tisdag 26 april 2016

Han förstår mig inte

Han förstår mig inte och han är otroligt störande! När jag står i köket och ska steka pannkakor hör jag hur han går på. Om och om igen! Till slut står jag bara inte ut! Jag kastar vad jag har för händer, hugger kameran i förbifarten och rusar ut genom dörren. Ingenstans syns han, det bara låter. Men till slut ser jag honom den lille uslingen! Som vanligt sitter han i ensamt majestät och sjunger. Och som vanligt sitter han mot en röd bakgrund...

- Och du tycker att rött är din färg? frågar jag. Verkligen? Du har inte funderat på något trevligt träd istället?

Han vrider lite på huvudet och tittar på mig. Men nej... Han förstår inte alls vad jag menar. Jag tar ett steg närmare men det gillar han inte alls. Han flyger bara retsamt ännu längre bort. Och landar. Mot en röd bakgrund. Tydligen ska det vara rött till orange skjortbröst...




- Jaja säger jag, du gör som du vill!

Jag går in, pannkakorna är ju bara halvfärdiga. Men nu hör jag honom igen alldeles utanför. Det var då själva den! Det verkar inte bli några pannkakor färdiga i rappet i det här huset. Ut genom dörren och där sitter han. Äntligen med en annan bakgrund. Just då förlåter jag honom för att han alltid retsamt flyger precis när jag tror att jag ska få en bra bild, att han ständigt gör så att jag släpper vad jag har för händer och jagar efter honom istället, att han nästan alltid sätter sig på omöjliga ställen där jag bara hör honom men inte ser. Aprilsnön yr i luften, tonerna vibrerar och just då är han det ljuvligaste jag vet. 




söndag 24 april 2016

Men säg inte så



Numer har jag till min egen förvåning levt så länge på jorden att jag sett en generation avlösas av nästa generation som avlösts av nästa generation. Och jag har hört samma sak upprepas. Att nu är allting för sent. Men ändå... Världen, vardagslivet, gott och ont, ingenting stannar av för världen har ingen aning om att den är körd. Världen har alltid varit en ond plats med en massa godhet att glädjas åt. Som ung, i odödlighetsstadiet, tänker man inte ens på att alla möjligheter skulle vara slut eftersom den viktigaste personen i livet just då är en själv. Ögonen är ljusa, hjärtat mjukt och precis då är världen  förändringsbar. Till det bättre. Klart den är! En av de största utmaningarna i livet är att bevara den känslan. Jag vill packa mina barns verktygslådor fulla med grunkor för att handskas med livet. Tillsammans med varma strumpor och tandborste vill jag packa ner näringslösning med så mycket kärlek och hopp att det varar hela deras liv... Jag vill inte trycka ner tunga stenar täckta av möglig hopplöshet. Inte  grusa igen ögon och fylla öron med ord om att deras liv inte är värt att satsa på. Att de lever för sent i historien och att allt redan är förstört. Säger vem? De som har tappat hoppet har alltid sagt så. Och om de har tappat hoppet så finns det naturligtvis inte för någon annan heller... Det är inte världen som har förändrats, det är livet.  Nya klarögda barn föds hela tiden. Tur att det inte är de hopplösa som bildar familj. Då skulle det inte bli några barn gjorda.







onsdag 20 april 2016

Distraherad

Man ska inte titta ut genom fönstret. Inte om man vill få något gjort vill säga... Ekorren blev jagad av skatan, drama i närmsta björk. 

Och talgoxen skakar burret på plats. Klart jag måste titta!





torsdag 14 april 2016

Just nu i ett träd nära dig


Galen av lycka blir jag ibland. Som nu när jag hör hur det sjunger alldeles vid mitt öra. Så nära att till och med jag som är närsynt och brukar strunta i glasögonen ser honom helt tydligt. Rödhaken håller konsert i mitt träd. Eller om det är hans... Inte vet jag men det är vackert! Så här års är de överallt - konserterna. I ett träd nära mig. Eller nära dig. Ut och inta parketten :)



Däremot vill han inte gärna vara med på bild, han är en av de blygare. Pilfinkarna vill gärna vara med på bild däremot. Såg hålor i sanden (ja sådan "jord" har vi...) vid fåglarnas favoritbuske men hade ingen aning om varför de fanns där. Förrän igår. Pilfinkarna burrade ner sig och skvätte sand omkring sig. Antar att de sandbadade? Hur som helst nu kan jag ju inte kratta och rätta till runt den busken, då förstör jag ju...

Två vackra ranunkler står i en vas bredvid mig och jag hoppas på att bli inspirerad! 



Men vet inte om det fungerade på rätt sätt, mitt i all vår har jag tänkt höst... Inte helt klar men på väg.





tisdag 5 april 2016

Som ett sjätte sinne

Det är konstigt men när kameran är med får jag helt plötsligt tillgång till ett parallellt universum! Helt plötsligt ser man allt det som man annars bara springer förbi. Man fryser mitt i steget för visst är det något blått där inne mellan träden? 


Oj vänta!!! Vem var det som skrek? Ah, tranorna förstås!
Som en propeller i skyn...
Jag har lärt mig massor med hjälp av kameran! Saker jag aldrig tänkt på annars. Jag blev inte klok på vad det var för en fågel som pep så lustigt tills jag fångade den på bild. En tofsvipa! Så numer vet jag precis var de håller till. Och de där lite ruggiga filurerna som på långt håll ser ut som svarta dammråttor förvandlas på nära håll till vackra starar! 

Kameran är min promenadkompis som visar mig allt det jag annars missat. Ett extra sinne som ger tillgång till gömda rum. Och öppnar ögonen för hur enormt naiva vi människor är som tror att vi vet exakt vad som händer i vår omgivning. Så många liv!