Visar inlägg med etikett hantverk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hantverk. Visa alla inlägg

torsdag 8 december 2022

Konsten att vara glad


Ibland tror man nog att man inte har något val. Glad eller ledsen liksom, kan man välja? Lite kan man nog. Tror jag. När man känner sig fångad, pressad och ofri av krav och vardagslunk blir ens inre människa liten och grå. Trött. Den sitter där i ett hörn under en filt och vill helst inte sticka ut näsan för alla mörka moln som hopar sig vid horisonten. Jag tänker mig att olika personligheter är som en trasmatta... Vissa har mörk varp, andra har ljus med olika inslag och randning. Men bara för att grundvarpen är ljus betyder ju inte det att mattan saknar de mörka inslagen. Det skulle bli en blek historia. Jag har definitivt den ljusa varpen. Grundinställningen från fabrik är ljus med en barndom med sagor och drömmar om än inte självklart lätthanterlig med en gravt handikappad bror. Det påverkar och präglar men lär en samtidigt att ingenting är självklart. Full av älskade människor, framför allt mamma. En mamma som dessutom insåg nödvändigheten av att alltid ha tillgång till ett förråd av pennor, papper och färg. Vitt papper skulle det vara, ritvänligt, inte grått och strävt. Och morfar förstås som berättade så bra, ofta med en snus väl inlagd.



Men så det där om att hålla sig glad. Jag föreställer mig tanken som en fågel. Den vill inte vara instängd. Inte fastna. Den vill flyga, dyka, sitta och gunga stilla i vinden på en gren. Allra bäst och välmående är min tankefågel när händerna arbetar med något roligt. Allra helst lär sig något nytt. Att lära sig nytt är lite dubbelt för jag avskyr verkligen när jag inte kan... Men lycka när jag känner att nu, nu är jag något på spåren! Tankefågeln gillar att fundera ut saker, påta och pilla. Tankefågeln dyker genom ljusa skyar och drillar på glada melodier. Den laddar varje batteri i sin kropp. Vinden sveper genom fjädrarna, ögonen blänker. Ja ni fattar. Glädje!  Allt sådant bygger glädjemuskler. När livet lägger snubbeltrådar, knuffar omkull och mörkret sänker sig så är det dit man längtar. Till ljuset och värmen. Man vet var den finns, man har varit där. Så mycket lättare då att hitta tillbaka dit när vägen är gammal och invand. 



Det känns verkligen som julen kommer fort i år! Mycket man tänkt, lite man hinner... Men det är okej, man behöver inte hinna allt. Marken är vit, så mycket ljusare än det kompakta lock av mörker som legat över höstgrå skogar. Och igår kväll var det ett magiskt månsken med en nästan full måne. Natten  känns andäktigt gåtfull när  månen sveper med bleka slöjor över hus och snö för att titta in genom ett fönster här och där. Precis nu bubblar jul och vinterinspirationen. Just den måste jag greppa i flykten för att få till lite nya julbilder. Nästa år. Så fort julghelgen är över börjar våren att viska i bakgrunden. Snart, snart, snart... 








onsdag 1 oktober 2014

Konstnatt i Velinga

Så kom den då till slut... Konstnatten! Eller helgen kanske man ska säga, som i år började redan på fredagen. Och det har varit full rulle hela tiden. Som slalom med inslag av störtlopp och med längdskidor vid målgången... Mina stora glasballerinor (1.35 höga) skulle upp på klappebryggan inne i Tidaholm.

Men oj vad det blåste! Glas och blåst känns inte som den bästa kombinationen. Maken och jag kröp omkring på bryggan och försökte i möjligaste mån förankra dem i botten för att de inte skulle svaja så. Vi fick upp fyra av fem sedan vågade vi inte sätta upp fler. För varje galen vindby hotade jag vädrets makter på olika sätt. Men... De lyssnade inte. Tjugo i sex insåg vi att vi var tvungna att åka hem. Vi skulle ju öppna utställningen! Tända ljus, fixa våfflor. Språngmarsch in från bilen för att hoppa i något mer presentabelt än bättre begagnade jeans. Kamma sig var inte att tänka på. Just smile :)

Och det fortsatte blåsa! Trädet utanför ingången välte omkull i sin kruka. Ställa upp, skynda, skynda!
Tända ljus, vispa smet. Bästa vännen skulle hjälpa till borta i våfflorna, lite sådär som hjälpreda var det sagt. Hon hamnade minst sagt ensam mitt i smeten. Maken som brukar fixa den avdelningen var först tvungen att ordna med kortläsaren för betalkort som behagade hänga sig precis lagom och sedan försvann han iväg för att kolla de blåsande ballerinorna i stan. Klockan sex prick anlände de första besökarna och de var många :)  Sände en tanke till kompisen borta i våfflorna där jag stod bakom disken... Men räddningen dök snart upp. Svågern är van våffelbakare och dök upp en hel halvtimma innan han skulle, han var efterlängtad! Svägerskan som är en klippa bakom  disken var minst lika efterlängtad och tog tag i det som behövde göras som hon aldrig gjort annat. 

Puh! Nu var vi på banan igen! Men... Borta i våffelhörnan håller smeten på att ta slut. Receptet har maken bara i huvudet! Och han var i stan! Men tack och lov för mobiltelefoner! Receptet var snart bärgat. En stund senare är vi fulltaliga och resten av kvällen är hektisk men helt klart kontrollerad.

Dag två kändes i jämförelse mer avslappnad. Ballerinorna stagades upp av Urban och hans bror Lars med wirar. Det blev stadigare. Kvällen innan hade ballerinorna plockats ner på grund av blåsten och en kjol hade kraschat. Men nu funkade det. Visserligen hade det varit finare utan linor men alternativet att inte få upp dem alls hade varit tråkigt.

Mycket folk även denna dag. Mycket jobb och mycket roligt och måååånga våfflor. 

Hann inte ta kort under tiden som jag hade tänkt men nedan lite kort från utställningen innan vi öppnade.











 Skymning
 True nature...

 Svägerskan...
 och jag.





Intensiva dagar har det varit! Halv två lördag natt stod svägerskan och jag och skar, vek och packade kort. Herrarna var i stan och brottades med ballerinor. 

På söndagen hade vi vanan inne och en hel del folk kom även då. En bra bit över 1000 besökare hittade ut till oss!  En fantastisk och underbart rolig helg :) 











fredag 16 maj 2014

Face/Off

Jag har äntligen prövat silikonet från det här inlägget http://hugskottochinfall.blogspot.se/2014/03/hander-det-nat.html i "skarpt" läge. Det fungerade bra även om jag har en del kvar att lära...

Lite nervöst, man är ju rädd för att det ska fastna! Jag använde inget egentligt släppmedel, pudrade bara på en aning potatismjöl. Om det gjorde till eller ifrån har jag ingen aning om... Det lossnade i alla fall fint från underlaget. Jag kunde varit mer noggrann när jag byggde på massan men jag stressade, rädd att det skulle stelna innan jag var klar. Silikonet är dyrt och man är ju sparsam. Inget får gå till spillo i onödan...
Så här såg formarna ut när jag hade fått loss dem. En del ojämnheter i avtrycket men på det stora hela är jag nöjd. Och jag har lärt mig massor till nästa gång.
Jämnade sedan till kanterna med en kniv och retade mig på att jag nog kunde sparat lite på silikonet. Riktigt så tjocka och präktiga formar hade jag ju inte behövt. Men ja ja, nästa gång kan jag nog...

Nu ska jag lägga pussel! 
Många tillskurna glasbitar ligger på mellanlagring i ugnen (enda lediga ytan...) för att pusslas ihop. De kommer att bli till ett stort fat. 

Hoppas jag...




tisdag 15 april 2014

Egengjort

Ofta tänker jag inte på hur mycket "egengjorda" saker jag faktiskt har hemma... Och så inser jag hur besvärligt jag skulle tycka det skulle vara om jag var tvungen att gå till affären varje gång jag vill ha något. Ofta finns ju inte just det som jag har tänkt. Inte blir det jag själv gör alltid heller så som jag tänkt, men då har jag lite större överseende... 

Några vardagsbilder på mitt egengjorda:

Ståltråd är roligt, önskar jag hade mer tid.

Liten vårfågel i riset.

Isbräckshjärta, tycker nog att det passar hela året...

Små katter i riset som jag alltid måste ha! Inte min egen modell men har väl hängt med sen jag var kanske fyra år. Inte samma katter dock, är inte helt säker på vilken generation detta kan vara.

Små tygbakelser och en tavla målad på porslin någon gång på 90-talet.

Silvrig glasstjärna sedan i julas - tycker inte den är julig så den får hänga med året runt.

Och det var bara en del. 

Det är väl så - jag tycker om att göra grejor...


måndag 6 maj 2013

Ett lättare liv för 99 kronor

Jag älskar verktyg, bra verktyg. De gör att allt blir så mycket lättare. Man kan kämpa hur länge som helst med ett uselt verktyg, resultatet blir ändå bara tråkigt. Nu har jag hittat något som gör allt så mycket lättare och jag undrar bara varför det tog mig så lång tid att hitta det.
Jag har blivit en nöjd ägare till en guldsmedssax och många problem är lösta. Jag slipper till exempel tröstlöst filande för att rätta till ruffa kanter som mina tidigare plåtsaxar åstadkom. Inte illa när livet blir lite lättare för ynka 99 kronor.
Mina stämplar är inte nya men de är väl använda och jag är fortfarande barnsligt glad över dem.