Tid att göra inget

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten

har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten

dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat

i tusen och tusen år

och sinnen som frusit och domnat 

har vaknat varje vår

Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...

 Flörtande blåmesar...

Sångsvanar...

Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken. 

Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna.