att ta på är att det i mitt vitrinskåp står två små punchmuggar i glas som min mormor för länge sedan fick av en av gummorna som bodde här. De står i mitt skåp och ser enkla och obetydliga ut, precis som torpet de kom ifrån, men de betyder så mycket mer för mig. De har historia.

Inte blir det mycket tid inomhus just nu men idag regnar det... Och jag ska städa i verkstaden - igen! Och så ska jag bada fötter. Länge! Det är konsekvensen av sommarens barfotafröjder. Mina fötter är lortiga och jag är glad. Än finns mycket sommar kvar.

 

 Faktiskt...

 

 

Några påsar drömmar och förhoppningar

Jag älskar min trädgård, det är den vackraste som finns! Inte för att det är den mest välskötta - för det är den inte. Inte för att den är välplanerad - för det är den inte. Jag älskar den för att den är just min. En gång var det mormors trädgård, sen mammas och nu även mina barns. Jag känner varje träd och frodiga gula maskrosor under blommande körsbärsträd gör mig oförnuftigt lycklig. En förnuftig människa låter sig naturligtvis inte distraheras av allt det vackra utan hämtar istället ogräshackan. Och varje år fylls min trädgård med drömmar och spirande förhoppningar. Jag brukar köpa dem på påse i affären... Så även i år.

 

Några påsar har jag lyckats peta ner även om vår planerade köksträdgård fortfarande är i projektstadiet och mest liknar en byggarbetsplats.

 

I helgen som gick var vi även med på en torpvandring alldeles intill där vi bor. Det mesta visste jag redan men det skadar ju inte att friska upp minnet ibland.

Resterna i markerna efter tjärbränning är många. En gång i tiden ett krävande hantverk och man lär ha samlat upp den dyrbara produkten i näverstrutar (!). Något att tänka på nästa gång vi går och köper en hink träolja... Fornminnen och husgrunder såg vi många och så kunde jag inte låta bli att ta ett kort på det gamla missionshuset i stillsamt förfall.

 

En gång i tiden (barndomens exotiska 70-tal) låg kaffedoften tät däromkring och det hände att man dukade upp kakor och blommiga porslinskoppar med guldkant bland blåbärsriset i skogen. Det är något besynnerligt med kombinationen av kaffedoft, porslinsklirr och blåbärsris. Det smakar liksom lite bättre då.

 

Vi har tårtsäsong här hemma just nu så det bakas en och annan tårtbotten. Lite lat är jag så det blir oftast samma väl invanda sort:

 

4 ägg

2 dl socker

1 dl vetemjöl

3/4 dl potatismjöl

1 1/2 tsk bakpulver

 

Ugn 175 °C

 

Vispa ägg och socker pösigt.

Blanda mjöl, potatismjöl och bakpulver, rör ned det i äggsmeten.

Häll smeten i smord och bröad form och grädda i nedre delen av ugnen ca 40 min.

Jag gör oftast 1 1/2 sats.

 

Och så har jag nödritat. Att titta TV utan att ha något i händerna tycker jag inte är lätt. Ett mönster fick jag hastigt och lustigt hitta på vid köksbordet. Ingen passare till hands men man tager vad man haver.

Och något att göra blev det.

Lite applikationer ska det också bli så småningom.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jakten på en stenmur - Eller man har inte roligare än man gör sig

Jag har ett vackert gammalt skolfoto taget för nästan hundra år sedan. Morfars yngste bror sitter där allvarlig och prydlig tillsammans med sina skolkamrater. Då fanns skolan alldeles nära kyrkan och bakom barnen känner jag igen kyrkmuren. Tänk om man skulle leta reda på platsen där kortet är taget...?

Jag tänkte mig nog en liten stund av spännande detektivarbete men genast hittade vi rätt stenar. Den stora fyrkantiga går inte att ta miste på och inte heller den stora kantiga. Till och med buskarna uppe på krönet är sig lika. Historiens andetag intill mitt öra. Alla dessa människor som passerat och alla dessa ögon som har kunnat se precis det som jag ser. Alla dessa tider som var nutid...

Randig onsdag

Påskliljorna börjar bli lite vårdslösa nu i mitt kök. Nonchalant slänger de sig ut ur den lilla fönsterglugg vi har.

En del andra har fullständigt tappat stilen...

Underbart är kort. Det är väl just därför det är underbart och man njuter så mycket under den tid som det varar - för att det är helt omöjligt att hålla fast.

 

Idag har jag strimlat glas mest hela dagen.

Så småningom ska det bli rutiga ljuslyktor.

 

Jag tänker mig lite som rutiga sommardukar... Funderar också på en bolsterrandig variant men där har jag en del funderande kvar.

 

Något annat som upptar intresset just nu är den enkla blomranka som finns på bindmössan som någon av släktens kvinnor någon gång har burit. Jag skulle vilja ha med den i något jag gör. Jag tycker det är roligt att låta mig inspireras av saker som jag har en relation till. Den här mössan har fascinerat mig ända sedan jag var liten.

Och lyfter man lite på sidentyget i kanten kan man få ett hum om hur vacker i färgen den en gång måste ha varit. Vackert skimrande mildturkos.

Och väldigt spännande är det att försöka läsa vad som står på pappret som de använt för att forma mössan. Nyfiken är jag men inte tillräckligt för att förstöra min skatt så jag får så förbli...

 

 

 

 

 

 

 

Historien om en bild

Oftast när vi ser ett gammalt kort känns inte personerna "på riktigt". De är svartvita, stela, suddiga och den tid de levde i lika avlägsen som en saga. Hade de drömmar?  Var deras glädje lika upprymd som vår? Deras sorg lika svart?

 

 

Människorna på bilden är min morfar (längst upp till höger), hans föräldrar och bröder.  Av de fem förstfödda barnen förlorade föräldrarna fyra. Först en liten flicka en tidig vår och vid ett senare tillfälle, i scharlakansfeber, en flicka och två pojkar med bara några dagars mellanrum. Kvar av syskonen blev en liten pojke. Tänk så tyst det måste ha blivit...

 

Det var aldrig något man talade om men en gång, nästan femtio år senare, när mamman i familjen läste ett brev som äldsta dottern skrivit i skolan rann tårarna. Så nog fanns sorgen...

 

Våren efter tragedin åkte far i huset till Amerika och kom inte hem på flera år. På hösten föddes min morfar. Så småningom kom far hem igen och familjen utökades med ytterligare två pojkar. Alla dessa "pojkar" var en del av min barndom men då var de snusiga snälla farbröder med ganska många rävar boende bakom öronen.

 

Nästan aldrig målar jag efter kort men på en akvarellkurs jag gick fick jag idén av vår kursledare Ulla. Hon hade nog tänkt sig i svarta och vita toner men jag ville måla i färg. Jag hade så kul! Och människorna på fotografiet blev så otroligt påtagliga för mig.

 

 

När allt blev i färg så kom de mig verkligen nära. Tänk vilka bestyr de måste ha haft! Alla skulle klä sig fina och ordna till frisyren. Ett bord ställas ut på gården med nystruken duk och omsorgsfullt plockade blommor. Tänk in ljuden. Det blåser lite, fåglarna sjunger, det surrar och kanske hörs porlet från bäcken som rinner i backen bakom huset... Dofterna, värmen från solen... Just då känns det som de finns i ett parallellt universum i en verklighet lika verklig som min.

 

För ett litet tag sedan köpte jag ett par provböcker med klädtyger från http://stilbyrån.se/  så jag kan även känna historien med mina fingertoppar. Tänk en lång kjol i tungt lite stickigt ylletyg mot benen... Och nog förstår jag att fläckborttagning och vädring var av nöden. Vi skulle nog inte heller idag få för oss att stoppa plagg sydda i de kvaliteterna i tvättmaskinen. Vilken omställning för nutidsmänniskan.

 

 

 

Det finns fler bilder som jag gärna skulle vilja göra.

 

 

Bilden på mormor och morfar som unga och nykära är en sådan. Den gör mig glad. Jag vill berätta deras historia och få en skymt av deras universum.