Konstnatt i Velinga

Så kom den då till slut... Konstnatten! Eller helgen kanske man ska säga, som i år började redan på fredagen. Och det har varit full rulle hela tiden. Som slalom med inslag av störtlopp och med längdskidor vid målgången... Mina stora glasballerinor (1.35 höga) skulle upp på klappebryggan inne i Tidaholm.

Men oj vad det blåste! Glas och blåst känns inte som den bästa kombinationen. Maken och jag kröp omkring på bryggan och försökte i möjligaste mån förankra dem i botten för att de inte skulle svaja så. Vi fick upp fyra av fem sedan vågade vi inte sätta upp fler. För varje galen vindby hotade jag vädrets makter på olika sätt. Men... De lyssnade inte. Tjugo i sex insåg vi att vi var tvungna att åka hem. Vi skulle ju öppna utställningen! Tända ljus, fixa våfflor. Språngmarsch in från bilen för att hoppa i något mer presentabelt än bättre begagnade jeans. Kamma sig var inte att tänka på. Just smile :)

Och det fortsatte blåsa! Trädet utanför ingången välte omkull i sin kruka. Ställa upp, skynda, skynda!

Tända ljus, vispa smet. Bästa vännen skulle hjälpa till borta i våfflorna, lite sådär som hjälpreda var det sagt. Hon hamnade minst sagt ensam mitt i smeten. Maken som brukar fixa den avdelningen var först tvungen att ordna med kortläsaren för betalkort som behagade hänga sig precis lagom och sedan försvann han iväg för att kolla de blåsande ballerinorna i stan. Klockan sex prick anlände de första besökarna och de var många :)  Sände en tanke till kompisen borta i våfflorna där jag stod bakom disken... Men räddningen dök snart upp. Svågern är van våffelbakare och dök upp en hel halvtimma innan han skulle, han var efterlängtad! Svägerskan som är en klippa bakom  disken var minst lika efterlängtad och tog tag i det som behövde göras som hon aldrig gjort annat. 

Puh! Nu var vi på banan igen! Men... Borta i våffelhörnan håller smeten på att ta slut. Receptet har maken bara i huvudet! Och han var i stan! Men tack och lov för mobiltelefoner! Receptet var snart bärgat. En stund senare är vi fulltaliga och resten av kvällen är hektisk men helt klart kontrollerad.

Dag två kändes i jämförelse mer avslappnad. Ballerinorna stagades upp av Urban och hans bror Lars med wirar. Det blev stadigare. Kvällen innan hade ballerinorna plockats ner på grund av blåsten och en kjol hade kraschat. Men nu funkade det. Visserligen hade det varit finare utan linor men alternativet att inte få upp dem alls hade varit tråkigt.

Mycket folk även denna dag. Mycket jobb och mycket roligt och måååånga våfflor. 

Hann inte ta kort under tiden som jag hade tänkt men nedan lite kort från utställningen innan vi öppnade.

 Skymning

 True nature...

 Svägerskan...

 och jag.

Intensiva dagar har det varit! Halv två lördag natt stod svägerskan och jag och skar, vek och packade kort. Herrarna var i stan och brottades med ballerinor. 

På söndagen hade vi vanan inne och en hel del folk kom även då. En bra bit över 1000 besökare hittade ut till oss!  En fantastisk och underbart rolig helg :) 

En sällskaplig eremit

Alltid är det många idéer som vill ner på papper, långt ifrån alla hamnar där men några fastnar. Det är roligt att rita barn. Det händer ofta.

Flickan med den förhoppningsfulla (och hungriga?) hunden är grunden till ett kort.

Ibland är det roligt att utmana sig själv lite grann. Gamla människor har jag aldrig ritat. Och aldrig att jag använt mig bara av grå/jordskala. Det här är mitt första försök...

Nu höll jag mig ju inte strikt till den lågmälda skalan. Ögonen och minnet av en drake fick bli i färg... 

Förebilden till bildens urtavla står i mitt kök och när jag ritade av den såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vid fyran vänder siffrorna helt plötsligt på sig :)

 

Så måste jag ju också berätta... Jag har fått ett pris :) Kanske är det opassande att vara stolt och glad...? Men jag är hämningslöst bådadera :)

Efter konstnatten delades sex gyllene äpplen ut i olika kategorier. Jag vann för kvalité i konsten och formuleringarna på diplomet gör mig glad. 

 

Det enda jag hade kunnat önska är väl att jag vid mottagandet kunnat förmedla vilken sporre det här är att vilja mera. Att vilja bli bättre. Och hur glad jag är att få bidra med en liten del till detta fantastiska arrangemang. Men jag blir stum. Orden försvinner när många människor tittar på mig. Jag vet ju det - att någon talare blir jag aldrig.

Min hemmaplan är skog, mark, papper, pennor, klutar och mojänger. Mycket tid tillbringar jag ensam, annars skulle jag nog inte få mycket gjort. Jag trivs med det meditativa skapandet men motsättningsfullt nog inte för länge. Då känner jag mig ensam och övergiven... Man kanske kan sortera in mig i facket sällskapssjuk eremit...? Och med en livlig familj så behöver jag tack och lov inte vara ensam så länge att jag hinner tröttna på det.

 

Nackdelen med det ensamma skapandet är väl att man allt som oftast tvivlar på det man gör. Då känner man sig som en liten lort i en stor brusande värld och undrar vad i all världen kan man bidra med? Då är det roligt att få pris.

 

Hädanefter är jag en glad lort med ett gyllene äpple som jag vårdar ömt :)

Magisk natt

Årets konstnatt är över. Detta fantastiska evenemang som lockar hundratals, tusentals människor ut på vägarna i höstmörkret att besöka många spännande platser och miljöer. En bit över 700 personer hade hittat ända ut till oss i lilla Velinga. Och det är något magiskt över denna kväll! Ute faller ett fint, isande regn. Lyktor och marschaller lyser upp i mörkret men inne hos oss är det ljust och varmt. Våffeldoften retar näsorna redan i dörren och överallt finns bara glada människor. Det är nog det jag tycker är mest fantastiskt med denna kväll... Att människor verkar vara så glada! Det finns ingen irritation i köer som inte alltid är helt organiserade. Ingen stress, människor tar sig tid. Det om något gör att jag tror att det finns magi svävande i luften denna mörka höstkväll.

Nedan kommer en liten rundvandring innan vi öppnade:

Vrån med föremål som har sitt ursprung i inspiration från en gammal bindmössa.

Höstfärger...

Allvarliga barn.

 

Grodprinsen.

Till och med jag har fastnat på bild...

...och kära svägerskan som var en klippa i kassan.

 

Bilderna nedan har jag fått låna, tiden räckte inte till för att fotografera när det var liv och rörelse.

Våffelbagarna hade fullt upp!

 

Och så var det mannen som frågade mig var jag köpte in glasföremålen ifrån... Hm, ja.... Det är jag som tillverkar dem...

 

En underbar kväll som gav massor med inspiration och ny energi.

 

Om jag tänker vara med nästa år?

 

Jaaa!