Ett hus av drömmar

Ja, så kan man väl bäst beskriva mitt växthus. Möjligtvis som ett hus av kaos... Ibland önskar jag att det vore exemplarisk ordning. Men jag vet inte. Exemplarisk ordning kanske är ett tecken på att det inte händer så mycket...? 

Blomsterbönorna spräcker jordytan och jag vet av erfarenhet, att de ibland om jag glömmer att titta till dem på ett par dagar, kan växa till oanad storlek. Ungefär som ett barn som förvandlas till tonåring på några timmar... 

Chilin blommar vackert!

Och ett litet blad som gjorde mig extra glad.

Det tillhör en pelargon av mina egna korsningar, en vackert vit av de vitaste vita. Den har hängt med länge, 14-15 år vid det här laget och uppkallad efter mellansonen. Men så... Nu i vår gjorde moderplantan som pelargoner kan göra ibland. Den dog nerifrån. Stammen blev mjuk och ihålig. Bara ett litet, litet skott var fortfarande grönt men blekt. På vinst och förlust nöp jag av det och stack ner i såjord. Och hurra! Det tar sig! Det kommer nya blad! Just pelargoner är fantastiska i sin vilja att överleva.

Nu får gärna värmen komma. Plantorna vill ut på grönbete!

Några som inte är så väderberoende är mina glastulpaner. Många är de som lämnat verkstaden i vår.

Kastlösa pelargoner och storknäbbar

En gång i tiden var jag en fanatisk pelargonsamlare... Lite dröjer sig kvar men i en mildare form. Jag är inte längre så sträng och strikt. Jag uppskattar fortfarande att veta namnet på de sorter jag har men jag betraktar inte längre en stackars pelargon som har råkat tappa skylten för kastlös... Någon gång på 90-talet svallade en fullkomlig pelargonvåg över Sverige och helt plötsligt fanns det åtråvärda pelargonrariteter att sukta efter. De jag först intresserade mig för var doftpelargonerna. Häpet insåg jag att det fanns betydligt fler än Dr. Westerlund. Min allra första var en P tomentosum, beskriven som: med blad mjuka som en älvas täcke... Och bladen är verkligen mjuka med en ganska stark mintdoft. 

Sedan dess har det passerat många genom mitt liv. Efter doftpelargonerna kom dvärgarna, miniatyrerna, de brokbladiga, fågeläggspelargonerna. Och alla de andra... Ett tag var pelargonhysterin ute på nätet fullständig. Jag skämtar inte när jag säger att det var lite som att kolla börssidorna. Tidvis var vissa pelargoner det alla skulle ha och priset blev därefter! För att sedan dala när en ny fantastisk skapelse dök upp... Men som alla bubblor sprack pelargonbubblan efter några år. Idag finns fler odlare och det är lättare att hitta de "ovanliga". Priserna är sundare. Men visst, spänningen och magin kanske har försvunnit en aning.

Något av det jag fortfarande tycker är roligt är att korsa fram egna sorter. Att få frö är ganska lätt och jag brukar välja ut ett par sorter som jag tror kan fungera tillsammans och sedan hjälpa till med en pensel. Efter ett tag bildas det sedan storknäbbar (fröställningar) som sparas tills de mognat och är färdiga att plocka. Inte alltför sällan ser mina pelargoner rätt stökiga ut. Välmenande hjälp att snygga till pelargonerna uppskattas inte...

Pelargonen har blivit uppkallad efter sina "näbbiga" fröställningar, pelargon kommer från grekiskan och pelargos som betyder just stork. Vissa pelargoner tycker jag är roligare att ta frö efter. Som min Saxonia Crimson (bilden ovan), då kan man aldrig riktigt veta vad det blir men ofta blir det bra. 

Nedan är två ättlingar till den.

Båda två betydligt storvuxnare än sin förälder men släktskapet är ändå tydligt.

Så här ser fröställningen ut när det är dags att plocka:

Väntar man för länge kan de flyga iväg alldeles av sig själva.

Fröna brukar jag spara i kaffefilter tills det är dags att så. Mammans namn hamnar på påsen, det där med faderskapet brukar jag inte vara så noga med. Numer... Det blev för krångligt att hålla isär, pelargoner korsar sig själva ibland så hellre än att göra fel räknar jag bara släktskapet på mödernet...

Ett tag blev alla mina småplantor vita. 

Olidligt spännande är det i alla fall att vänta på att en knopp ska slå ut och man får se vad det är man har fått. Så även om jag inte längre är en lika hängiven pelargonfantast är det ändå spännande. Smått övertygad som jag är att en vacker dag kommer det att bli något sjusärdeles... :)

Små beslut i en liten värld

Ibland känns det inte som att ett projekt går framåt. Jag klipper, syr, klipper lite till. Och inte känns det som det händer mycket! Särskilt inte som jag bara syr på just detta projekt när jag inte har något annat för händer. Men framåt går det trots allt.

Tre stjärnor har det blivit så här långt, målet är tolv i ett första steg. Har inte helt klart för mig hur slutresultatet ska bli. Jag gör väl som vanligt; improviserar...

Utanför fönstret är värmen kompakt. Mina fina självsådda vallmor flämtar i värmen.

Men jag räknar med att de ska klara sig, de är av den tuffa sorten härstammande från en frökapsel jag en gång stoppade i fickan vid en gammal husgrund. Vissa år tror jag att nu är de helt försvunna men de håller sig lika envist kvar hos mig (tack och lov!) som vid den gamla husgrunden. Rätt som det är vecklar de ut sina sidenkjolar i något hörn och lite senare rasslar de med frökapslarna i vinden. 

Allra bäst trivs de om de själva får bestämma var de ska stå, försöker jag att styra dem vill de sällan ens titta upp ur jorden.

Just nu är min värld liten och behagligt hanterbar. Det svåraste beslut jag har behövt fatta idag har varit om jag ska sätta tänderna i mina goda sockerärter direkt ute i landet eller om de faktiskt ska få följa med ända in i köket. Svårt val. Det får nog bli lite av båda...

Att komma hem

Vi har åkt en sväng. Till Wien närmare bestämt. Underbart väder, god mat och trevliga människor. Inget mer kunde vi önska oss. Dessutom så mycket vackert att vila ögonen på.

Men ändå... Åh så skönt det är att komma hem igen! Och på något underligt vis har man förutom minnen och diverse udda inköp fått med sig nya ögon hem. Man ser på det gamla invanda med kärleksfull förvåning. Varför har man inte sett det förut? Att i denna lilla vrå av världen är himlen högre, gräset svajigare, molnen fluffigare, korna fetare, hästarna långbentare. Till och med människorna är vackrare :) Ja ni förstår kanske... En och annan utflykt skadar inte. Men jag trivs alldeles, alldeles bra på min lilla plätt i universum. 

Smultron finns det här...

...och gurkört...

...och riddarsporrar som skimrar i solen. 

Trädgården ger mig buketter för olika behov. Sideneterneller hänger jag upp och ner och torkar - för ögats skull.

Morotsvarianten åker direkt i grytan.

Änglarna flyger naturligtvis högt hos mig. Det är ett säkert tecken; då blir det vackert väder!

Velinga...

Jag är hemma!

Liv och död i rabatten

Jag önskar att jag kunde hålla fast de underbara dagar som är nu, de rinner alltför fort. Allt det vackra kommer slag i slag, stannar ett darrande ögonblick och försvinner bort. Mitt i när man helst bara vill njuta är det så mycket som ska hinnas med och våren väntar inte. Den rullar fram som ett sprudlande karnevalståg. Passerar, och har man missat allt det roliga får man snällt vänta tills nästa år. 

Vitsippor och ekorrar har jag i alla fall inte missat. Underbara var och en på sitt sätt, inte minst ljudet som ekorren ger ifrån sig. Jag vet inte hur det bäst ska beskrivas... Ett shirpande kanske...? Eller ett squirrande...? Inget låter som det. 

Samsas snällt med alla fåglarna verkar de också göra. Jag är rätt usel på fåglar men jag tycker om att titta på dem och ännu sämre är jag på fågelläten. På det senaste har jag i alla fall lärt mig att känna igen hackspetten. Han brukar ge ifrån sig ett visslande en stund innan han landar i vårt äppelträd för att sedan fortsätta till grannens björk. Han gillar jordnötter har vi märkt.

Lite frön har jag lyckats påta ner, nu gäller det bara att hålla tummarna för att det ska växa sig över alla bräddar denna sommar. Känns som att vi har kommit igång riktigt bra men så var ju alla planteringslådor färdiga att använda i år. Ett projekt som bara tog, hm..., två somrar. Nu hoppas vi på att få njuta detta år.

Men det sjuder inte bara av liv i rabatterna när jag sätter spaden i jorden. Häromdagen hittade jag ett kranium! Ja, efter en fågel visserligen...

Och inte alltför litet. Hm, naturliga orsaker eller döljer sig här ett brott...? 

I växthuset har jag försått luktärter,

efter att först ha blötlagt dem efter konstens alla regler.

De är inhandlade i en fantastisk engelsk trädgård, Anne Hathaway´s Cottage, som vi besökte i somras. Luktärterna parfymerade luften och hela trädgården var magiskt vildvuxen (men omskött!) på ett sätt som jag bara drömmer om att åstadkomma. 

Det här var de mer strama delarna. 

Men även om man inte har tid att gräva i trädgården finns det mycket att njuta av nu, helt utan möda. 

Alla dessa färger! Vackert så det nästan gör ont... 

Salladsdrömmar

Inspirerad av det fina vädret har jag sått sallad. Den imponerar på mig med sin växtkraft, man nästan hör hur det knakar när den växer! På morgonen anar jag att något är på väg att hända och på eftermiddagen är hela lådan grön.

Utomhus har solen värmt och vid husväggen är det första utomhuskaffet urdrucket. Inte många aptitretande dofter slår det; nybryggt kaffe blandat med frisk luft. 

Var trivs jag bäst och var ringlar vägen mest... 

Lite fågeljakt med kameran har också hunnits med. Känns väl som att försöka skjuta lerduvor antar jag att försöka fånga fåglar i flykt med kameran...

Och när inte duvor är på något dammigt torg i Italien tror jag bestämt att de solar sig i en backe i Velinga...