söndag 27 juli 2014

Kastlösa pelargoner och storknäbbar

En gång i tiden var jag en fanatisk pelargonsamlare... Lite dröjer sig kvar men i en mildare form. Jag är inte längre så sträng och strikt. Jag uppskattar fortfarande att veta namnet på de sorter jag har men jag betraktar inte längre en stackars pelargon som har råkat tappa skylten för kastlös... Någon gång på 90-talet svallade en fullkomlig pelargonvåg över Sverige och helt plötsligt fanns det åtråvärda pelargonrariteter att sukta efter. De jag först intresserade mig för var doftpelargonerna. Häpet insåg jag att det fanns betydligt fler än Dr. Westerlund. Min allra första var en P tomentosum, beskriven som: med blad mjuka som en älvas täcke... Och bladen är verkligen mjuka med en ganska stark mintdoft. 

Sedan dess har det passerat många genom mitt liv. Efter doftpelargonerna kom dvärgarna, miniatyrerna, de brokbladiga, fågeläggspelargonerna. Och alla de andra... Ett tag var pelargonhysterin ute på nätet fullständig. Jag skämtar inte när jag säger att det var lite som att kolla börssidorna. Tidvis var vissa pelargoner det alla skulle ha och priset blev därefter! För att sedan dala när en ny fantastisk skapelse dök upp... Men som alla bubblor sprack pelargonbubblan efter några år. Idag finns fler odlare och det är lättare att hitta de "ovanliga". Priserna är sundare. Men visst, spänningen och magin kanske har försvunnit en aning.

Något av det jag fortfarande tycker är roligt är att korsa fram egna sorter. Att få frö är ganska lätt och jag brukar välja ut ett par sorter som jag tror kan fungera tillsammans och sedan hjälpa till med en pensel. Efter ett tag bildas det sedan storknäbbar (fröställningar) som sparas tills de mognat och är färdiga att plocka. Inte alltför sällan ser mina pelargoner rätt stökiga ut. Välmenande hjälp att snygga till pelargonerna uppskattas inte...


Pelargonen har blivit uppkallad efter sina "näbbiga" fröställningar, pelargon kommer från grekiskan och pelargos som betyder just stork. Vissa pelargoner tycker jag är roligare att ta frö efter. Som min Saxonia Crimson (bilden ovan), då kan man aldrig riktigt veta vad det blir men ofta blir det bra. 

Nedan är två ättlingar till den.


Båda två betydligt storvuxnare än sin förälder men släktskapet är ändå tydligt.

Så här ser fröställningen ut när det är dags att plocka:

Väntar man för länge kan de flyga iväg alldeles av sig själva.
Fröna brukar jag spara i kaffefilter tills det är dags att så. Mammans namn hamnar på påsen, det där med faderskapet brukar jag inte vara så noga med. Numer... Det blev för krångligt att hålla isär, pelargoner korsar sig själva ibland så hellre än att göra fel räknar jag bara släktskapet på mödernet...
Ett tag blev alla mina småplantor vita. 

Olidligt spännande är det i alla fall att vänta på att en knopp ska slå ut och man får se vad det är man har fått. Så även om jag inte längre är en lika hängiven pelargonfantast är det ändå spännande. Smått övertygad som jag är att en vacker dag kommer det att bli något sjusärdeles... :)






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar