Konsten att vara glad

Ibland tror man nog att man inte har något val. Glad eller ledsen liksom, kan man välja? Lite kan man nog. Tror jag. När man känner sig fångad, pressad och ofri av krav och vardagslunk blir ens inre människa liten och grå. Trött. Den sitter där i ett hörn under en filt och vill helst inte sticka ut näsan för alla mörka moln som hopar sig vid horisonten. Jag tänker mig att olika personligheter är som en trasmatta... Vissa har mörk varp, andra har ljus med olika inslag och randning. Men bara för att grundvarpen är ljus betyder ju inte det att mattan saknar de mörka inslagen. Det skulle bli en blek historia. Jag har definitivt den ljusa varpen. Grundinställningen från fabrik är ljus med en barndom med sagor och drömmar om än inte självklart lätthanterlig med en gravt handikappad bror. Det påverkar och präglar men lär en samtidigt att ingenting är självklart. Full av älskade människor, framför allt mamma. En mamma som dessutom insåg nödvändigheten av att alltid ha tillgång till ett förråd av pennor, papper och färg. Vitt papper skulle det vara, ritvänligt, inte grått och strävt. Och morfar förstås som berättade så bra, ofta med en snus väl inlagd.

Men så det där om att hålla sig glad. Jag föreställer mig tanken som en fågel. Den vill inte vara instängd. Inte fastna. Den vill flyga, dyka, sitta och gunga stilla i vinden på en gren. Allra bäst och välmående är min tankefågel när händerna arbetar med något roligt. Allra helst lär sig något nytt. Att lära sig nytt är lite dubbelt för jag avskyr verkligen när jag inte kan... Men lycka när jag känner att nu, nu är jag något på spåren! Tankefågeln gillar att fundera ut saker, påta och pilla. Tankefågeln dyker genom ljusa skyar och drillar på glada melodier. Den laddar varje batteri i sin kropp. Vinden sveper genom fjädrarna, ögonen blänker. Ja ni fattar. Glädje!  Allt sådant bygger glädjemuskler. När livet lägger snubbeltrådar, knuffar omkull och mörkret sänker sig så är det dit man längtar. Till ljuset och värmen. Man vet var den finns, man har varit där. Så mycket lättare då att hitta tillbaka dit när vägen är gammal och invand. 

Det känns verkligen som julen kommer fort i år! Mycket man tänkt, lite man hinner... Men det är okej, man behöver inte hinna allt. Marken är vit, så mycket ljusare än det kompakta lock av mörker som legat över höstgrå skogar. Och igår kväll var det ett magiskt månsken med en nästan full måne. Natten  känns andäktigt gåtfull när  månen sveper med bleka slöjor över hus och snö för att titta in genom ett fönster här och där. Precis nu bubblar jul och vinterinspirationen. Just den måste jag greppa i flykten för att få till lite nya julbilder. Nästa år. Så fort julghelgen är över börjar våren att viska i bakgrunden. Snart, snart, snart... 

Lagom och lite extra allt

Lagom är alltid bäst. Men lagom är nog det svåraste att få till. Julen står och stampar i farstun som en yster ponny eller en skenande elefant. Med lagom stor dörr kommer ponnyn in men elefanten får nöja sig med att rasa av sig utomhus... Lite så är det med julen, man måste stå stadigt på surfingbrädan när julfloden väller fram. Nåja, med dålig balans blir det förstås en och annan kallsup men då är det bara upp igen. 

Ett besök i stora staden har det blivit det ska erkännas men numer blir jag närmast förlamad av allt överdåd som mest bara är yta. Tittar på jättesöta tomten som jag sedan lägger ifrån mig för att den är så illa sydd att jag antagligen inte vill se den nästa jul. Klappar på skimrande filten som svårligen klarar av ett bad i tvättmaskinen. Helheten är vacker, den förför ögat och betalkortet kliar... Man tänker att ja så ska det se ut. Men mycket är fernissa. Lite vardag och allt blir fult, dammigt kitschigt och inte det minsta festligt. Jag blir arg på mig själv för att jag nästan dras med i floden. Hetsen. Måsten av allt som jag borde köpa, fixa, tycka. Det som först har gjort ögat gott förvandlas till övermättnad. Jag är däst av julintryck, proppmätt. Och dessutom ska julen helst börja i Oktober och sluta den 25:e december. Jag vill inte ha det så. För att inte föräta mig på julens roligheter.  Med lättnad lämnar jag bullret och kliver in hemma hos mig. Här är sällan stillsamt... Men det är ändå inte samma sak. Här bor en annan jul.

Hos oss kommer lite lagom jul över tröskeln första advent. Punkt. Men även jag smyger nu in julen i omgångar, inte dagen före julafton som vi alltid gjorde förut. Julen är kort och det är roligt att få njuta av den, det behövs i halvdunklet så här års. 

Jag vill hinna njuta av lugnet och stillheten och jag tänker inte städa bort någon jul i förtid. Ibland känns det som att det gått prestige i att vara först med allt. Plocka fram... Städa bort... Men var får då lugnet plats? När får jag sova på morgonen? Slappa med en bok? Trycka i mig nötter vid TV:n? Sådant som förstås oftast bara blir en dröm... Men drömmen lever ;) 

Det stora roliga med jul är att man får pynta. Jag älskar blommorna, adventsstakarna, stjärnorna. Lite återhållsam på tomtarna men visst finns de där. Granen. En riktig som doftar. Och barrar! Ofta har vi barr till påsk... Fina julkrubban på sin plats (har märkt att vissa är näst intill allergiska mot den... Märkligt. Har inte märkt att adventsstjärnor utlöst samma reaktion...). Jag ÄLSKAR den.

Julen ändrar sig med tiden men basen består. Och nu när barnen blivit stora märker vi hur mycket de värderar julen som är vår. Maten, traditionerna. Som vuxen som gjort allt "hundra" gånger kan man få för sig att traditioner inte är så viktigt. Att vi kan ändra, hoppa över.  Men så blir vi påminda. Klart att det ska vara "rätt" doppbröd och glöm för allt i världen inte marsipanen. Så helt klart, nu släpper vi in ponnyn, dopp i grytan och marsipanmumsande blir det även i år. Kanske kan vi till och med hoppas på lite snö till jul som icing on the cake. Tidigare i december var det otroligt vackert några dagar. 

Och glöm nu inte... Städa inte för mycket till jul, så här glad blir pilfinken för kvarlämnade fröställningar i rabatten. 

Vardagsmagi

En av de allra gråaste dagarna i November stretade jag fram i regn och blåst. Kameran fick vara hemma, att ta ut den i hällregn verkade inte vara en bra idé. Men som jag ångrade det sedan! I buskage på båda sidor av vägen satt det fullt med stjärtmesar! De är riktiga sagofåglar som jag längtat efter att se och när de äntligen dyker upp har jag ingen kamera... Som lysande vita bollar fanns de plötsligt där. Mobilen åkte förstås fram och jag fotade förhoppningsfullt för att när jag kom hem konstatera att jag lyckats med att fota suddiga vita prickar... Men de satte guldkant på dagen, några stänk magi i det grå, glitter och flärd! De är verkligen speciella och nu spanar jag hela tiden, jag vill så gärna se dem igen.

Jag samlar på vardagsmagi... Igår vid postlådan hörde jag brus i luften, en rad med svanar svepte förbi. Det känns mäktigt när man hör vingarna. 

Allt det där sätter fantasin i rörelse och är rena energibomben för hjärnan som vägrar sluta spinna tanketrådar, man bara längtar efter att försöka fånga en liten trådända. Idéerna liksom börjar hoppa, lite som popcorn... 

Mina vardagsfåglar utanför fönstret vill också gärna ha en guldkant så egengjorda talgringar är det som jag försöker muntra upp dem med. Hälften av vardera av osaltat smör och cocosfett, i det lite solrosfrön och nötter. Hittills verkar det uppskattat även om misstänksamheten till att börja med var stor. Har du tänkt att vi ska äta det där??? Men nu så... Vem kan motstå en talgmunk? 

Hoppar omkring

Så känns det verkligen ibland. Att man bara hoppar omkring och inget blir gjort. Det är först när man tittar i backspegeln som man ser att det faktiskt blev saker gjorda. När det inte funkar som man vill får man streta på ändå och försöka hitta det inre lugnet... Mycket svårhittat ibland men väl värt att leta efter. För egentligen vet jag ju att jag inte sitter i sjön. Men morrar gör jag över tekniska problem och extra krångel som äter tid. Nej inte äter... Glufsar! Så här års störs dessutom koncentrationen av blå himmel och sol. Men det känns helt okej. Livet levs bäst barfota.

Trädgården är invaderad av svartvita ligister... De skränar och förstör... Jag gillar dem verkligen inte men får erkänna att de är snygga att se på. Så några första skisser har det blivit på eländena.  

Kung i björken...

Då gillar jag ekorrarna bra mycket bättre. Vid det här laget är de helt galna och jagar varandra utan att bry sig speciellt mycket om att jag står i vägen. Ibland vänder de till och med om för att ta sig en extra titt på mig. Jag brukar prata snällt med dem med förhoppningen att de ska vänja sig vid mig. Inte helt utan baktankar förstås. Jag hoppas på bra bilder...

Och tvärtemot vad många tror så är inte vår vanliga ekorre sugen på vare sig fågelägg eller fågelungar. Någon som inte är sällskapssjuk är stenknäcken. 

Tycker mest han ser ut att vilja sucka åt mig. Kommer du nu med kameran! Igen??? Är det för mycket begärt med lite matro på det här haket???

Värmen har ställt till det. Jag har inte fått ner alla frösådder jag har stående. Vi har sandjord och med brännande sol blir det inte så bra. Jag har anpassat växtligheten i trädgården till bara tåliga perenner. Men när till och med lupinerna i vägkanten lägger sig platt inser man att det är torrt. På altanen har jag en Blomman för dagen. Otrolig färg och som gravt färgberoende låter jag ögonen drunkna i den. Den är en himlaflik från en sommardag. Sprött flyktig och ljuvt längtansvärd. 

Tid att göra inget

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten

har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten

dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat

i tusen och tusen år

och sinnen som frusit och domnat 

har vaknat varje vår

Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...

 Flörtande blåmesar...

Sångsvanar...

Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken. 

Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna. 

Oplanerad stillhet

Helt oplanerat stillsamt blev det förra veckan. Influensan bestämde sig helt oinbjuden för att hälsa på. Kom faktiskt inte ihåg vilken oerhört tröttsam gäst det är men efter att ha tillbringat en vecka tillsammans i soffan hoppas jag det dröjer innan vi träffas nästa gång. Feber en hel vecka är inte det roligaste man kan hitta på, särskilt inte som man orkar precis ingenting. Men nu är jag på banan igen!

Lite nya äventyr har jag ägnat mig åt. På senare tid har jag sett så mycket fina handfärgade garner. Och naturligtvis kan jag inte göra som andra gör och köpa mig några nystan... Jag måste förstås prova enligt principen; kan själv... Nyanserna har hittills inte blivit som jag tänkt men fina ändå. Det är roligt. Och faktiskt lätt! Mycket lättare än att färga tyg som jag har gjort en hel del. Garnet är ull och färgen är syrafärg där man tillsätter citronsyra för att få den att fastna. Nedan syns det blå förstlingsförsöket.

Helgen bjöd på ett otroligt vackert väder. Då kände vi oss fortfarande sjuka men ingenting hindrar att man åker bil. Eller kliver ur den ett par meter för att fota. Det piggar upp den mest uttråkade sjukling. Säga vad man vill om februari... Ett kallt elände men med oslagbart ljus!