Tid att göra inget

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten

har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten

dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat

i tusen och tusen år

och sinnen som frusit och domnat 

har vaknat varje vår

Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...

 Flörtande blåmesar...

Sångsvanar...

Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken. 

Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna. 

Lite glöd

För att hitta på nytt och få nya idéer så behövs det tid. Och lugn. Inte en massa annat som drar... Så här dags i februari borde vara den bästa av tider. Men just i februari är det svårt att hålla ångan uppe. Det är länge sedan det var sommar och våren är en abstrakt tankekonstruktion som man inte riktigt når. Och näsan droppar... Man får ta till de knep man har för att hålla ångan uppe. Glödande tulpanflammor värmer en narig dag. 

Och att gå in i sin bubbla och helt gå upp i det man gör. Det är inte så ofta man får vara där. Förra året var hektiskt, det var flera beställningar och uppdrag som tog tid. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Man jobbade på och betade av. Men inte blev det mycket till bubbelliv... Och man blev så trött! I år ska jag vara sparsammare med beställningarna och istället jobba på med det jag själv känner att jag behöver. Inte mindre blir gjort men jag kan äga min tid. Och så kan jag bubbla lite emellanåt, det laddar alla batterier :) 

Ute i trädgården har jag också utmärkta batteriladdare. Fyra stycken ekorrar som jagar varandra upp och ner och överallt! Tyvärr är de inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ekorrar låter helt fantastiskt! De smackar, tjickar och quirrar, väldigt egendomliga ljud som jag aldrig kan härma så ekorriska får jag nog lämna därhän på mitt CV...

Februari har också haft den fördelen att jag hunnit sortera alla mina brodergarner som jag fick i födelsedagspresent i höstas. Kan bara konstatera att jag har en man som vet vad hans fru uppskattar. En riktig skatt! Jag behöver inte sy något, jag blir glad av att bara plocka runt alla färger. Men säg inte det till någon...  

Ett projekt har jag påbörjat bara för nöjes skull.

Det kommer bli en textil bild och jag har provat lite nytt. Prova och lära nytt måste jag hela tiden, det gör att jag tycker att det är roligt. Att alltid göra det man redan kan är inte roligt. Även om jag ofta morrar och undrar vad jag egentligen ska ge mig på det ena eller det andra för... I den här bilden har jag målat såpbubblor i bakgrunden med oljefärg i sticks för textil. När man målat härdar man färgen med strykjärn så att det ska gå att tvätta i framtiden. I min låda hade jag två vackra blå knappar. De har suttit på någon av mammas skolavslutningsklänningar som mormor sydde någon gång på 30-talet. Nu får de följa med in i den här bilden. Det är roligt att använda det man har, väva in en liten bit historia. Och så behöver jag inte längre vara rädd att knapparna ska skramla bort, nu kommer de sitta säkert och ha en ny uppgift. 

Allt finns i vinden

Plötsligt en tidig morgon när jag öppnar sovrumsfönstret mot livet utanför ramlar jag genom tiden. Jag andas in alla dessa försvunna majmorgnar som jag gjort samma sak. En aning kylig luft strömmar in fylld med jord, syrener, sol, fukt och fågelsång. Dagen är alldeles ny men samtidigt är den fylld med hundratals andra morgnar och minnen. Vänliga och svåra. Så mycket ryms i vinden och doften. När min mamma låg på sjukhus och var så dålig att hon inte längre önskade sig någonting fick hon en glasslåda av mig. I lådan låg syrenklasar från här hemma och gläntade man på locket fick man en pust från dit hon alltid längtade. Hem. Och så är det nog den här morgonen när jag snuddar vid så många dagar. Det är hemma. Tillhörighet. Sinnesro.

Så mycket är vackert så här års, så mycket försvinner alldeles för fort och så mycket är bråttom. Plommonträdet blommade över på tre dagar och då verkade humlorna i det närmaste yrvaket förvånade men nu går de i skytteltrafik.

Och det lär inte vara någon risk att maskrosorna ska blomma över på tre dagar...

Hackspetten orkar inte längre bry sig om ifall vi sitter ute i trädgården när den råkar ha ärende.

Och maj låter. Idag har jag gått genom en skog fylld med bofinkssång. Aldrig tidigare hade jag en aning om hur mäktigt det kan vara. Och alldeles, alldeles underbart!

En liten bit av jorden...

men en enorm bit av mitt hjärta! När det är sådär vansinnigt vackert ute som det är nu sprängs hjärtat nästan itu. Tänk att just jag fått hamna på denna lilla plätt på planeten som gör mig så glad! Precis just här kan jag tanka massvis av kraft och inspiration.  Lite farliga är promenaderna bitvis så här års eftersom jag tittar mer upp i trädtopparna än var jag sätter fötterna... Inget värre har hänt än att jag fått dra upp min sko med handkraft när den vägrar att frivilligt släppa surhålet som jag kört ner den i. Möjligtvis dämpar det våryran en aning när jag muttrande klafsar vidare... Men det är övergående. Nu kan jag inte heller förlora mig i en ljudbok när jag är ute som jag kanske gör bort i november. Det är så mycket som kvittrar, prasslar, surrar, hoppar och porlar. Lyssnar jag på en spännande bok skulle jag ju missa allt det som pågår precis här och nu. Och av allt jag ser vill jag gärna stoppa in lite här och var i det jag gör. Snödropparna som var först med att våga ur marken gör jag min egen version av i glas. De skimrande prickiga stararna som jag såg i träden har jag försökt få till på papper. Och nu får det nog bli kanadagås... Kan man bli annat än glad av den här charmören? Han genomförde en hel uppvisning av avancerade turer ute på vattnet. Och jag har sagt det förut.... Jag är otroligt förtjust i vackra fjädrar och det är det verkligen här. Och när jag tröttnar på gås finns det nyutslagna vitsippor... Och rödhaken hoppar runt i trädgården, otroligt söt med sina stora mörka ögon och långa spinkiga ben till en rund kropp. Så mycket inspiration på en så liten plätt som knappt syns på kartan.

Lycklig är jag!

Lyckotuvor

Februari är en transportsträcka. Då vill jag att våren ska komma. Genast! Men februari klämmer sig liksom mitt emellan kylan och hoppet. Ljuset återvänder, kalla dagar krispigt blått. Då är februari så vårvintervacker att man nästan glömmer att den är en transportsträcka, visserligen med gnister och blänk, men ändock en transportsträcka! Och i takt med att ljuset återvänder vaknar man till liv och blir förvånad över hur trött man faktiskt var när vintern var som mörkast. Och hur dammigt det minsann är på hyllan i köket... Inga bortförklaringar i världen döljer det längre. Hoppsan, vintermörkret har några fördelar ändå... Men inte många!

I väntan på att våren ska landa på riktigt slänger jag ut små lyckotuvor i vardagen att hoppa emellan. En stor lyckotuva är tulpaner! De allra första gör mig galen av habegär med gnissliga stjälkar och silkiga kronblad! Det är lätt att hamna i frosseri! Jag bad maken att köpa hem några och sparsamt förmanade jag honom att inte köpa två buntar som sist... Det är ju så onödigt... Han kom hem med tre... Och jag blev glad! Tulpanfrosseri är allt snudd på extra stor lyckotuva!

En annan lyckotuva i vardagen är alla småfåglar utanför fönstret. Jag fotar och jag målar och jag syr dem... Väldigt mycket fåglar blir det. Och väldigt mycket fågelmat går det åt...

Just nu i ett träd nära dig

Galen av lycka blir jag ibland. Som nu när jag hör hur det sjunger alldeles vid mitt öra. Så nära att till och med jag som är närsynt och brukar strunta i glasögonen ser honom helt tydligt. Rödhaken håller konsert i mitt träd. Eller om det är hans... Inte vet jag men det är vackert! Så här års är de överallt - konserterna. I ett träd nära mig. Eller nära dig. Ut och inta parketten :)

Däremot vill han inte gärna vara med på bild, han är en av de blygare. Pilfinkarna vill gärna vara med på bild däremot. Såg hålor i sanden (ja sådan "jord" har vi...) vid fåglarnas favoritbuske men hade ingen aning om varför de fanns där. Förrän igår. Pilfinkarna burrade ner sig och skvätte sand omkring sig. Antar att de sandbadade? Hur som helst nu kan jag ju inte kratta och rätta till runt den busken, då förstör jag ju...

Två vackra ranunkler står i en vas bredvid mig och jag hoppas på att bli inspirerad! 

Men vet inte om det fungerade på rätt sätt, mitt i all vår har jag tänkt höst... Inte helt klar men på väg.

Som ett sjätte sinne

Det är konstigt men när kameran är med får jag helt plötsligt tillgång till ett parallellt universum! Helt plötsligt ser man allt det som man annars bara springer förbi. Man fryser mitt i steget för visst är det något blått där inne mellan träden? 

Oj vänta!!! Vem var det som skrek? Ah, tranorna förstås!

Som en propeller i skyn...

Jag har lärt mig massor med hjälp av kameran! Saker jag aldrig tänkt på annars. Jag blev inte klok på vad det var för en fågel som pep så lustigt tills jag fångade den på bild. En tofsvipa! Så numer vet jag precis var de håller till. Och de där lite ruggiga filurerna som på långt håll ser ut som svarta dammråttor förvandlas på nära håll till vackra starar! 

Kameran är min promenadkompis som visar mig allt det jag annars missat. Ett extra sinne som ger tillgång till gömda rum. Och öppnar ögonen för hur enormt naiva vi människor är som tror att vi vet exakt vad som händer i vår omgivning. Så många liv! 

Ljusbordsreflektion

Nej... Jag har inte slutat skriva på bloggen! Nej... Det är inte så att det inget händer! Nej... Inte är det heller så att orden tagit slut! Det är snarare så att den bärbara datorn har varit, och är..., lite småkrasslig. Skrivtiden i soffan när alla sover har då inte blivit av på grund av oöverstigliga hinder... Oöverstigliga hinder?! Hm, ja... Den "riktiga" datorn står ju i huset bredvid 25 meter bort... Det är väl snarast bekvämligheten som är hindret. Det har inte känts jättelockande att tassa ut i mörka vinternatten när alla sover...

Men även den mörkaste vinternatt kan vara vacker. Nu har snön smält bort på några dagar men för ett par veckor sedan badade trädgården i månljus och gnistersnö. Då är vintern magisk!

I brist på snö börjar jag drömma om våren... Som alltid så här års! Det är sällan jag köper snittblommor men tulpaner är ett undantag. Jag måste ha! Gnissliga tulpanstjälkar är balsam för vårlängtan!

Och jag har målat mesar! 

Inspirerad av dem utanför mitt fönster så fick det bli ett helt hjärta fullt!

För att kunna stänka ner bakgrunden ordentligt lade jag plast över det som redan var färdigmålat.

Det ska bli till kort så småningom men innan dess så är det en hel del pill och provande vid datorn. Men det är roligt det också.

Innan jag kommer så långt som till att börja måla brukar jag göra skisser. En hel hög med blåmesar ritade jag upp från olika vinklar.

Innan jag ritar upp på akvarellpapper brukar jag göra en stor skiss med allt som ska vara med på vanligt ritpapper. En hel del suddande och kladdande... Det vill jag ju inte ska komma med på det fina pappret så därför skissen. När den är klar brukar jag lägga den under akvarellpappret på ett ljusbord för att föra över mina linjer. På så vis blir det rent och snyggt. Och alla linjer är mina för jag har ritat dem från början. De överförs till pappret genom pennan från min hand, det tycker jag är väldigt viktigt! Så otroligt trött på bilder där man lagt ett foto under pappret och bara kalkerat. Jag tycker att det är fusk och att en sådan bild blir väldigt opersonlig. Ungefär som att fylla i innanför linjerna i en målarbok... 

Just nu har jag fullständigt fastnat i fågelträsket så det blir mer fåglar!