fredag 30 januari 2015

Absolut personlighet?

Ibland när man tittar bakåt i historien blir man rädd för mänskligheten och tänker; hur dumma kunde de vara? Såg de verkligen inte? Om vi levt då, hade vi sett? Kunnat skilja på gott och ont? Kunnat stå emot? Om vi vore födda i en annan del av världen, i en annan kultur, hade vi då verkligen haft samma åsikter som de vi har idag? Kanske bara att vara född i en annan familj med andra värderingar och annan uppfostran hade format om oss fullständigt. Hm, vad är det jag är ute efter här...? Jo, ibland tror jag att vi har alltför lätt att tro att de vi är, den personlighet vi har är absolut. En produkt av vår egen förträfflighet... Att vi är övertygade om att vi aldrig skulle kunna göra de val som upplevs som vansinne i världen idag. Jag tror att om vi hamnat i ett annat sammanhang hade vi gjort andra val. Sett livet ur ett annat perspektiv. Kanske hade vi ibland blivit bättre, rent av fantastiska! Och ibland rätt otrevliga. Kanske ondskefulla... Små justeringar av det grundmaterial som är vi, leder till vitt skilda resultat... Peka finger på dumhet har aldrig hjälpt. Det kunde vara vi. Förhoppningsvis får vi idag så mycket information, kunskap och förmåga till kritiskt tänkande att vi kan göra kloka val och motverka dumheten...

Slut på filosoferandet... Men ett par bilder på samma tema. Samma grundbild men med olika resultat.






måndag 26 januari 2015

Slumrande vår och rosa snö

I morse var snön rosa. Jo, det är alldeles sant! Morgonsolen tonade himlen i mildaste rosa och skimret föll över marken i ljuva toner. För en stund var världen mjukt rosa. Så här års är jag som vanligt smått besatt av att vänta på den slumrande våren. Under tiden som jag väntar har jag roat mig med att skissa på den sömntutan. Ett utkast för vidare bearbetning nedan. Och den där grå kludden till vänster på skivan är ett suddgummi så nu ingen tror att det är ett synnerligen välanvänt tuggdito...
Som vanligt gör jag små noteringar om världsläget i hörnen på mina skisser... Inga politiska djupanalyser dock.
Och så var jag tvungen att skriva ut en skiss över mitt lapptäcke för att hålla ordning på hur allt ska sitta ihop. Lite optimistiskt skrev jag i ett tidigare inlägg att jag var på upploppet. Det var en mycket friserad sanning får jag erkänna. Stjärnorna är färdiga men alla mellanbitar är kvar att göra. Mycket jobb fortfarande alltså. Men det kan inte hjälpas, när stjärnorna är avklarade känns det faktiskt som jag är på upploppet :)


torsdag 22 januari 2015

Mula möske är en underskattad sysselsättning

Så kom det då till slut. Ordentligt med snö.
Snö är verkligen inte min förtjusning. Men det är vackert och ljusare blir det! Och ljuset är på väg tillbaka. Det märks på eftermiddagen då det dröjer sig kvar längre och längre och gör att när man är på väg in måste man stanna upp mitt i klivet. Dra in luften långt ner i lungorna, fästa blicken långt borta för att känna. Känna ljuset som är en flyktig föraning om vad som komma ska. När man väl kommer in väntar man lite, lite längre med att tända lampan. Mula möske är en underskattad sysselsättning. Eller kura skymning som en icke-västgöte skulle säga.  

I verkstaden blir det just nu kransar i olika storlekar. Något att hänga i fönstret och fånga det annalkande vårljuset med. 

Men ibland går det åt en hel del plåster... Vissa dagar verka vara sådana och idag är en sådan dag. Inga stora skador dock men oj vad små stick och sår i fingertoppar och händer kan blöda. Mycket opraktiskt...!


Och så har jag funderat på det där med kramsnö... 



söndag 18 januari 2015

Vinterlam

Med för mycket kaffe, tända ljus och gott fika försöker jag tända gnistan.
Ur högtalaren sveper Joshua Radin ut och fyller mina öron med lite lagom vemod. Det som jag behöver ha för att komma in i ett flow... Ni vet... Då när allt funkar! Men tja... Inget flow här. Känner mig mer vinterlam... Nu när inte så mycket händer skulle det ju produceras! Tänkas! Planeras! Men... Lamheten kommer antagligen sitta i tills solen är tillbaka. Under tiden ger jag glöden konstgjord andning och matar den med skåpmat. Ställer in autopiloten och knåpar med det som inte behöver så mycket eld. Jag övervintrar och väntar på att en skummande vårbäck ska skölja över mig med lite lagom brus. Sådant där brus som får livsandarna att hoppa.
Kreativitetsunderhåll är det som gäller för tillfället så att den inte ska vara allt för mager tills den får vingar igen. 
Och saker händer! Men det är flowet jag längtar efter. Då när allt flyter ur händerna och idéerna kommer snabbare än jag hinner blinka. Under tiden syr jag på lapptäcket med stjärnor (på upploppet snart!) och stickar färdigt en tröja. 

Spring is when you feel like whistling even with a shoe full of slush...

Doug Larson




måndag 12 januari 2015

Vurpor, Egon och nya tag

Ledigheten var lång i år och till och med bloggandet fick ledigt. Men nu är jag tillbaka :) Ledigheten var behövlig, en paus från allt brus. Nu blir det ju inte så stillsamt i en familj på fem personer ändå förstås... Men skönt att inte ha några absoluta måsten! Jag har pysslat lite med sådant som det aldrig blir tid över för annars. Det är mer än ett år sedan jag började med huvudena i papperslera och nu äntligen har jag börjat att göra kroppar!
Lite pilligt att sy alla fingrar men om man ritar upp mönstret först på tyget, syr och sedan klipper ut delarna efteråt så går det riktigt bra.
I lådan ligger många bra att ha saker. Bland annat boken Cloth Dolls av Brenda Brightmore. I den finns det många ljuvliga dockor med tillhörande mönster. Kroppen till mina figurer har jag lånat ur en annan bok, Make Cloth Dolls av Terese Cato. Ansiktena på dockorna i den boken tycker jag inte så mycket om men mönstren till kroppar är väldigt bra. Så jag lånar lite här och där... Och hoppas att slutresultatet blir som jag vill. 
Det är helt ur säsong - men min Lucia är färdig! Fel i tiden, så den får vila tills det är Luciasäsong igen.

I helgen drog stormen Egon fram, det blåste rejält men vi bor rätt skyddat så vinden fick inte riktigt tag. Men himlen innan stormen var dramatiskt vacker! Svarta fåglar cirklade kraxande i luften och molnen drev snabbt fram över himlen. Riktigt ödesmättat!

Över natten förvandlades landskapet till alldeles vitt. Och halt! Jag lyckades göra en mindre volt i snön men studsade smidigt (host, host....) upp igen... Det värsta var att min kompis och följeslagare for genom luften och landade i snön en bit bort... Min kära kamera! I kamerakretsar mer eller mindre antik med sina tio år på nacken och med vissa egenheter som den skaffat sig med tiden, men inte desto mindre kär. Jag rusade fram beredd att ge första hjälpen och konstgjord andning om så skulle behövas. Med varsamma händer lyftes den upp, undersöktes, blåstes på och klämdes över. Ingenting verkade brutet... Och den fortsätter snällt att ta kort. Puh...! 

En kväll (snarare natt) tidigare i veckan var det ett fantastiskt månsken. Jag såg det en kväll när jag var ensam kvar vaken och släckte alla lampor för att gå och lägga mig. Så ut i kylan på altanen med kameran i högsta hugg. Nu är ju inte månen det minst fotograferade motivet i världen så det var ju inte precis något nytänk, men  i alla fall. Jag tog några bilder när det helt plötsligt kändes som om någon stod mycket nära och tittade på mig. Håret reste sig i nacken (jag lovar!) och jag vände på huvudet och fick se... Ingenting! Jag hade inte blivit det minsta förvånad över en varulv, eller åtminstone en varg med dreglande käkar och gula tänder... Men nej, för mycket fantasi där! Mycket rak i ryggen och med flackande blick drog jag mig tillbaka in i huset. Och jag låste ordentligt!